Ett knappt ja till EU

På torsdag 13 november är det tjugo år sedan folkomröstningen om EU-medlemskap. Det var superval även 1994. En intensiv politik höst med först allmänna val i september och bara tio veckor senare en nationell folkomröstning i en brännhet fråga. Och däremellan hann vi också med ett regeringsskifte.



Den där novemberveckan 1994 lär ha varit den enda vecka under hela 1990-talet då det fanns en majoritet av befolkningen som ställde sig bakom det svenska EU-medlemskapet. Det behövdes ett millenieskifte för att ett flertal svenskar skulle hamna på den positiva sidan just när det gäller vårt medlemskap i EU. Men frågan lever än. EU-kritiken har en djup klangbotten hos svenskarna. Även om inte medlemskapet längre ifrågasätts ställer sig en majoritet tveksam till fördjupat samarbete. Sverigedemokraternas krav på utträde är visserligen utbytt mot ett krav på att omförhandla medlemskapet, men faktum kvarstår att kritiska EU-sentiment utgör en del av svaret på partiets framgångar i grupper med utbredd elitmisstro.




Varför blev det ett knappt ja till EU i folkomröstningen? Forskarantologin "Ett knappt ja till EU" med Mikael Gilljam och Sören Holmberg som redaktörer (1996) blev ett av de första bokkapitlen från min penna. Jag minns tillblivelsen av boken väldigt väl. Vi var i Skagen i juni 1994 och färdigställde formuläret till den stora besöksundersökningen som kom att ligga till grund för studien. Vi hade bokmöten under våren 1995 där vi gav synpunkter på varandras texter. Våren 1996 kom boken från tryckeriet (för en ung doktorand är det ett starkt minne för livet att hålla i en nytryckt bok där man själv varit med och bidragit, sånt där minns man!).

Det finns god anledning att återvända till analyserna av varför folkomröstningen gick som den gick. Trots att tjugo år har gått finns en hel del insikter att återerövra. Redaktörerna Gilljam och Holmberg sammanfattar folkomröstningen som "...ett högriskprojekt: en dans på en mycket slak lina" (s 277). Det var svårt att förutse utgången, politikermisstron riskerade att spädas på, folkomröstningsinstitutet skulle ha sin revansch från den märkliga känkraftsomröstningen, medborgarnas sammanhållning stod på spel eftersom det fanns så stora motsättningar mellan stad och land, mellan norr och söder, mellan rik och fattig, mellan män och kvinnor, mellan väljare och valda och mellan vänster och höger. Partierna hotades i sin enighet eftersom många av dem var internt djupt splittrade i medlemskapsfrågan.

Risktagningen gick hem, sammanfattar redaktörerna. Det blev ett ja i folkomröstningen, om än knappt. Kampanjen blev spännande och infomativ, opinionsmätningarna gav inte något entydigt besked om hur det skulle gå. Samtidigt var nationen kluven i frågan, en splittring i vår inställning till EU som fortfarande lever kvar 20 år senare. Det fanns ett tydligt centrum-periferimönster i väljarnas röstning i folkomröstningen. Det blev ett klassval där medelklassen röstade ja och arbetarklassen nej, södra Sverige röstade ja och norra Sverige nej, landsbygden röstade nej medan städerna röstade ja. Yngre och kvinnor röstade nej medan äldre och män röstade övervägande ja till EU-medlemskap. Dessa mönster var nya då men har sedan gjort sig gällande i alla mer sentida analyser av den svenska EU-opinionen. 

EU-omröstningen blev en återupprättelse för folkomröstningsinstitutet i den meningen att omröstningen inte direkt ledde till någon starkare politikermisstro, även om den uppfattades som orättvis bland förlorarna. En stor majoritet av svenskarna tyckte efter folkomröstningen att det varit bra att vi haft en. Klart mer meningsfull folkomröstning än de vi hade 1957 och 1980.

Senare deltog flera av oss i en uppföljande bok om de tre nordiska folkomröstningarna i Finland, Sverige och Norge. Boken To Join or Not to Join redigerades av Anders Todal Jenssen, Pertti Pesonen och Mikael Gilljam (1998). Huvudperspektivet var att försöka förklara varför det blev ja till EU i Finland och Sverige men inte i Norge, vilket kullkastade den tänkta "dominoeffekten" i de tre nordiska EU-folkomröstningarna.

På fredag uppmärksammas tjugoårsdagen av folkomröstningen på flera sätt, bland annat genom ett seminarium i Göteborg. Linda Berg och Rutger Lindahl har redigerat boken "Förhoppningar och farhågor: Sveriges första 20 år som medlem i EU" som släpps inom kort. Jag deltar med ett kapitel som sammanfattar utvecklingen av väljarbeteendet i de fem svenska EP-val som hållits sedan vi blev medlemmar i EU den 1 januari 1995. Det blir spännande!





Kommentarer