31 oktober 2013

Friskoleopinionen i Sverige

Efter Uppdrag gransknings avslöjande om hur det kan gå till när friskolor sköter sina kösystem och väljer och vrakar mellan olika elever finns anledning att rekapitulera hur svenska folkets inställning till friskolor och andra privatiseringar har sett ut historiskt.

SOM-institutets mätningar av friskoleopinionen i Sverige går tillbaka till 1997. Redan då fanns det en övervikt för andelen som ansåg att det var ett mycket dåligt eller ganska dåligt förslag att "satsa mer på friskolor". Endast vid ett tillfälle, år 2005, har friskoleopinionen i Sverige varit över "vattenytan", det vill säga nollpunkten, i våra mätningar.
Källa: SOM-undersökningarna 1987-2012. Balansmåttet visar andelen positiva till förslaget ("mycket bra/ganska bra förslag") minus andelen negativa till förslaget (mycket dåligt/ganska dåligt) och kan variera mellan -100 (alla tycker förslaget är dåligt) till +100 (alla tycker förslaget är bra).


Opinionsutvecklingen när det gäller friskolor ingår i en större mängd mätserier över svenska folkets inställning till offentlig sektor, skatter och privatiseringar. Många olika indikatorer har använts genom åren och det finns mängder av redovisningar av resultaten på SOM-institutets hemsida. Forskare och studenter kan beställa data och använda för forskningsändamål genom att följa länken längst ned i inlägget.

Två andra serier ligger med i figuren: klassikerna "bedriva mer av sjukvården i privat regi" och "låta privata företag svara för äldreomsorgen". Figuren visar tydligt hur privatiseringsopinionen i Sverige tog ett kraftigt kliv i positiv riktning i samband med den s k högervågen i slutet av 1980-talet, hur rekylen i motsatt riktning sedan blev mycket kraftig under 1990-talets krisår för att sedan långsamt återhämta sig till en ny höjdpunkt i mitten av 2000-talet. Efter regeringsskiftesåret 2006 har privatiseringsopinionen blivit mer negativ igen. I närtid är tappet mellan 2011 och 2012 tydligt.

Just nu är 2013 års SOM-undersökning i fält och det ska givetvis bli spännande att se vad som händer med svenska folkets inställning till privatiseringar på olika områden. Fortsätter svenska folket att bli mer negativa till privatiseringar 2013? Läs mer om välfärdsopinionen i Lennart Nilssons kapitel från den senaste SOM-publikationen "Vägskäl".


Referenser
Nilsson, Lennart (2013) Välfärdspolitik och välfärdsopinion 1986-2012: Vinster i välfärden? i Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström (red) Vägskäl. Göteborgs universitet: SOM-institutet.
 
Weibull, Lennart, Sören Holmberg, Henrik Oscarsson, Johan Martinsson and Elias Markstedt. 2013. The SOM Institute Cumulative Dataset 1986-2011, v2013.1.2. University of Gothenburg: SOM Institute, www.som.gu.se.
 

 
 

22 oktober 2013

Forskningsvardag: Väntan på besked från forskningsråd

Uppdatering 26 oktober: Jo, våndan är nu över, vi FICK stöd för projektet! Du kan läsa mer om projektet här.


På torsdag lämnar Riksbankens Jubileumsfond besked om vilka forskningsprojekt som kommer att få stöd i den senaste utlysningsomgången. Besluten är viktiga eftersom de innebär stängda dörrar för viss framtida forskning eller grönt ljus för annan forskning. Därför denna bloggpost som får tjäna som illustration av forskningsvardagen: Väntan på besked om huruvida man ska ges möjlighet att förverkliga ett drömprojekt eller inte.

Själv konkurrerar jag och Maria Oskarson med en ansökan för ett projekt betitlat "Consideration Set Models of Voting Behavior". I korthet handlar det om att utveckla nya modeller och analysstrategier för att förklara varför väljare röstar som de gör. Inspiration hämtas bland annat från forskningfält som under många decennier märkligt nog har varit styvmoderligt behandlade i analyser av politiskt beteende, däribland marknadsföring och konsumentbeteendeforskning. Projektet har stor potential att förändra vårt sätt att analysera väljarbeteende på eftersom den tar större hänsyn till de faktiska beslutsprocesser som enskilda väljare går igenom i samband med en modern valrörelse.

Grundidén bakom partiuppsättningsmodeller (CSM) är mycket enkel. Väljare har en uppsättning alternativ (partier) som de är medvetna om (awareness set). Från denna uppsättning alternativ formas en övervägandeuppsättning (consideration set) som består av partier man aktivt överväger i samband med ett politiskt val (även icke-röstning kan vara aktuellt att modellera här). Från denna partiuppsättning väljs slutligen en "vinnare". Målsättningen är givetvis att försöka reda ut vilka förklaringar som är viktigast i de olika beslutsstegen: Varför hamnar vissa partier under övervägande hos vissa väljare? Och vilka "tie-breakers" är viktiga när individuella väljare till slut fattar ett beslut att rösta på parti X och inte på parti Y eller Z i sin partiuppsättning?

I exemplet nedan finns en väljare som är medveten om alla åtta alternativ (riksdagspartier), som överväger att rösta på V eller MP och som till slut, när allt kom till kritan, valde att rösta på V. Vilka partijämförelser mellan övervägda alternativ gjordes av denne väljare? Vilken typ av valrörelseinformation var viktig för att tippa över vågskålen till förmån för det ena alternativet framför det andra?






RJs besked blir den här gången särskilt avgörande för aktivitetetsnivån inom ramen för det svenska Valforskningsprogrammet under 2014-2017. Till skillnad från vad många ibland tycks tro finns det nämligen inte några forskningsmedel knutna till de stora svenska Valundersökningar som alltid genomförs i samband med varje val. Den offentliga demokratistatistiken täcker kostnaderna för Statistiska centralbyråns fältarbete och administrationen kring undersökningarna som är knutet till det långvariga samarbetet mellan SCB och Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Men några öronmärkta medel för reguljär forskningsverksamhet finns inte. Precis som all annan forskning är svensk valforskning beroende av att forskare knutna till nätverket vinner stöd för sina forskningsansökningar i knivskarp konkurrens med alla andra (9 av 10 ansökningar till RJs programstöd sållas bort i den första omgången). Så ni som tycker om göteborgsbaserad forskning om väljare och val får gärna hålla tummarna för ett positivt besked. Eftersom det inte är val igen förrän år 2018 så skulle ett negativt besked tyvärr betyda att CSM-modellering får vänta ett bra tag.

Här följer den populärvetenskapliga sammanfattningen på svenska.




07 oktober 2013

Analys av partiledardebatten 6/10

Igår kväll hade jag den stora förmånen att detaljstudera Agendas partiledardebatt minut för minut, sekund för sekund, på mycket nära håll. Under det nittio minuter (!) långa uppsnacket kunde jag tillsammans med Love Benigh, Katarina Barrling och Margit Silberstein följa när partiledarna anlände på röda mattan i SVTs entré. Att kunna läsa av kroppspråk och ansiktsuttryck på åtta koncentrerade, taggade men spända ledare på bara någon meters håll var en intressant upplevelse. Det märktes direkt att partiernas främsta företrädare upplevde att det stod mycket på spel i debatten och att konfliktnivån och tonläget nu börjar skruvas upp inför supervalåret 2014.

Debatten kom att sätta en ny ton för diskussionerna i svensk inrikespolitik. Partiledardebatten gav tydliga besked om att Alliansregeringen och Fredrik Reinfeldt nu är helt dedikerade uppgiften att tillsammans försvara regeringsmakten och gå för seger en tredje gång 2014. Långsamt växlar Allianspartierna över från regeringsläge till kampanjläge. Flirtandet över blockgränserna som förekom under partiledardebatten i våras lyste helt med sin frånvaro i gårdagens debatt. Anders Sundells härliga analys på Politologernas forskarblogg av vem som attackerade vem under debatten gav ett mycket tydligt belägg för att vi kommer att få se samma tydliga laguppställningar i 2014 års val som vi sett både 2006 och 2010. Vi såg inga inomblocksattacker alls. Inte mellan de fyra allianspartierna. Och inte heller några attacker mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Regeringsfrågan och frågor om regeringsduglighet kommer att följa med oss under hela resan fram till valet. Det är två sätt att tänka som står emot varandra. Fredrik Reinfeldt ser på förhand uppställda valkoalitioner som en nödvändig förutsättning för att kunna bygga tillit mellan väljare och valda. Kontraktet med väljarna bygger på att det görs känt långt före valet vem som tänker sig regera tillsammans och vilken politik väljarna kan förvänta sig. Mot denna Reinfeldtska modell står Stefan Löfvens traditionella där Socialdemokraterna söker ett öppet förhandlingsmandat: Alla partier presenterar under valrörelsen sin politik för väljarna som sedan röstar på det alternativ de tycker är bäst: valresultatet får sedan ligga till grund och sätta ramarna för en förhandling om hur regeringen skall se ut. Eftervalsöverläggningar avgör sedan var tyngdpunkten i den förda politiken hamnar. Att ge alltför detaljerade besked om positionstaganden före en förhandling leder inte, som alla känner till, till något bra utgångsläge.

Båda modellerna har för- och nackdelar. Färdiga laguppställningar gör regeringsalternativen tydliga, tar sikte på att formera majoritetsregeringar och det är lätt för väljarna att utkräva ansvar. Men det leder också till taktiserande från väljarnas sida eftersom regeringsfrågan uppmuntrar till taktikröstning och att väljare behöver rösta instrumentellt på partier som de egentligen inte tycker bäst om. Dessutom kan det saknas mental beredskap både bland partier och väljare att efter valet reda ut besvärliga parlamentariska lägen. Öppna mandat uppmuntrar å sin sida s k "ärlig" närhetsröstning, att väljare röstar på de partier som de tycker bäst om åsiktsmässigt utan att regeringsfrågan får för mycket vikt. Efter valet får varje tilltänkt regeringskoalitionspartner ett lika stort inflytande som den fått röster av väljarna. Väljarna avgör tillsammans var tyngdpunkten i den nya regeringspolitiken kommer att hamna.

Ur statsvetenskaplig synpunkt är denna dragkamp spännande. Den handlar om vilken modell som bör användas för att hantera regeringsfrågan i ett system där väljare inte röstar på regeringar utan på partier. Frågan är om väljarna tycker att just denna diskussion är lika spännande. Önskar de sig ett individuellt kontrakt a la Reinfeldt eller ett mer kollektivt öppet mandat a la Löfven?

Alliansen kommer att upprepa grisen i säcken-argumentet hundratusen gånger under kommande månader. Man vet vad man har men inte vad man får. Socialdemokraterna kan utnyttja den fördel som alla oppositionspartier har, nämligen att luta sig mot väljarnas önsketänkande om vilken politik som en icke-Alliansregering kommer att föra i händelse av regeringsskifte. Blir det väljarnas benägenhet att önsketänka eller väljarnas benägenhet att riskminimera som väger tyngst på valdagen?
 
 

06 oktober 2013

Om partiledardebatter långt före ett val

Långa partiledardebatter med alla partiledare närvarande är på många sätt unika händelser. För det första är spelplanen jämnare än normalt. Alla partier -- stora som små -- tillåts att få ett ungefär lika stort utrymme. De stora partierna får lika mycket tid som de små. Effekten är densamma som under svenska valrörelser; en plötslig utjämning i de grundläggande villkoren för den politiska kommunikationen. Plötsligt har små partier en möjlighet att synas. Väljarna blir på ett påtagligt sätt varse om vilka alternativ som finns att välja mellan. Det är i de här sammanhangen de små partierna har möjlighet att skärpa sina partiprofiler och sticka ut.

För det andra innebär partiledardebatternas format att ledarna får betydligt längre tid på sig än normalt. I en partiledardebatt finns möjligheter att föra längre resonemang, göra längre beskrivningar av samhällsproblem, nyansera och förklara ideologiska utgångspunkter, utveckla partiets syn på det goda samhället och vilka lösningar man ser i viktiga frågor. Det finns också möjligheter att föra längre samtal med de andra ledarna om resultat och ansvarstillskrivning: Vad har uppnåtts under den gångna mandatperioden och vilket ansvar har den sittande regeringen för dessa resultat?

Partiledardebatterna innebär, för det tredje, en konkurrenssitation som liknar den som råder i samband med en valrörelse. Alla de främsta företrädarna är på plats. Ledarna är aldrig så skärpta, aldrig så inriktade på att prestera, som när alla deras huvudkonkurrenter om väljarnas röster finns i samma rum. Det handlar om att vara bäst när det gäller, och partiledardebatterna ger definitivt förutsättningar att vässa sina argument och låta dem brytas mot andra i ett sammanhang som bjuder största möjliga motstånd. Konkurrensen tvingar fram topprestationer. För ledaren handlar det om att vara skärpt och koncentrerad men inte spänd; det gäller att utstråla att man finner kampsituationen lustfylld; att det här är något man har förberett sig på och sett fram emot.

I en partiledardebatt skall ledarna prestera på tre arenor samtidigt: den partiinterna arenan, väljararenan och mediearenan. En tidig partiledardebatt som den i kväll -- ett år före valet -- är enligt min bedömning viktigast för den partiinterna arenan. Det gäller nu för partiledarna att få de egna sympatisörerna, partikamraterna och blivande kampanjarbetarna tillfreds. De behöver känna att partiet har en ledare som förmår föra fram den politik som partiet kommit överens om att driva. När valrörelsen närmar sig behöver partiet gå fram med ett enhetligt konsekvent budskap och tala med en röst inför väljarna. Det är nu denna samlande process tar sin början. Prestationerna under partiledardebatterna är därför främst viktig för harmonin i de interna leden. Inget sänker ett partis prestation så effektivt som om organisationen själv signalerar tveksamheter om inriktning och ledarskap.

Mediearenan är den näst viktigaste i kvällens partiledardebatt. Eftersom debatten följs främst av redan frälsta politiskt intresserade och partiidentifierade väljare kommer de många väljarna inte själva att ta del av debatten i sig själv, utan snarare nås av kommentarer om debatten. Även om eftersnacket ofta struktureras på ett högst förutsägbart sätt är det ändå viktigt att komma helskinnad ur granskningen. Det står mycket på spel, och det kan innebära att många ledare väljer en riskminimerande och mycket försiktig strategi i debatten. Inga grodor får halka ut ur munnen. Lite trist för alla vi som gärna ser nya uttryck och berättelser födas i kvällens partiledardebatt.

Några omedelbara effekter av kvällens partiledardebatt för opinionsläget -- väljararenan -- är dock inte att vänta. Opinionsforskningen står fast vid att enskilda händelser eller utspel mycket sällan ger stora omedelbara effekter på den allmänna opinionen. Opinionsbildning sker gradvis. Vi ändrar inte åsikter eller röstningsintentioner över natt, utan snarare genom att vissa överväganden långsamt blir mer viktiga än andra överväganden. En partiledardebatt som den ikväll kan så frön till en sådan gradvis förändring som, ackumulerat under kommande månader, ger tydliga effekter på opinionen. Det kan vara ikväll någon av partiledarna introducerar ett nytt sätt att beskriva verkligheten, en ny berättelse om framtiden eller ett nytt slagkraftigt uttryck som på ett enkelt sätt förklarar partiets samhällsanalys och framtida inriktning. Men det är inte säkert att vi märker att det händer. Först när vi tittar tillbaka om tio månader eller så, kan vi konstatera att det var i partiledardebatten den 6 oktober 2013 som vi hörde om det där nya sättet att tänka för första gången.