17 april 2013

Not om folkomröstningar

Sveriges relation till folkomröstningar kunde ha börjat bättre. De tre första historiska folkomröstningarna där Sverige var inblandat ledde till förluster av svenskt territorium. År 1877 röstade 99,7 procent av de röstberättigade på den svenska koloniön S:t Barthélemy ja till en återförening med Frankrike (351 röster mot 1). År 1905 förlorade Sverige nästa territoriella folkomröstning. Då försvann hela Norge. Hela 99,9 procent av norrmännen rapporterades ha röstat ja till att lämna unionen med Sverige. Endast 184 norrmän insåg det framsynta med en fortsatt union och röstade nej till den norska utbrytningen. Hela 368 200 röstade ja och därmed emot unionstanken. Valdeltagandet var imponerande 84,8 procent. År 1919 vann Sverige närapå tillbaka en del av Finland i en folkomröstning på Åland där 96 procent röstade ja till en återförening med Sverige. Men den nya självständiga staten Finland vägrade, så det blev inget. Sverige har inte varit bra på territoriella folkomröstningar - två förlorade folkomröstningar och två förlorade territorier, en vunnen folkomröstning, men inget vunnet territorium. (Källa: Oscarsson & Holmberg (2006) Kampen om euron)

De sex nationella folkomröstningarna vi har haft under den demokratiska tiden imponerar knappast heller. Åtminstone inte de första fyra. Vi har räknat mäns och kvinnors röster separat (1922), använt tre (!) svårtolkade alternativ att välja mellan (1957, 1980) och struntat i en rådgivande folkomröstnings mycket klara resultat utan att ordna en ny folkomröstning (1955). De båda EU/EMU-omröstningarna 1994 och 2003 är kanske våra två mest anständiga folkomröstningar, även om de ekonomiska resurserna var mycket ojämnt fördelade mellan ja- och nej-sidan. I det svenska fallet har fem av sex folkomröstningar slutat med att förändringsförslaget fått stryk. När det gäller lokala folkomröstningar är historien än tristare. Här har vi folkomröstat om kommunalskatter och i frågor där kommuner inte haft beslutskompetens. Och stockholmsregionens trängselskatteomröstningar har kunnat användas som praktexempel i undervisning om den representativa demokratins utmaningar.


Turerna kring en folkomröstningen om trängselavgifter i Göteborg framstår allt mer som ett nytt skolboksexempel på svårigheterna att hantera direktdemokratiska inslag (folkomröstningar) i den svenska representativa demokratin. Den nya grundlagen har givit bättre möjligheter för medborgarna att genom folkinitiativ (namnunderskrifter från 10 procent av medborgarna) tvinga fram beslut om det skall hållas en kommunal folkomröstning. Det krävs sedan 2/3 majoritet för att stoppa en folkomröstning.

Läs mer om folkomröstningar i tidigare inlägg: http://www.henrikoscarsson.com/2009/04/starkt-folkinitiativ-med-ny-grundlag.html

Alla de kända problemen med folkomröstningar aktualiseras ännu en gång: När ett specifikt beslut kring en specifik fråga singlas ut för en folkomröstning, vem har då ansvaret för att beslutet passar ihop med andra beslut? Vem fattar beslut om en lokal folkomröstning handlar om en fråga där kommunen inte har ensam beslutskompetens? Och ska inte alla berörda få folkomrösta, och i så fall, vilka är egentligen berörda? Vem tar det långsiktiga ansvaret för det fattade beslutet? Och hur länge gäller det i så fall? Frågorna är många. Det blir intressant att följa spelet kring trängselavgiftsomröstningen.

Den representativa demokratin har fortfarande de två tyngsta besluten i sin makt, nämligen frågan om NÄR folkomröstningen ska äga rum och, framför allt, HUR frågan för folkomröstning skall formuleras. Möjligheterna är många och fältet ligger öppet för kreativa lösningar (vilket visar med önskvärd tydlighet att direktdemokrati inte alltid samsas lätt med principerna bakom representativ demokrati). Sammanställningar visar att fem av sex folkomröstningar slutar i att status quo-alternativet segrar. I Göteborgsfallet är tidsaspekten med andra ord central: Väntar man tillräckligt länge med att anordna folkomröstningen kommer trängselavgifterna att ha hunnit bli status quo. Det som nu är protestalternativet, att avskaffa trängselavgifterna, kommer att vara förändringsförslaget. Som man frågar får man svar. Och det spekuleras redan om huruvida det ska bli mer än två alternativ.
Tidpunkten för en göteborgsk trängselavgiftsomröstning (eller om det nu blir en västlänkomröstning eller en skattehöjningsomröstning) kan förläggas i samband med Europaparlamentsvalet där valdeltagandet förväntas vara lägre än 50 procent. Vi har inga kvorumregler i Sverige men med ett så lågt valdeltagande är det givetvis lättare för en folkvald församling att tolka utslaget som rådgivande och till intet förpliktigande (och beslutet att inte följa folkomröstningen kan under sådana omständigheter inte fattas förrän EFTER valet i september 2014)
Vad som än händer kommer det finnas stora möjligheter för förlorarna i folkomröstningen att vara missnöjda med procedurerna. Finns det några vinnare? Och vad vinner demokratin egentligen? Frågorna är retoriska (jag drömmer mig tillbaka till de Grundlagskonvent jag var med om att ordna på Statsvetenskapliga institutionen). Innan vi hittat fram till en svensk praxis att hantera lokala folkomröstningar riskerar folkinitiativet så som det idag är utformat att leda till ökad politikermisstro och sjunkande legitimitet för det demokratiska systemet.

11 april 2013

Supervalåret 2014

Spelpjäserna är uppställda. Spelplanen börjar ta form. Konfliktstrukturen låses sakta fast. Man börjar ana vem och kring vad de hårda striderna kommer att utspelas. Av allt att döma kommer vi se tio partier att göra upp om makten i de val som inträffar under supervalåret 2014. Med åtta riksdagspartier, ett feministiskt initiativ med Gudrun Schyman som partiledare och ett Piratparti som återvänder från anonymiteten efter succévalet 2009 blir konkurrensen om väljarnas röster mycket hård. Det kommer att stå mycket på spel under 2014. Det kan heller inte uteslutas att fler utmanarpartier ser dagens ljus innan vi går till valurnorna den 25 maj.

Benämningen "Supervalåret 2014" är hämtat från tysk politik och vi väljer att använda termen eftersom vi i Sverige kommer att anordna val på alla fyra demokratiska nivåer (EU, Nationell, Regional och Kommunal) så gott som samtidigt, inom loppet av 112 dagar, mellan den 25 maj och 14 september. Grafiken nedan visar tydligt att det handlar om en mycket annorlunda valkontext än vad vi är vana vid. Det blir spännande att se hur partier och medier kommer att hantera situationen. Och för en valforskarprofessor väcks såklart många nya och spännande forskningsfrågor: Blir det en rekordlång intensiv valkampanj? Hur mycket kommer nationella frågor dominera Europaparlamentsvalrörelsen den här gången? Kommer valdeltagandenivåer och valresultat från Europaparlamentsvalet att spilla över till septembervalen?



Baserad på vår nya bok "Nya svenska väljare" är min bedömning att väljarnas värderingar av Socialdemokraternas och Moderaternas politik på områdena Sveriges ekonomi, sysselsättning och social trygghet blir avgörande för om vi får en S-dominerad eller en M-dominerad regering i Sverige efter den 14 september 2014. Våra två stora partier är beroende av att uppfattas ha den bästa politiken på de sakfrågor som dominerar valdebatten. Moderaterna vann sakfrågeägarskapet från S både 1991 och 2006. Även i sysselsättningsfrågorna har Moderaterna vid de senaste två valen uppfattats ha en bättre politik än Socialdemokraterna. Samtidigt har Socialdemokraterna ännu inte hotats när det gäller väljarnas förtroende för partiet i frågor som rör välfärd och social trygghet.

Moderaterna gynnades starkt 2010 av att den ekonomiska politiken var så dominerande tema under valrörelsen. Kampen om valrörelseagendan blir lika viktig 2014 som förtroendekampen om vilket parti som har den bästa politiken. Alla partier vill att valrörelsen främst ska handla om de frågor där partiet har en komparativ fördel gentemot andra partier i form av ett högre förtroendekapital. M kommer vilja prata ekonomi och sysselsättning. S kommer vilja utmana M i sysselsättningsfrågan och gärna prata välfärd och social trygghet.



Källa: Resultaten är hämtade från svenska valundersökningar under perioden 1979-2010. Tabellen är hämtad från boken "Nya svenska väljare" av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg. I samma kapitel 9 kan du läsa mer om vilka betyg väljarna ger alla partiers politik på 18 olika sakfrågeområden och vad betygen har för effekter på partivalet.