16 juni 2014

Opinionsläget inför valsommaren 2014

När opinionsinstitutet Sifo kommit med sin junimätning är det dags att summera upp vad vi hittills fått veta om opinionsläget och opinionstrenderna inför valsommaren 2014. Vi befinner oss just nu mitt i den sällsamma period mellan Europaparlamentsval och riksdagsval som vi laddat upp för under mer än ett år. Hypoteser om spill-over effekter mellan EP-val och riksdagsval väntar fortfarande att testas i alla våra undersökningar som just nu är i fält eller snart kommer att vara det: Hur stort eko av väljarnas överväganden i samband med EP-valet kommer att finnas kvar i de svenska väljarnas politiska beteende när de röstar igen i september? I vilken utsträckning kommer valrörelseagendan inför riksdagsvalet att vara "kontaminerat" eller påverkat av valrörelseagendan inför det just avslutade EP-valet? Och kommer framgångar och motgångar för partier i EP-valet få sin fortsättning eller brytas i en riksdagsvalrörelse som sannolikt blir väldigt annorlunda jämfört med EP-valrörelsen?

Dumt att spekulera, egentligen, när det är så lite tid kvar innan vi faktiskt får veta. Särskilt som att vi kommer att kunna ge ett utförligt svar på dessa varför-frågor när vi skriver historien om vad som egentligen utspelades under det svenska supervalåret anno 2014.

Tills dess kan vi så gott det nu är möjligt få en bild av det aktuella opinionsläget. I den senaste Mätningarnas Mätning finns alla mätningar från Sifo, SCB, Demoskop, Novus och Ipsos med fram till och med den 15 juni. Det aktuella opinionsläget framgår av staplarna nedan. Resultatet visar ett läge som om det vore ett riksdagsvalresultat skulle betyda att väljarna ger alla de nuvarande åtta riksdagspartierna ett nytt kontrakt. Men styrkeförhållandena är dramatiskt annorlunda. Alliansregeringens partier samlar just nu endast 36,9 procent av rösterna medan de rödgröna är klart större. De rödgröna har tillsammans 50,2 procent av rösterna enligt MäMä. Nuvarande opinionsläge betyder alltså sannolikt inte bara regeringsskifte och ny statsminister i Stefan Löfven utan också att Sverigedemokraternas inflytande begränsas till ett minimum under den kommande mandatperioden. Skulle Feministiskt initiativ också ta sig över spärren till riksdagen -- partiet når i sammanvägningen 3,1 procent -- kan vi alltså få nio partier i den svenska riksdagen. En sådan fragmentisering av partisystemet skulle skapa dramatiskt annorlunda grundförutsättningar för det politiska livet i Sverige.

Tål vårt valsystem nio partier över fyra procentspärren? Rent matematiskt är det förstås inga problem att dela ut mandat till nio partier. Alla partier som når fyraprocentspärren är garanterade 14 mandat vilket räcker till att bemanna nästan alla riksdagsutskott (Svenska parlamentet är med sina 349 ledamöter ett av de största parlamenten i världen i förhållande till sin folkmängd). Vad som dock kan bli lidande när mandatfördelningen ska göras med många partier inblandade är proportionaliteten, det vill säga överenstämmelsen mellan fördelningen av väljares röster och fördelningen av riksdagsmandat. Med fler partier behöver antalet utjämningsmandat egentligen vara fler än dagens 39 och/eller antalet valkretsar färre än dagens 29 för att vi ska ha bättre möjligheter att uppnå god proportionalitet. Problemet är väl känt och har utretts och simulerats i flera olika omgångar i utredningar av vårt valsystem.

När vi ändå är inne på lidande kan en riksdag med nio partier potentiellt skapa större svårigheter att bilda långsiktigt stabila regeringar i Sverige. Situationen ställer högre krav på ansvarstagande partier att kommunicera och agera tydligt i regeringsfrågan, oavsett om man deklarerat laguppställningen i förväg eller begärt ett öppet mandat för förhandlingar efter valet.

En ny praxis kommer att behöva sjösättas för regeringsbildning på grund av ändringarna i regeringsformen med en obligatorisk inledande omröstning om talmannens förslag om statsminister. Min bedömning är att så länge stora partier agerar ansvarsfullt kommer själva omröstningen i sig avlöpa helt odramatiskt även om det kan komma att bli längre och hårdare nattmanglingar under två intensiva veckor i slutet av september. Inget ansvarstagande parti vill göra sig skyldig till parlamentariskt kaos. Det passar liksom inte in i vår stabila politiska kultur. Att stå med historiskt skämshatt för att man tvingat fram en ny talmansrunda är förenat med betydande och långsiktiga kostnader; särskilt i en premiäromgång som förstås kommer att sätta en standard för regeringsbildningar i Sverige under många decennier framöver.

Andelen osäkra väljare som inte kan eller vill uppge någon röstningsintention i ett tänkt riksdagsval har minskat något i samband med Europaparlamentsvalet. Uppgiften om osäkra varierar mycket mellan instituteten vilket sannolikt i huvudsak är ett resultat av olika metodik som används för att ställa frågor om röstningsintention. En av sex väljare är fortfarande i vänteläge, tycks det. Vi vet från erfarenhet att åtminstone en god halvpart av dessa kommer att mobiliseras till valurnorna i samband med valrörelsen i augusti-september. Samma erfarenhet säger oss att de flesta av dessa senfärdiga väljare då kommer att göra samma bedömningar och värderingar av alternativen som de flesta av oss andra redan har gjort. Alla de väljarvinster och väljarförluster under svenska valkampanjer som haft tillräcklig magnitud för att gå till historien (och som råkar vara de vi minns) har ägt rum i situationer där kampen om regeringsmakten sedan länge varit avgjord (läs mer om detta i boken "Nya svenska väljare" eller i kapitlet "Väljarnas valrörelser" från boken "Kampen om opinionen").

Figuren som visar kampen mellan blått (Allianspartierna ) och rött (V, S, MP) under mandatperioden 2010-2014 är snart färdigritad. I mitten av april fanns en antydan till trendbrott när vi såg ett samtidigt ökat stöd för Allianspartierna och minskat stöd för de rödgröna, men det blev till slut bara ett hack i kurvan.


Det brukar heta att stora partier som förväntas vara regeringsbärande har en fördel av att de är just stora. Väljare som önskar politisk stabilitet och förutsägbarhet riskminimerar genom att rösta instrumentellt på stora partier (vilket är ett av många sätt att rösta rationellt på partier som man inte gillar bäst). Frågan som inställer sig är om Socialdemokraterna och Moderaterna kommer att kunna räkna med att riksdagsvalrörelsen -- som naturligt har större fokus på regeringsduglighet -- ger dem ett starkt storleksargument även den här gången. Allt annat lika kan ett stort parti ha större möjligheter att genomföra sin politik än ett litet parti, vilket kan göra det mer rationellt att rösta på ett större parti även i en situation då det finns ett mindre parti som åsiktsmässigt och ideologiskt ligger närmare väljaren (allmängods hämtat från Anthony Downs klassiker An Economic Theory of Democracy).

2 kommentarer:

Lars sa...

"Nuvarande opinionsläge betyder alltså sannolikt inte bara regeringsskifte och ny statsminister i Stefan Löfven utan också att Sverigedemokraternas inflytande begränsas till ett minimum under den kommande mandatperioden."

Hur kan du påstå att det är sannolikt när allt tyder på motsatsen? Vi har just avklarat ett val där underskattningen av SD var större än någonsin tidigare och SD har dessutom alltid presterat mycket bättre i riksdagsval jämfört med EUP-val. Nej, med det här opinionsläget är det ju mer sannolikt att SD behåller sin roll som tungan på vågen i riksdagen. I det sammanhanget kan det vara värt att peka på opinionsläget inför riksdagsvalet 2010. Då fanns det inte många mätningar som visade att SD skulle bli tungan på vågen; tvärtom visade många mätningar att SD inte ens skulle komma in i riksdagen, vilket fick Aftonbladets ledarskribenter att fatta pennan och skriva följande klassiker:

"Heja Sverige – farväl SD"

"Det går dåligt för Sverigedemokraterna. I de senaste opinionsmätningarna ligger partiet klart under fyraprocentsspärren. Sannolikheten att det skulle komma in i riksdagen är i dag minimal."

http://www.aftonbladet.se/ledare/article12321135.ab

Lars M Hermansson sa...

Med tanke på det sannolikt oklara parlamentariska läget borde Sverige återgå till att låta Konungen och inte talmannen utse statsminister.
Talmannen är partipolitiker och kan gynna sitt parti medan Konungen är opartisk och utanför partilivet.
Där kan vi lära av t.ex. Norge och Danmark där monarkerna ännu utser statsminister.