16 november 2014

Vikten att vikta VALU 3

Folkpartiet har innehaft sakfrågeägarskapet på området skola och utbildning ända sedan riksdagsvalet 1998 (se t ex Martinsson, Dahlberg & Christensen 2013). Men inför 2014 års val tappade man initiativet i sin främsta profilfråga. Sveriges televisions vallokalundersökning (SVT/Valu) bekräftar vad flera andra undersökningar visat: att Folkpartiet inte längre är det parti som väljarna tycker har den bästa politiken när det gäller skola och utbildning. I samband med 2014 års val var det istället Socialdemokraterna som tog hem grensegern. Mer än var fjärde väljare (28,2 procent) uppgav att S hade bästa politiken på skolområdet. Motsvarande andel för Folkpartiet var 21,9 procent enligt SVT Valus viktade resultat.


Kommentar: Tabellen är hämtad från rapporten "Vikten av vikter: Sammanställning av viktade resultat från SVTs vallokalundersökning 2014" författad av Per Oleskog Tryggvason.

Skola och utbildning var enligt väljarna den viktigaste frågan för partivalet i 2014 års riksdagsval. I de viktade VALU-resultaten var det 59 procent av väljarna som uppgav att skola och utbildning hade "mycket stor betydelse" på en femgradig skala (se tabellen nedan).


Källa: SVT Valu 2014 (viktade resultat).

En viktig orsak är de intensiva diskussionerna om kvaliteten i den svenska skolan som följde rapporteringen om dramatiskt sjunkande resultat i internationella jämförelser av skolresultat, de så kallade PISA-mätningarna. De sjunkande resultaten på skolområdet kan ha blivit en symbol för uteblivna resultat på andra områden, som till exempel arbetsmarknaden där Alliansens arbetslinje inte uppfattades ha lett till lägre arbetslöshet. Fortsatta eftervalsanalyser kommer kunna visa i vilken utsträckning väljarnas missnöje på skolområdet spillt över på andra välfärdsområden.





Referenser till aktuella eftervalsanalyser från Valforskningsprogrammet

Berg, Linda & Henrik Oscarsson (2014). "The Swedish General Election 2014." Electoral Studies (accepted for publication).

Oleskog Tryggvason, Per (2014). Vikten av vikter: Sammanställning av viktade resultat från SVTs vallokalsundersökning 2014. Valforskningsprogrammets arbetsrapportserie. Göteborgs universitet, Statsvetenskapliga institutionen. 2014:13.

Oscarsson, Henrik (2015a). Valanalys för europaparlamentsvalet 2014. Nationalencyklopedins årsbok 2014. Stockholm, Nationalencyklopedin AB.

Oscarsson, Henrik (2015b). Valanalys för riksdagsvalet 2014. Nationalencyklopedins årsbok 2014. Stockholm, Nationalencyklopedin AB.

Martinsson, J., Dahlberg, S., & Christensen, L. (2013). Change and Stability in Issue Ownership: The Case of Sweden 1979-2010. In S. Dahlberg, H. Oscarsson & L. Wängnerud (Eds.), Stepping Stones. Research on Political Representation, Voting Behavior, and Quality of Government. University of Gothenburg: Department of Political Science.


11 november 2014

Ett knappt ja till EU

På torsdag 13 november är det tjugo år sedan folkomröstningen om EU-medlemskap. Det var superval även 1994. En intensiv politik höst med först allmänna val i september och bara tio veckor senare en nationell folkomröstning i en brännhet fråga. Och däremellan hann vi också med ett regeringsskifte.



Den där novemberveckan 1994 lär ha varit den enda vecka under hela 1990-talet då det fanns en majoritet av befolkningen som ställde sig bakom det svenska EU-medlemskapet. Det behövdes ett millenieskifte för att ett flertal svenskar skulle hamna på den positiva sidan just när det gäller vårt medlemskap i EU. Men frågan lever än. EU-kritiken har en djup klangbotten hos svenskarna. Även om inte medlemskapet längre ifrågasätts ställer sig en majoritet tveksam till fördjupat samarbete. Sverigedemokraternas krav på utträde är visserligen utbytt mot ett krav på att omförhandla medlemskapet, men faktum kvarstår att kritiska EU-sentiment utgör en del av svaret på partiets framgångar i grupper med utbredd elitmisstro.




Varför blev det ett knappt ja till EU i folkomröstningen? Forskarantologin "Ett knappt ja till EU" med Mikael Gilljam och Sören Holmberg som redaktörer (1996) blev ett av de första bokkapitlen från min penna. Jag minns tillblivelsen av boken väldigt väl. Vi var i Skagen i juni 1994 och färdigställde formuläret till den stora besöksundersökningen som kom att ligga till grund för studien. Vi hade bokmöten under våren 1995 där vi gav synpunkter på varandras texter. Våren 1996 kom boken från tryckeriet (för en ung doktorand är det ett starkt minne för livet att hålla i en nytryckt bok där man själv varit med och bidragit, sånt där minns man!).

Det finns god anledning att återvända till analyserna av varför folkomröstningen gick som den gick. Trots att tjugo år har gått finns en hel del insikter att återerövra. Redaktörerna Gilljam och Holmberg sammanfattar folkomröstningen som "...ett högriskprojekt: en dans på en mycket slak lina" (s 277). Det var svårt att förutse utgången, politikermisstron riskerade att spädas på, folkomröstningsinstitutet skulle ha sin revansch från den märkliga känkraftsomröstningen, medborgarnas sammanhållning stod på spel eftersom det fanns så stora motsättningar mellan stad och land, mellan norr och söder, mellan rik och fattig, mellan män och kvinnor, mellan väljare och valda och mellan vänster och höger. Partierna hotades i sin enighet eftersom många av dem var internt djupt splittrade i medlemskapsfrågan.

Risktagningen gick hem, sammanfattar redaktörerna. Det blev ett ja i folkomröstningen, om än knappt. Kampanjen blev spännande och infomativ, opinionsmätningarna gav inte något entydigt besked om hur det skulle gå. Samtidigt var nationen kluven i frågan, en splittring i vår inställning till EU som fortfarande lever kvar 20 år senare. Det fanns ett tydligt centrum-periferimönster i väljarnas röstning i folkomröstningen. Det blev ett klassval där medelklassen röstade ja och arbetarklassen nej, södra Sverige röstade ja och norra Sverige nej, landsbygden röstade nej medan städerna röstade ja. Yngre och kvinnor röstade nej medan äldre och män röstade övervägande ja till EU-medlemskap. Dessa mönster var nya då men har sedan gjort sig gällande i alla mer sentida analyser av den svenska EU-opinionen. 

EU-omröstningen blev en återupprättelse för folkomröstningsinstitutet i den meningen att omröstningen inte direkt ledde till någon starkare politikermisstro, även om den uppfattades som orättvis bland förlorarna. En stor majoritet av svenskarna tyckte efter folkomröstningen att det varit bra att vi haft en. Klart mer meningsfull folkomröstning än de vi hade 1957 och 1980.

Senare deltog flera av oss i en uppföljande bok om de tre nordiska folkomröstningarna i Finland, Sverige och Norge. Boken To Join or Not to Join redigerades av Anders Todal Jenssen, Pertti Pesonen och Mikael Gilljam (1998). Huvudperspektivet var att försöka förklara varför det blev ja till EU i Finland och Sverige men inte i Norge, vilket kullkastade den tänkta "dominoeffekten" i de tre nordiska EU-folkomröstningarna.

På fredag uppmärksammas tjugoårsdagen av folkomröstningen på flera sätt, bland annat genom ett seminarium i Göteborg. Linda Berg och Rutger Lindahl har redigerat boken "Förhoppningar och farhågor: Sveriges första 20 år som medlem i EU" som släpps inom kort. Jag deltar med ett kapitel som sammanfattar utvecklingen av väljarbeteendet i de fem svenska EP-val som hållits sedan vi blev medlemmar i EU den 1 januari 1995. Det blir spännande!





02 november 2014

Vikten att vikta VALU 2

Moderaterna backade mest av alla partier i 2014 års riksdagsval. Partiet förlorade -6,7 procentenheter av sitt väljarstöd jämfört med 2010. Men vart tog alla Moderata väljare från 2010 egentligen vägen?

Ännu så länge har vi endast tillgång till Sveriges televisions vallokalundersökning för att genomföra analyser av väljarströmmar mellan 2010 och 2014. Vi vet att bytarmatrisen är osäker eftersom den helt och hållet bygger på minnesuppgifter (vi vet från panelanalyser att 25 procent av väljarna minns fel hur de röstade för fyra år sedan). I väntan på att Valundersökningarnas paneldata blir klara kan vi dock genomföra en del preliminära analyser. Bit för bit kommer bilden av vad som egentligen hände i valet 2014 att klarna.

Det är viktigt att vikta VALU. Valforskningsprogrammets senaste arbetsrapport författad och sammanställd av Per Oleskog Tryggvason visar tydligt varför. Där jämförs systematiskt viktade och oviktade resultat. Just när det gäller bytarmatrisen från vallokalundersökningen är det kanske ännu viktigare eftersom väljarrörelserna alltid är centrala för att begripa sig på varför valet slutade som det gjorde. Den ser annorlunda ut om man viktar VALU mot det officiella valresultatet. Nedan återfinner du oviktade resultat (överst) och viktade resultat (nederst) över vart 2010 års väljare egentligen tog vägen. Tabellerna läses radvis.



Bytarmatrisen visar att andelen M-väljare från 2010 som valde att rösta på Sverigedemokraterna i 2014 års val var 7,6 procent i rådata men 11,4 procent när vi viktat VALU efter det officiella valresultatet. Det kanske inte förändrar slutsatserna särskilt mycket i sak, men det blir tydligare att M främst tappade sina väljare till i första hand SD och i andra hand Socialdemokraterna i andra hand.

Preliminära analyser av dessa strömmar visar att det var väldigt olika typer av M-väljare som bytte till Sverigedemokraterna respektive Socialdemokraterna. Vallokalsundersökningen visar att bytena från M till SD var avsevärt vanligare bland äldre män (se figuren nedan) än i andra köns- och åldersgrupper. Väljarprofilen för de Moderata väljare som gick till Socialdemokraterna är den omvända, här var strömmarna större bland yngre män än bland äldre män.


En fördel med VALU är dess storlek. Datamaterialet räcker till för att genomföra trovärdiga jämförelser av före detta M-väljare med olika egenskaper för att söka ledtrådar till varför en del valde att stödja Socialdemokraterna och en del Sverigedemokraterna i 2014 års val. 

Resultaten visar föga överraskande att sannolikheten för ett byte till SD är dramatiskt större bland forna M-väljare som har ett lågt politikerförtroende och anser att flykting- och invandringsfrågor är viktiga för partivalet (se figurerna nedan). Liknande resultat återfinns för frågor som rör lag- och ordning och äldreomsorg.



De väljare som SD ärvt från Moderaterna tycks inte ha haft huvudfokus på någon annan välfärdsfråga än äldrevården, vilket också förklarar åldersprofilen för de strömmar som gick från M till SD. För andra välfärdsfrågor som sjukvård och skola/utbildning är det tvärtom så att låga prioriteringar ökar sannolikheten för ett byte till SD. Detsamma gäller för frågor som vinster i välfärden och skatter, det vill säga klassiska vänster-högerrelaterade sakområden. Det stärker bilden att en huvuddel av Sverigedemokraternas väljare är indifferenta när det gäller vänster-högerideologi. Det är andra ideologiska dimensioner än vänster-höger som är viktiga för att förklara röstning på SD. Analysen från tidigare val gäller med andra ord fortfarande.


Det lägre politikerförtroendet, flykting- och invandringsfråga samt missnöje med äldreomsorg och brottslighet tycks enligt vallokalsundersökningen ha varit viktiga motiv för Moderata väljare 2010 att byta till Sverigedemokraterna 2014.



31 oktober 2014

Vikten att vikta VALU 1



Detta blogginlägg är författat av Per Oleskog Tryggvason

Sveriges televisions vallokalsundersökning (SVT/VALU) är den största och mest publikt spridda valundersökningen i Sverige. Med närmare 13 000 svarande är VALU en guldgruva för forskare, medier och inte minst de politiska partierna för att kunna göra högkvalitativa analyser av valet. Materialet tillåter att göra en första analys av varför väljarna röstade som de gjorde och varför valet gick som det gick.

Den viktade prognos som släpps strax efter klockan 20 under valkvällen har varit välsignad med en relativt sett hög träffsäkerhet. I år var VALU klart bättre än de opinionsinstitut som använder sig av representativa befolkningsurval. VALU hade ett medelfel per parti på 0,73. Men prognosen kl 20:00 som den 14 september fick miljöpartister att sätta champagnen i halsen och feminister att hoppas på plats i politikens finrum kom att underskatta och överskatta partiers röststöd.

De VALU-siffror som presenterades under kvällen (och vid den traditionsenliga presskonferensen dagen efter valet) och som visade hur partiernas röststöd såg ut i olika sociodemografiska väljargrupper så som bland män och kvinnor var dock oviktad rådata.

De senaste åren har den ovägda undersökningen kommit att avvika allt mer ifrån valresultatet. I VALU för riksdagsvalet fanns tre tydliga trender som också syntes i den VALU som gjordes i samband med Europaparlamentsvalet tidigare i år. För det första, och mest uppmärksammat, Sverigedemokraterna (SD) var systematiskt underskattade. För det andra var de små vänsterpartierna kraftigt överskattade, (Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ.) För det tredje fanns det en systematisk underskattning (om än inte så stor som i de två tidigare exemplen) för de två största partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna (se figur 1).


Figur 1
Avvikelser mellan oviktade VALU och det officiella valresultatet i riksdagen (procentenheter).



Kommentar: Figuren visar i vilken utsträckning som partierna är över- och underrepresenterade i VALU rådata. Positiva tal betyder att partiet fick ett bättre resultat i VALU jämfört med riksdagsvalet och negativa tal betyder att partiet bättre sämre resultat i VALU jämfört med riksdagsvalet.


När man ser de stora skevheterna som återfinns i rådatamaterialet förstår man snabbt att det är i många fall är mindre fruktbart att analysera partiernas stöd utifrån det ovägda VALU-materialet.

Valforskningsprogrammet har därför sammanställt en arbetsrapport där vi viktat VALU mot det officiella valresultatet i riksdagsvalet. Det innebär att vi kan studera partiernas framgångar i olika grupper i som också har förankring i hur det faktiskt gick i valet. Ta Sverigedemokraternas röststöd i olika åldersgrupper som exempel: SD fick 8 procents stöd i rådatamaterialet till VALU, men ett valresultat på 12,9 procent. I figur 2 nedan illusteras hur vikterna korrigerar SDs resultat i de fyra ålderskategorierna så att nivåerna bättre speglar valresultatet.


Figur 2
Sverigedemokraternas stöd i det oviktade och viktade VALU-materialet (procent).



Det borde ligga i forskarsamhällets, medias och kanske framförallt partiernas intresse att inte nöja sig med att studera de oviktade resultaten. Oviktade data har brister som i värsta fall kan leda till felaktiga slutsatser. Det kan givetvis vara besvärande för självbilden hos de partier som ser ut att göra betydligt bättre resultat i VALU jämfört med valresultatet. Men det leder knappast till en konstruktiv eftervalsanalys där man kan gå till botten med varför man inte gjorde bättre från sig i valet.

Förhoppningen är att rapporten kan fungera som ett korrektiv gentemot många av de sanningar som etsat sig fast dagarna efter valet hos många av oss som sysslar med mer eller mindre kvalificerad politisk analys.

För att ytterligare uppmärksamma några av de konsekvenser som viktningen för med sig över hur vi kan tolka valresultatet kommer jag och Henrik Oscarsson publicera blogginlägg där vi redovisar intressanta fördjupade analyser av viktade VALU-data från 2014 års riksdagsval.


Läs mer om SVTs vallokalundersökning

  • Hernborn, H., Holmberg, S., & Näsman, P. (2006). Valu i allmänhetens tjänst. Stockholm: Sveriges television (SVT).
  • Holmberg, S., &; Näsman, P. (2010). Väljarna i fokus. Stockholm: Sveriges television (SVT).
  • Holmberg, S., Näsman, P., & Wännström, K. (2012). Väljarnas röst. Stockholm: Sveriges television (SVT).






15 oktober 2014

SVT Valu dokumenterad och tillgänglig

Eftervalsanalysen kan börja på allvar. I måndags släppte Svensk Nationell Datatjänst (www.snd.gu.se) dokumentation och data för den senaste vallokalsundersökningen från SVT. Sedan tidigare finns alla de andra vallokalsundersökningarna från 1991 och framåt tillgängliga för nedladdning och analys. Det är en fantastisk undersökningsserie.



Än så länge är vallokalsundersökningens data de enda vi har tillgång till för att förstå och begripa valet. De stora svenska valundersökningarna som genomförs av Valforskningsprogrammet i samarbete med Statistiska centralbyrån befinner sig ännu i fält och data är inte färdiga för analys förrän i februari. De nationella SOM-undersökningarna valideras i slutet av mars. De webbpanelstudier vi haft igång under supervalåret behöver bearbetas, kodas och dokumenteras innan forskargrupper kan ge sig i kast med analyser. Den göteborgsbaserade forskningen om val, opinion och demokrati kommer vara inbegripen i eftervalsanalys i många år. Flera brännande frågor om varför valet gick som det gick kommer att få rejäla svar. Men det dröjer. Bra forskning tar tid och slutsatser behöver vila tryggt på många olika oberoende undersökningar.

En huvudanledning varför det är särskilt viktigt att ha tillgång till rådata från vallokalsundersökningen är att träffsäkerheten i SVT Valu sämre den här gången. Sverigedemokraterna är kraftigt underskattade i rådata och Feministiskt initiativ överskattade. Om eftervalsanalyser av väljarbeteende i olika befolkningsgrupper inte ska bli missvisande bör rådata viktas efter det slutgiltiga valresultatet. Min uppmaning till de partier som nu sitter med sina eftervalsanalyser är att tanka ned materialet och vikta rådata. Det ger en bättre bild av partiers framgångar och motgångar i olika befolkningsgrupper än rådata.


Beställ SVT Valu 2014 genom att fylla i den elektroniska blanketten här. Läs mer om dokumentation och frågeformulär här.

19 september 2014

Fältstart för 2014 års SOM-undersökningar!

Sverige vaknar upp till ett nytt parlamentariskt läge och SOM-institutet drar i fält med fyra stora undersökningar. Den här hösten genomför vi fyra parallella nationella undersökningar, två regionala undersökningar (i Västsverige och Värmland) samt en global undersökning av svenskar boende i utlandet.

I söndags anordnades allmänna val i Sverige. Ett tillfälle då alla har rätt att rösta och där varje röst väger lika tungt. Politisk jämlikhet och folkviljans förverkligande! Med SOM-undersökningarna ges ännu en möjlighet  (för ett slumpmässigt urval av befolkningen) att delta i ett sammanhang där alla har lika möjlighet och väger lika tungt i beskrivningar och förklaringar.

Kanske är du inbjuden!
I dagarna får totalt 22 600 personer mellan 16-85 år boende i Sverige och 10 000 svenskar boende iu utlandet en möjlighet att göra sin röst hörd. Det finns en god chans att du eller någon närstående är inbjudna av SOM-institutet att delta i undersökningen. Efter valet i söndags känns det än mer angeläget att genomföra stora opinionsundersökningar som har möjlighet att ge en rättvisande bild av folkopinionen. Vi hoppas att många kommer att vara med. Ju fler som svarar på SOM-undersökningarnas enkäter desto mer tillförlitliga blir våra analyser av politisk förändring i Sverige!


Befolkningsurval
I ett land som Sverige finns ingen anledning att inte utnyttja vår fantastiska fördel att kunna dra statistiska urval från befolkningsregister. Vi kan skapa sannolikhetsurval som är nästan helt utan täckningsfel, som är helt förenliga med antaganden inom statistisk inferensteori och som lägger grunden för goda beskrivningar och förklaringar som är giltiga och som kan generaliseras till alla boende i Sverige. Varför nöja sig med mindre?

SOM-institutet drar förstås alltid statistiska sannolikhetsurval för alla våra undersökningar. Det betyder att du som läser det här eller vem som helst folkbokförd i Sverige kan komma att bli utvald i undersökningen. Kanske ligger det redan en inbjudan i din postlåda!

Forskningssamverkan
SOM-undersökningen 2014 genomförs i samverkan med forskare vid bland annat Göteborgs universitet, Karlstad universitet, Mittuniversitetet, Chalmers, Karolinska institutet, Umeå universitet, och Högskolan i Borås. Fler än 40 olika forskningsprojekt, myndigheter och organisationer samverkar med SOM för att genomföra datainsamlingen. Läs mer om alla undersökningar på vår hemsida: www.som.gu.se. Där kan du också ta del av all dokumentation och alla publikationer från tidigare undersökningar.









13 september 2014

På god väg mot ökat valdeltagande 2014?

Det här inlägget är samförfattat med Per Oleskog Tryggvason.

Svenska folket förtidsröstar som aldrig förr. I förmiddags (13/9) hade 2 174 545 personer (Valmyndigheten uppdaterar kontinuerligt) tagit sig till någon av Sveriges 3 695 förtidsröstningslokaler. Då valmyndighetens siffror släpar några dagar är en rättvis jämförelse med tidigare års förtidsröstning att titta ett par dagar tillbaks i tiden. I torsdags (11/9) hade till exempel nästan 300 000 fler förtidsröstat jämfört med samtliga förtidsröster i regeringsskiftevalet 2006. 

Också jämfört med valet 2010, då alla tiders förtidsröstningsrekord slogs (både i absoluta tal och sett till de röstberättigade) ser det ljust ut när det gäller möjligheten att valdeltagandet ökar i årets val.

Trots missvisande rapportering i flera medier så hade 196 000 fler väljare förtidsröstat jämfört med samma tidpunkt 2010. Också när det kommer till andel av de röstberättigade så ser vi i år en ökning med drygt två procentenheter (se graf 1).

Tyder den omfattande förtidsröstningen på att vi kan förvänta oss ett höjt valdeltagande?  Det är något som vi vet först imorgon kväll. Det kan till och med dröja till dess att onsdagsrösterna är räknade nästa vecka, men att andelen förtidsröster är så pass hög tyder knappast på ett lägre valdeltagande. Det är dock mycket möjligt att vi ser ett förändrat väljarbeteende, med en allt mer bekväm valmanskår som hellre röstar när det passar in i vardagen än klär upp sig och går till vallokalen på valsöndagen. 

En effekt av ökad förtidsröstning är att vi får fler sent inlämnade förtidsröster som inte hinner fram till vallokalerna för att räknas under valkvällen. Antalet röster som tillkommer valnattsresultatet har ökat mycket i de senaste valen: 72 000 i 2002 års val, 109 000 i 2006 års val och 178 000 röster i 2010 års val. Vi kan lugnt räkna med att minst 200 000 röster kommer att "saknas" i valnattsresultatet. Det motsvarar omkring tre procent av det totala förväntade antalet röster! 


Demokratiska problem med förtidsröstning
Även om den omfattande andelen förtidsröster kan ses som ett friskhetstecken för den svenska demokratin finns det ett normativt demokratiskt problem som riskerar att uppstå.  Det finns ett egenvärde i att väljare ska vara så fullt informerade som möjligt då de går för att avlägga sin röst. De som väljer att lägga sin röst före valdagen riskerar att gå miste om viktig information som uppkomma under valröresen. Vi kan utifrån valmyndighetens siffror konstatera att över en miljon av väljarna redan lagt sin röst när de två statsministerkandidaterna drabbade samman i SVT:s duell förra lördagen. Samma siffror visar att mer än 2 miljoner väljare redan hade röstat inför TV4s partiledarduell i torsdags. 



* På grund av eftersläpningar i Valmyndighetens rapportering om inkomna förtidsröster är skattningen av inkomna röster från Fredag 12 sept en underskattning. Vi förväntar oss att trajektoriet för inkomna förtidsröster följer ungefär samma bana som 2006 och 2010.

Extremt lågt ångerröstande
De demokratiska frågetecken som kan ställas ur ett normativt perspektiv rätas till viss del ut av att det på valdagen finns möjlighet att ångra sin röst. Du har alltså möjligheten att gå till din vallokal och lägga en ny röst på valsöndagen och på så sätt annullera din förtidsröst. Den här teoretiska möjligheten verkar dock främst stanna vid teorin. I 2010 års val var det 5 290 personer av de drygt 2,3 miljoner (2 377 639) förtidsröstande som valde att ångerrösta. Endast 0,2 promille av alla förtidsröstare ångerröstade.  

Anledningen till det låga ångerröstandet är säkert flera. För det första, de som väljer att gå och förtidsrösta innan valdagen har per definition bestämt sitt partival.  Detta då de väljer att avlägga sin röst vid ett tillfälle som är tidigare än de måste (de kan ju faktiskt allt som oftast vänta tills valstöndagen). För det andra kan det tänkas att möjligeten att ångerrösta är relativt okänd bland väljarna. Man känner helt enkelt inte till möjligheten att ångerrösta. 

Kommer FI! dra upp ångerröstandet?
Det kommer bli intressant att följa om ångerröstning förblir en valanomali också i riksdagsvalet 2014. Årets riksdagsval har utvecklat sig till ett taktiskt spel av sällan skådat slag. Årets valraket, Feministiskt initiativ, har sedan valrörelsens början haft ett opinionsstöd mellan 1.6 och 4.0 procent. Detta har inneburit huvudbry för många rödgröna väljare med ett rosa hjärta. I början av valrörelsen visade de flesta opinionsmätningar att avståndet mellan de rödgröna och allianregeringen låg omkring 10 procent. När gapet förra veckan halverades (länk till opinionsmätningarna) i nästan samtliga mätningar var det säkert många FI-väljare som fick kalla fötter. Nu såg det plötsligt ut som det som varit klart sedan länge, att de rödgröna skulle bli större än alliansen inte längre var en självklarhet. 

Opinionsjournalistiken på vänsterkanten delades in två läger. Å ena sidan, de som direkt eller indirekt uppmanade att inte lägga sin röst på FI då det i deras ögon kunde riskera regeringsmakten. Å andra sidan de som menade att utan ett Feministiskt initiativ i riksdagen så finns ingen möjlighet för en rödgrön majoritetsregering. I ljuset av de fyra senaste opinionsmätningarna (Demoskop, Ipsos, Sifo och Novus) verkar de senare få mest vatten på sin kvarn. Stämmer dessa opinionsmätningar så är FI i behov av åtminstone mellan 6 000 – 60 000 stödröster (1 procentenhet är ca 60 000 röster) för att komma in i riksagen och på så vis lägga grunden för en rödgrön majoritetsregering.  

FI:s balans strax under fyraprocentsspärren skapar förutsättningar för en markant ökning av antalet ångerröstare. Detta både hos grupper som redan har lagt en rosa röst, men som nu får kalla fötter av att Allianspartierna ska kunna spurta förbi de rödgröna. Men kanske framförallt bland de som redan lagt sin röst på ett rödgrönt parti och nu ser en chans att bidra till att skapa ett underlag för en rödgrön majoritet i den kommande riksdagen.



Läs mer om förtidsröstning i boken "Förtida röstning i Sverige"

07 september 2014

Reinfeldt vs Löfven

Vem är statsminister efter riksmötets högtidliga öppnande den 30 september? Är det Fredrik Reinfeldt som blir huvudperson i den nyvalda riksdagens numera obligatoriska omröstning om statsminister? (En sådan omröstning ställer man ju förstås inte gärna upp i om man inte redan vet att man kommer att klara den, undantaget om man vill sätta en ny pedagogisk praxis). Eller är talmannens förslag Stefan Löfven? Blir det han som får läsa upp regeringsförklaringen? 

I Sverige röstar vi på partier och inte på regeringar. Vi väljare får vara med och välja vem som blir regeringsbildare men bara indirekt via våra riksdagsledamöter -- folkets främsta företrädare. Vi har negativ parlamentarism i Sverige. Så länge en riksdagsmajoritet (175 mandat) tolererar statsministern och inte aktivt röstar emot denne, så kan hen fortsätta som regeringschef. Frågan är alltså om det är Löfven eller Reinfeldt som är den mest tolererade?

Ikväll är det duell mellan de två huvudkandidaterna till statsministerposten i SVT. Regeringsbildaren får en nyckelroll i ett parlament som ser ut att bli mer fragmentiserat än tidigare, det vill säga riksdagsmandaten är mer utspridda på fler partier. 

Vilken ledare är bäst?
Systematiska mätningar av svenska partiledares image har pågått inom ramen för Valforskningsprogrammet sedan 1980-talet. Mätningarna är inspirerade från amerikanska motsvarigheter och ingår i svenska valundersökningar och i SOM-undersökningar sedan dess. Jag analyserar dem tillsammans med Dieter Ohr i ett av kapitlen i Political Leaders and Democratic Elections. Av utrymmesskäl har man oftast valt att endast mäta image för de två största partiernas ledare (undantag finns; såväl Westerberg, Johansson, Werner och, faktiskt, Wachtmeister fanns med i de tidigaste mätningarna). Bedömningar av ledarnas pålitlighet har haft störst effekter på röstningsbeteende i svenska val, läs mer här.

Nedan redovisas andelen väljare som i de svenska valundersökningarnas förvalsintervjuer uppgett att olika påståenden om ledare "stämmer mycket bra" (procent). Jag har grönmarkerat den ledare som av väljarna fått det högre betyget. Det är rätt belysande att följa Carl Bildts ledarkarriär uttolkat av väljarna med starkare siffror för varje val på alla egenskaper utom folklighet (Bildt lyckades aldrig övertyga väljarna om att han "vet hur vanligt folk tycker och tänker"). 

Även Göran Perssons förvandling från buffel- till trivsel-Persson mellan valen 1998 och 2002 är spännande. I 2002 års val upplevde nästan halva valmanskåren (49 procent) Persson som en stark ledare. Ännu mer intressant är att väljarna faktiskt gjorde en mycket likartad bedömning av Perssons ledaregenskaper vid förlustvalet 2006. Persson höll ställningarna för de flesta egenskaper men Reinfeldt uppfattades som mer inspirerande, pålitlig och sympatisk än Persson.







Reinfeldt stärkte sina aktier hos väljarna mellan 2006 och 2010 när det gäller kunnighetpålitlighet och stark ledare men faktiskt backat något när det gäller inspirerande. Skillnaderna i väljarnas bedömningar av stark ledare talar sitt tydliga språk: En majoritet av väljarna tyckte att stark ledare stämmer mycket bra" på Fredrik Reinfeldt (55 procent). Motsvarande siffra för Sahlin var blott fem procent. Reinfeldt vann alltså matchen mot Sahlin mycket mycket klart på alla indikatorer utom när det gäller vet hur vanligt folk tycker och tänker och talar så folk förstår.

I tabellen nedan redovisas motsvarande mätserie för Ingvar Carlsson och Carl Bildt hämtat från SOM-institutets undersökningar. Den visar hur egenskapsmatchen mellan Carlsson och Bildt utvecklade sig under åren 1987-1995.


Läs mer om partiledarimage och partiledareffekter i Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts juridik.


06 september 2014

Partiernas spurtvinster och spurtförluster 1968-2010

Redan för några veckor sedan skrev jag några texter på SVTs valwebb för att ge lite perspektiv på svenska väljares ökade rörlighet: 1. Väljarna är allt rörligare, 2. Ovanligt med valraketer och 3. Väljare får kalla fötter. Texterna bygger på analyser vi gjort inom Valforskningsprogrammet. Data är hämtade från den långa serien av svenska Valundersökningar. Den tjugonionde nationella Valundersökningen -- den för 2014 års val -- pågår just nu, med stora urval (4 000) och timslånga besöksintervjuer med väljare. Fältarbetet som alltid i kompetent regi av Statistiska centralbyrån.

Nedan bjuder jag på lite grafik som visar partiernas historiska spurtvinster och spurtförluster i svenska riksdagsval sedan 1968. Den ger ett bra bakgrundsunderlag till de funderingar som alla har just nu: Hur mycket kan Alliansen hämta ikapp de rödgrönas opinionsförsprång under den vecka som återstår av 2014 års valrörelse.

Historisk statistik från gångna valrörelser visar att det har varit ovanligt med valraketer. De spurtvinster och -förluster som varit störst är också de som vi minns bäst. Men i vetenskapliga sammanhang har vi inte lyxen att bara dra slutsatser enbart utifrån hågkomst. Tar vi lika hänsyn till alla fall visar det sig att merparten av alla vinster och förluster partier gjort under valrörelser varit mindre än +/- 1 procentenheter. Nedan ser ni lite grafik över 10-i-topp-listan av vinster- och förluster samt parti-för-parti. Mycket nöje!












30 augusti 2014

Internetval 2014?

Stora förväntningar är knutna till den kommunikationella revolutionen också när det gäller valrörelser. Ökad internetanvändning skapar nya möjligheter för medborgare att på eget initiativ inhämta politisk information, att själva delta i politiska diskussioner och att självständigt bedöma partiers valbudskap utan att de först har filtrerats genom traditionella mediekanaler. Internetmediets möjligheter att åstadkom­ma dialog, interaktivitet och individanpassning är en lockande dröm för opinionsbildare och kampanjstrateger. För hårt prövade partier som understundom anser sig vara styvmoderligt behandlade av medierna är tanken på direktkommunikation med väljarna med hjälp av internet attraktiv.

Varje riksdagsval sedan 1998 har benämnts det stora genombrottet för interaktiv direktkommunikation mellan väljare och valda. Och visst, internetanvändningen ökar om än numera i långsammare takt, den politiska bloggosfären expanderar, partier och kandidater satsar allt större resurser på sina hemsidor.

Men förväntningarna om ett stort genombrott, ett Internetval, har varje gång kommit på skam. Resultaten från valundersökningen 2010 understryker än en gång att Internetmediets genomslag hittills har varit begränsat i samband med våra valrörelser. Trots att förutsättningarna för ett sådant genombrott sannolikt är som störst i just Sverige: Hela åttiotvå procent av de svenska hushållen hade tillgång till Internet – huvuddelen i form av bredbandsuppkoppling – i samband med 2010 års riksdagsval. Sedan dess har internetanvändningen tagit ytterligare steg framåt. Hur ska det då inte bli 2014?


Valundersökningarna visar att det sker en långsam ökning av besök på valrörelserelaterade sajter under valrörelserna. Morgontidningarna fick besök av 39 procent av väljarna 2010 jämfört med bara 14 procent 1998. Kvällstidning­arna och tv-kanaler uppvisar en motsvarande ökning, från 16 till 40 respektive från 10 till 29 procent mellan 1998 och 2010. Även Val­myndigheten får fler besök på sin hemsida www.val.se: besöken har ökat från 3 procent 2002 till 9 procent 2010.



Besöken på partiernas hemsidor blir också mer frekventa. Ande­len som besöker någon eller några av partiernas hemsidor har totalt sett dubble­rats från 8 procent 1998 till 19 procent 2010 (jfr tabell 6.3). Resultaten i tabell 6.4 visar att Moderaternas, Socialdemokraternas och Miljöpartiets hemsidor var något mer välbesökta än Kristdemokraternas och Vänsterpartiets hem­sidor i samband med 2010 års val. Sverigedemokraternas hemsida besöktes av sex procent av väl­jarna.

Enskil­da riksdagskandidaters hemsidor besöks i mer blygsam utsträckning, men vi kan ändå konstatera att andelen besök även här har vuxit, från två till fyra procent mellan 2006 och 2010 års val.


Vilka väljare politiksurfar på nätet i samband med valrörelserna? När­mare analyser kan bekräfta att det framför allt är de politiskt kun­niga, intresserade och partiidentifierade som gör det. Slutsatserna från tidigare studier håller fortfarande: I stor utsträckning är det de redan intresserade och kunniga som besöker partiernas hemsidor i samband med valrörelserna. Ännu så länge är valrörelserna på nätet endast för de redan frälsta. Vi väntar med andra ord fortfarande på det stora informationsteknologiska genombrottet när det gäller väljarnas informationssökande på politiska hemsidor under valrörelserna. Mer troligt är att utvecklingen precis som hittills kommer att ske gradvis. 

I skrivande stund befinner sig den stora Valundersökningen 2014 i fält. Den spännande frågan är hur resultaten i tabellen kommer se ut när vi lägger 2014 till samlingen. 


27 augusti 2014

Missgynnades SD av medierna under valrörelsen 2010?

Även om svenska väljare numera har tillgång till i princip hur mycket valrörelseinformation de önskar från ett mycket stort antal källor spelar traditionella medier som press, radio och tv givetvis en betydande roll för den valrörelseinformation som når väljarna i samband med valrörelserna. Fortfarande är det till exempel en mycket stor andel av väljarna – 57 procent 2010 – som uppger att de sett hela eller delar av den avslutande partiledardebatten i SVT som traditionsenligt genomförs fredag kväll före valsöndagen. Tittandet ligger förstås inte på samma nivå som tidigare – motsvarande andel var t ex 73 procent 1979 – men fortfarande uppfattas den stora avslutande tv-sända debatten som valrörelsens höjdpunkt. Tv-sända utfrågningar, dueller, debatter och specialmagasin på tv är utan tvekan väljarnas viktigaste källa till information om partiernas valbudskap under en svensk valrörelse.

Medieprofessorn Kent Asps systematiska studier av mediernas valrörelsebevakning under tio valrörelser sedan 1979 har gett upphov till tre empiriska generaliseringar: 1) för det första att något parti alltid missgynnas eller gynnas av den bild press, radio och TV ger av valrörelsen. 2) För det andra, mediernas negativa och positiva bilder av partierna har ett klart samband med partiernas valresultat; det spelar alltså roll om ett parti blir gynnat eller missgynnat i medierna. 3) För det tredje att mediernas gynnande eller missgynnande av enskilda partier inte är orimlig givet hur samspelet mellan publik, partier och verklighet utvecklas inför en valrörelse (Asp 2011:143). Förenklat kan man säga att partier som drabbas av medialt oflyt under en valrörelse i någon mån har sig själva att skylla. I 2010 års valrörelse konstaterar Asp att Socialdemokraterna för andra valrörelsen i rad fick en mindre gynnsam uppmärksamhet än andra partier under medievalrörelsen.

Väljarnas bedömningar
Jag har haft förmånen att analysera vad svenska väljare hade för uppfattning i frågan om huruvida medierna gynnade eller missgynnade något parti i 2010 års valrörelse. I Valundersökningens eftervalsenkät till de som intervjuats före valet återupprepade vi en gammal fråga vi ställt i tidigare valundersökningar (1982-1991) om de ansåg att partierna gynnats eller missgynnats av medierna (tabellen nedan är hämtad från boken "Nya svenska väljare").

Bedömningarna är givetvis färgade av partiernas varierande framgångar i valen. För två partier var det fler som tyckte de missgynnats än som tyckte att de gynnats 2010. De partierna är Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Tjugotre procent av väljarna ansåg att Socialdemokraterna missgynnats av TV-medierna. Miljöpartiet – som gjorde sitt bästa riksdagsval i historien – uppfattades ha gynnats av medierna under valrörelsen 2010.

För de fyra allianspartierna är väljarnas bedömning den omvända: fler väljare tyckte att Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna gynnats än missgynnats av medierna under valrörelsen. För Moderaternas del är andelen gynnats hela 35 procent. Ser vi tillbaka i svensk valrörelsehistoria är det den hittills högsta andelen vi uppmätt. Väljarna delar med andra ord uppfattningen att Moderaterna gynnades och Socialdemokraterna missgynnades av tv-medievalrörelsen. Socialdemokraternas mediala motvind i valrörelsen var klart större än i tidigare val – 24 procent av väljarna ansåg att S hade missgynnats 2010.



Kommentar: Frågan ställs i valundersökningarnas eftervalsenkäter till de personer som deltagit i intervjuer före valet. Enkätfrågan för valen 1985-1991 lyder: ”Tycker du att det samlade programutbudet i TV inför valet gynnade eller missgynnade något eller några av partierna?”. I 2010 års valundersökning användes frågeformuleringen ”Tycker du att massmedierna gynnat eller missgynnat något eller några av partierna i årets valrörelse?”. Svarsalternativen var desamma vid alla tillfällen: ”Har gynnats i medierna”, ”Har varken gynnats eller missgynnats” och ”Har missgynnats i medierna”. 

När det gäller Sverigedemokraterna råder delade meningar bland väljarna om partiet gynnats eller inte i medierna under valrörelsen. Här ser vi en ovanlig polarisering i svaren: 27 procent av väljarna ansåg att Sverigedemokraterna gynnats av medierna, 37 procent att de varken gynnats eller missgynnats och 36 procent att de missgynnats. Hur medierna behandlade Sverigedemokraterna var ett av de stora samtalsämnena inför och under valrörelsen 2010. Väljarnas samlade bedömning är att SDs behandling i medierna var övervägande till nackdel för partiet (36 mot 27).


Källa: Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts Juridik.

20 augusti 2014

Väljarna betygsätter valrörelserna 1985-2010



I en representativ valdemokrati ställs höga krav på valrörelserna. En god demokratisk valrörelse bör vara informativ, saklig, engageran­de, mo­bi­­liserande och underhållande. Valbudskap, kam­panjer, ut­fråg­ning­ar, debatter och mediegranskning ska ge väljarna goda möj­­lig­­­heter att värdera alternativen och göra välgrundade och själv­­­stän­diga bedömningar av huruvida olika politiska företrädare är mog­na uppgiften att representera dem.
 
Valrörelsernas karaktär bestäms till stor del av institutionella faktorer som valsystemets och partisystemets utformning. Som en del i ett lands politiska kultur kan valrörelserna betraktas som en institution i sig. Men även inom ett och samma land finns variationer som kan vara viktiga i studiet av väljarbeteende. Alla valrörelser är inte lika. Det sammanhang – eller den kontext – i vilken väljarna fattar sina beslut om att del­ta och om partivalet kan variera mycket från val till val. Beroende på omständigheterna kan samma väljare till och med komma att fatta olika röstningsbeslut! 

Mixen av sakfrågor som diskuteras under valrörel­serna, hur spännande valet är, hur stora ideologiska skillnader som framträder, vilket tonläge debatterna har – sådant kan justera individuella väljares över­­väganden och röstningskalkyler. Ett spännande tankeexperiment efter alla val är att ”köra valrörelsen i repris” men förändra någon av faktorerna: Hur hade valet gått om…? 

Hur väljarna upplever valrörelserna kan ha stor betydelse för deras politiska beteende; hur mycket de engagerar sig, exponerar sig för partiernas valbudskap, låter sig informeras och underhållas. Valrörelsen 2010 tycks ha varit en övervägande positiv erfarenhet för svenska väljare. Enligt dem blev 2010 års valrörelse den hittills mest intressanta och spännande, åtminstone sedan vi systematiskt började fråga väljarna om karaktären på valrörelserna år 1985. Var tredje väljare (32 procent) instämde i påståendet att valrörelsen var intressant och spännande. Sedan bottennappet 1998 (9 procent) har vi sett en positiv trend när det gäller hur intressant och spännande väljarna uppfattar valrörelsen.




Den beskrivning av valrörelsen som flest väljare instämde i var som vanligt att det varit ”för mycket partikäbbel”. Men partikäbblet tan­ge­ra­de också historiskt låga nivåer (40 procent). Andelen som upp­fat­ta­de valrörelsen som svårbegriplig har varit klart lägre i samband med 2006 och 2010 års val (9 respektive 11 procent) än tidigare i den sven­ska valrörelsehistorien. De två senaste val­rö­rel­serna bedöms dess­utom ha varit mer sakliga och informativa (9 procent) än an­dra val­rörelser de senaste tjugofem åren, undantaget valrörelsen 1994. Ett historiskt sett bra betyg alltså, om vi frågar väljarna själva.

Läs mer i Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts juridik