Varför är det så ovanligt att försöka påverka andras partival?

Det blev uppståndelse när ledningen för hamburgerkedjan Max i ett brev till sina anställda varnade för följderna av ett regeringsskifte. Indirekt var det ett försök att påverka personalen att inte stödja Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna i riksdagsvalet bland annat eftersom dessa partier har en höjning av restaurangmomsen på sin politiska agenda.

Många uppfattade brevet som ett otillbörligt påverkansförsök från en arbetsgivare till anställda där det uppenbart existerar ett ojämlikt maktförhållande. Men ojämlika maktförhållanden finns det ju gott om i vårt samhälle. Och alla slags uppmaningar om att rösta på ett visst partiet är ju svårt att uppröras över. När upplevde du senast att någon försökte påverka dig att rösta på ett visst parti?

Händelsen fick mig i varje fall att fundera på ett intressant forskningsresultat från våra väljarböcker: Svenska väljares obenägenhet att ägna sig åt att försöka påverka varandras röstande.

I nordisk och internationell jämförelse tycks nämligen svenska väljare ägna sig betydligt mindre än andra länders väljare åt att försöka påverka varandras partival i samband med valen (Bengtsson et al 2013). De svenska valundersökningarna visar att det som mest är var sjunde svensk väljare som uppger att de under valrörelserna har ägnat sig åt egna försök att påverka någon annans partival (se Oscarsson & Holmberg 2013).

Svenska partier kan alltså inte räkna med särskilt mycket kampanjhjälp från väljarna. De får förlita sig på direktkommunikation med väljare eller på att deras valbudskap landar rätt i den indirekta förmedlingen via medier. Ringarna på vattnet är mer krusningar än vågrörelser.

Varför är det så? Forskningsläget är oklart. En möjlighet är att det kan handla om en egenhet i den svenska politiska kulturen. Att vi är konsensusinriktade och konflikträdda, anser att partivalet är var och ens ensak och att det är lite väl framfusigt att fråga andra om hur de tänker rösta. Att sedan komma med råd om vilket parti andra borde rösta på är i överkant fräckt.

Samtal mellan människor (interpersonal communication) har sedan lång tid varit en hörnsten i forskning om opinionsbildning. I klassiska teorier om opinionsbildning tänker man sig ofta att påverkan från eliter (läs: partier) sker i två steg (Lazarsfeld, Berelson & Gaudet 1944). I steg 1 utövar eliter påverkan på opinionsledare bland medborgarna som i steg 2 påverkar övriga medborgare. Med opinionsledare avses i första hand inte debattörer, bloggare, ledarskribenter eller politiker som uppträder i offentlighetens ljus. Det handlar snarare om vänner, familjemedlemmar, grannar och arbetskamrater som utövar ”en nästan osynlig form av ledarskap [...] på ett personligt plan i form av vanliga, intima, informella och vardagliga kontakter” (Katz & Lazarsfeld 1955).

En opinionsledare kan definieras utifrån personlighetsdrag, kunskaper och position i sociala nätverk. Opinionsledare är, tänker man sig, utåtriktade, verbala, politiskt kunniga och intar en central plats i de sociala nätverk där de ingår i. Människor ser upp till opinionsledare och använder dem som trovärdiga källor till information. De opinionsledare som ingår i människors sociala nätverk konsulteras och rådfrågas när det gäller politiska frågor, ibland också när det gäller partival.

I teorin är det centralt för kampanjande partier att kunna nå fram med sina budskap till opinionsledarna bland medborgarna. Framgångsrik kommunikation med opinionsledarna ses ibland som en förutsättning för att dessa personer skall kunna fungera som språkrör och föra vidare politisk information (angelägna ämnen, verklighetsuppfattningar, sakargument och sätt att tänka kring viktiga samhällsproblem) genom direktkommunikation öga mot öga med andra människor. Ringar på vattnet. Plantera en idé hos en "pratare" så kommer budskapet att spridas effektivt, genom personlig kommunikation, till väldigt många andra. Gratis dessutom.
 
En indikator på om en väljare är en potentiell opinionsledare – åtminstone i samband med allmänna val – är om hon under valrörelsen har försökt påverka någon annan att rösta på ett visst parti. I valundersökningarna har intervjufrågan använts sedan 1982. Resultaten är mycket stabila över tid.

Med det här enkla sättet att mäta kvalificerar sig mellan 11-17 procent av väljarna som opinions-ledare.  De låga nivåerna – klart lägre än i t ex USA och i de flesta andra demokratier (Petersson 2006) – skvallrar inte om att det pågår någon stor aktivitet när det gäller opinionsbildning väljare emellan under valrörelser. Inte ens bland partiernas egna medlemmar når andelen opinionsledare upp till mer än omkring en tredjedel.

Figur: Andel väljare som uppger att de försökt att påverka någon annan att rösta på ett visst parti under valrörelsen 2010 (procent).



Källa: Valundersökningen 2010. Resultaten är hämtade från Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013). Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts.

Bland politiskt intresserade och högutbildade med universitetsexamen finns också en stor andel opinionsledare: En tredjedel av de mycket politiskt intresserade väljarna (35 procent) uppgav 2010 att de försökt påverka någon annan väljares partival. Bland personer med högskoleexamen är andelen 19 procent.


 
Vänsterpartiets och Miljöpartiets väljare står i särklass när det gäller andelen som säger sig ha försökt påverka någon annan att rösta på ett visst parti. Det beror till en del på att dessa partiers väljare tenderar att vara yngre, högutbildade och intresserade, men dessa faktorer är inte hela förklaringen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks ha en större andel väljare som är aktiva när det gäller att påverka andra.

Som förväntat är opinionsledarna fler i storstäderna än på landsbygden. Men skillnaderna är inte särskilt stora. Andelen väljare som försökt påverka någon annan att rösta på ett visst parti var 22 procent i Stockholm, Göteborg och Malmö. Motsvarande andel för väljare boende på ren landsbygd var 16 procent 2010. Resultaten väcker liv i en klassisk opinionsbildningshypotes signerad norrmannen Johan Galtung (1964): att effekter av opinionsbildning generellt sett syns tidi­gare och är inledningsvis större i samhällets centrum än i periferin.

Många av de kampanjmetoder som är attraktiva för partierna inför valrörelsen 2014 vilar på en underliggande idé om att vi vanliga människor ska "hjälpa till" genom att klicka, gilla, länka valbudskap. Att det relativt andra länder är få väljare som aktivt försöker påverka varandra att rösta på ett politiskt parti är kanhända en försvårande omständigheter som försämrar effekten av slika kampanjinsatser. Å andra sidan finns det mer gott om opinionsledare bland de allra yngsta väljarna.



Referenser:

  • Bengtsson et al (2013) The Nordic Voter: Myths of Exceptionalism: London: ECPR Press.
  • Katz, Elihu & Paul F Lazarsfeld 1955. Personal influence. Tthe part played by people in the flow of mass communications. Glencoe, Ill., Free Press.
  • Lazarsfeld, P.F., B. Berelson & H. Gaudet 1944. The people's choice. How the voter makes up his mind in a Presidential campaign. New York / London, Columbia University Press.
  • Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts.
  • Petersson, Olof, Red. 2006. Mediernas valmakt. Demokratirådets rapport, 2006. Stockholm, SNS förlag.

Kommentarer

Hell sa…
En sen kommentar, men jag tror en pusselbit är att det, rent socialt, inte uppskattas att bli påverkad på det sättet av bekanta. Det kanske till och med får motsatt effekt. Att diskutera politik och religion med andra än sina närmsta är garanterat att generera ovänner.