30 april 2014

Svenska folkets inställning till mötesförbud

Beslutet att ge ett nationalsocialistiskt parti tillstånd att demonstrera i Jönköping på 1:a maj väcker stor diskussion. Frågorna är lika kniviga som viktiga. Ingen ifrågasätter mötesfriheten som värde. Men hur ska den demokratiska rättsstatens grundprinciper tillämpas i praktiken? I vilken utsträckning ska mötesfriheten begränsas för medborgare och grupper som kan betraktas som den demokratiska rättsstatens fiender, och i så fall på ett sådant sätt att den demokratiska rättsstaten inte förlorar sin egen själ? Och vem står i makt att bestämma vem eller vilka som tillhör denna fiende?

Den nya SOM-undersökningen från hösten 2013 visar att svenskarnas inställning till mötesförbud i situationer då den nationella säkerheten är hotad har blivit klart mer restriktiv sedan 2002. Vi blir alltså över tid mer tveksamma till att använda tvångsmedlet mötesförbud när säkerheten hotas. Stödet för en av de mest grundläggande medborgerliga friheterna -- mötesfriheten -- har alltså stärkts väsentligt under de senaste tio åren.

De flesta respondenter tänker sannolikt på militära, yttre säkerhetshot när de besvarar vår fråga. Men trenden är ändå så pass tydlig att den är högintressant. Andelen av befolkningen som svarar att mötesförbud aldrig bör kunna användas har vuxit från 39 till 59 procent mellan 2002 och 2013.




Källa: SOM-undersökningarna 2002, 2008 och 2013.

Se mig presentera de nya mätningarna av tvångsmedelsopinionen på SOM-seminariet 2014 genom att följa denna länk till SVT Play. Sändningen är från den 24 april 2014.

26 april 2014

Är valkompasser bra eller dåligt för demokratin?

En  nätaktivitet som har haft ett stort genomslag i moderna valrörelser är olika typer av valkompasser (voting advice applications). Så gott som alla större medieredaktioner bjuder sin publik på  möjligheter att matcha sina åsikter i sakfrågor med partiernas ståndpunkter. Genom att fylla i en enkät om vad man tycker i ett stort antal sakfrågor får testpersonen reda på vilka partier eller kandidater som står honom eller henne åsiktsmässigt närmast. Hur bra funkar testen? Har de några effekter? Är de bra eller dåliga för demokratin? På några punkter börjar forskningsläget klarna tack vare helt nya studier på området.

 Mer än var fjärde väljare gör partitest i Sverige
Partitest är populära. I Sverige uppger mer än var fjärde väljare uppger att de gjort ett partitest enligt de två senaste valundersökningarna (27 procent 2006 och 28 procent 2010). Valkompasser och partisnurror uppfattas som ett kul och lärorikt inslag i valrörelserna och är sannolikt här för att stanna. 
Partitest för åsiktsmatchning mellan partier och osäkra väljare låter som en harmlös och en i grunden god idé – ett kul och engagerande sätt att sprida information om partiernas sakfrågeståndpunkter och att ge vägledning åt individuella väljare.

Men partitesterna är inte enbart politainment. Analyser av användandet av valkompasser har kunnat visa att en mindre del av väljarna – främst yngre och politiskt oerfarna – faktiskt låter sig påverkas av den rådgivande informationen så till den grad att de får en ny syn på sig själva och partierna och förändrar sitt röstningsbeteende (Oscarsson & Holmberg 2013). Under vissa omständigheter kan testresultaten påverka individer att rösta på ett annat parti än vad de gjort om de inte utfört ett test. Bra eller dåligt? Vi återkommer till det längre fram i inlägget.

Åsiktsnärhet är inte allt
Men användandet av partitest är inte okontroversiell. Medieredaktioners val att erbjuda partitest är ett kraftfullt normativt ställningstagande. Testen bygger oftast på en extrem variant av en åsiktsröstningsmodell som inte tar hänsyn till andra faktorer än ståndpunkter i sakfrågor. Testkonstruktören gör antagandet att inga andra faktorer än matchningen av sakfrågeståndpunkter mellan väljare och valda är allenarådande för väljarnas partival. 

Åsiktsrepresentation är förstås betydelsefullt men knappast det enda utvärderingskriteriet för en välmående valdemokrati. Det finns många fler komponenter som är viktiga när det gäller hur väljare bör hitta ”sitt” parti. Flera helt avgörande faktorer i den representativa demokratin uteblir helt från rådgivningen: partiernas grad av ansvarstagande, uppnådda politiska resultat, interndemokrati, ideologisk stabilitet och kongruens, koalitionspreferenser, kapacitet att genomföra sin politik, kandidaters och ledares kompetens. Listan kan göras längre.

Jag har ännu inte sett något test som försöker inkorporera annat än åsikter i sakfrågor för matchningen mellan väljare och partier. Det är svårt att plocka med andra faktorer i testerna eftersom dessa bygger på bedömningar av partiers track record, pålitlighet, trovärdighet, kompetens och möjligheter att påverka som inte har något "facit": demokratiska medborgare behöver göra självständiga och oberoende egna bedömningar baserade på information om partierna som inte är lika lätt att fastställa som information om deras ståndpunkter i sakfrågor.

Svenska analyser av effekter av partitest
Har partitest effekt på väljarnas röstning? Om man ställer frågan till väljarna själva blir svaret ett rungande nej. En förkrossande majoritet bland de som genomfört testerna svarar att de inte haft betydelse för valet av parti. För de allra flesta väljarna tycks partitesten alltså vara ren politainment – politik som underhållning. Åtta procent svarade i våra studier att testen haft viss betydelse och 1 procent att testen spelat en stor roll för partivalet.

Att isolera effekter av partitest från effekter av all annan information under en intensiv valrörelse är en grannlaga uppgift. Vi har försökt 2006 och 2010. Är det då några skillnader i röstning mellan de som tillstår att testen var betydelsefulla och de som säger att de inte hade någon betydelse? Vi genomförde en serie regressionsanalyser för att pröva hypotesen att det finns en direkt oberoende effekt av att ha genomfört partitest även under hårda kontroller för faktorer som påverkar såväl sannolikheten att göra partitest som partivalet. Resultaten bekräftar att det fanns signifikanta effekter i samband med 2006 års val. Då, i valkompassernas barndom, drabbades Socialdemokraterna och Moderaterna av stora röstförluster (-18 re-spektive -17 procentenheter) medan Centerpartiet gynnades stort av partitesten (+19 procentenheter). År 2010 var det betydligt mindre effekter och de når inte statistisk signifikans utom för Socialdemokraterna och Moderaterna i de analyser där vi gjort det lätt för hypotesen (-12 respektive -8 pe). Moderaterna kan alltså ha missgynnats av att väljare genomförde partitest under valrörelsen 2010.


Källa: tabellen är hämtad från Oscarsson & Holmberg (2013).

Effekterna kan tyckas vara stora men de aggregerade effekterna på partiernas samlade röststöd är ändå högst marginella eftersom gruppen som gjort test och tagit dem på allvar ändå är relativt små. Vinsterna för demokratin i form av ökat engagemang, intresse och kunskap bland väljarna är enligt min uppfattning långt större än de potentiella farorna med användande av partitest, särskilt när det finns så många olika test. Samtidigt bör testkontruktörer vara medvetna om att det spelar stor roll hur testerna konstrueras och att de har en potential att under vissa omständigheter förmå tusentals väljare att hitta hem till ett annat parti än vad de annars hade gjort.

I boken Nya svenska väljare (därifrån tabellen är hämtad) drar jag och Sören Holmberg slutsatsen att det kanske var nyhetens behag som orsakade de tydliga effekterna av partitest i samband med valrörelsen 2006? Redan år 2010 fanns det fler och kanske också bättre designade test tillgängliga för väljarna. De nya testen som används idag är i än större utsträckning anpassade för att kunna modifieras av användaren. Du kommer själv kunna experimentera med testresultatet genom att själv vikta vilka frågor som ska väga tungt in i resultaten, plocka bort partier du ändå aldrig skulle tänka dig att rösta på, och så vidare. Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet kommer att upprepa vår analys av effekter av partitest på basis av nya data från EP-valet och riksdagsvalet 2014. Hypotesen är att vi fortfarande kommer att hitta tendenser till att små partier gynnas av den särskilda "uppmärksamhet" de får genom testerna, men att dessa effekter sannolikt blir mindre än 2006 och 2010. Det finns fler test, bättre test och fler test som inbjuder till interaktion med användaren idag än i valkompassernas barndom.

Ny forskning om VAA
I dagarna har det kommit inte mindre än sex helt nya artiklar som analyserar utformning och effekter av voting advice applications (VAA). Rosema, Anderson och Walgrave står bakom specialnumret i Electoral Studies. Jag har inte hunnit lusläsa men här kommer en kort sammanfattning av resultaten.

Resultaten är överlag kritiska mot konstruktioner av testen. Otjes och Louwerse menar att algoritmerna i valkompasser oftast inte möter vetenskapliga standarder (skalbarhet i spatiala analyser) för andra dimensioner än vänster-höger. Pianzola lanserar ett nytt sätt att försöka hantera selection bias i analyser av testernas effekter på partival och genomför sedan en analys av Schweiziska väljare som kan läggas till raden av studier som visar att tester har effekter på partival. Lefevere och Walgrave visar att valet av indikatorer i testen spelar stor roll för resultaten; ju fler vänster-högersakfrågor desto bättre fungerar testen för att leda väljare till rätt parti. Och ju fler indikatorer för andra dimensioner desto större fördelar ges till små och extrema partier. Du hittar länkar till artiklarna nedan. Är du inloggad på något universitetsnätverk så kan du läsa dem direkt.


Referenser
Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts Juridik

Martin Rosema, Joel Anderson, Stefaan Walgrave, The Design, Purpose, and Effects of Voting Advice Applications, Electoral Studies, Available online 13 April 2014, ISSN 0261-3794, http://dx.doi.org/10.1016/j.electstud.2014.04.003.
(http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0261379414000432)
Keywords: voting advice application; elections; e-democracy; political communication; voter mobilization

Thomas Fossen, Joel Anderson, What's the point of voting advice applications? Competing perspectives on democracy and citizenship, Electoral Studies, Available online 12 April 2014, ISSN 0261-3794, http://dx.doi.org/10.1016/j.electstud.2014.04.001.
(http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0261379414000419)
Keywords: Voting advice application; Citizen competence; Democratic theory; Deliberative democracy; Agonistic democracy; Social choice democracy

Simon Otjes, Tom Louwerse, Spatial Models in Voting Advice Applications, Electoral Studies, Available online 16 April 2014, ISSN 0261-3794, http://dx.doi.org/10.1016/j.electstud.2014.04.004.
(http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0261379414000444)
Keywords: voting advice application; spatial model; political party; e-democracy; electoral behaviour

Joëlle Pianzola, Selection Biases in Voting Advice Application Research, Electoral Studies, Available online 18 April 2014, ISSN 0261-3794, http://dx.doi.org/10.1016/j.electstud.2014.04.012.
(http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0261379414000523)
Keywords: Selection bias; endogeneity; Voting Advice Applications; voting behavior.

Jonas Lefevere, Stefaan Walgrave, A Perfect Match? The Impact of Statement Selection on Voting Advice Applications’ Ability to Match Voters and Parties, Electoral Studies, Available online 18 April 2014, ISSN 0261-3794, http://dx.doi.org/10.1016/j.electstud.2014.04.002. (http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0261379414000420) Keywords: voting advice application; statement selection; issue voting; political parties.

25 april 2014

SOM-seminariet 2014: Samhällsoro

Igår genomfördes det artonde SOM-seminariet i Göteborgs universitets huvudbyggnad i Vasaparken. Seminariet är en vårtradition som inleder avrapporteringen av höstens och vinterns SOM-undersökningar. Nu kan du se alla presentationer från seminariet på SVT play. Där kan ni bland annat höra mer om hur svenska befolkningens oro har utvecklat sig i närtid.

De röda staplarna visar de områden där oron bland svenskarna har ökat mellan 2012 och 2013. Det handlar om ökad oro för miljöförstöring, försämrad havsmiljö och försvagad demokrati. På tre områden är oron lägre 2013 jämfört med 2012: Stor arbetslöshet, ekonomisk kris och globala epidemier. På övriga områden ligger orosnivåerna oförändrat.

Tre nya områden gjorde debut i 2013 års mätningar: "Ökad främlingsfientlighet" som gick direkt in på topp-5 med 38 procent "mycket oroande", begränsningar i människors individuella frihet (20 procent "mycket oroande") och bostadsbrist (19 procent). En fördjupad analys utlovas till den kommande huvudrapporten från SOM-institutet som publiceras den 24 juni 2014..

Källa: SOM-institutet, Göteborgs universitet.


14 april 2014

Hur spännande blir valet 2014?

Idag är det 42 dagar kvar till Europaparlamentsvalet och 154 dagar kvar till riksdagsvalet. Men det finns en klart större upptagenhet om kampen om regeringsmakten i september än kampen om tjugo kandidater till Europaparlamentet. Det gäller även opinionsmätandet. Inalles två mätningar av EP-opinionen, genomförda för två månader sedan (!). Under samma tid: Nio mätningar av röstningsintentioner för riksdagsvalet. Detta trots att vi vet från tidigare att nyhetsvärdet i opinionsdramatiken är långt större under upptakten till EP-val än de betydligt mer odramatiska, jo faktiskt, upptakterna till riksdagsval. Gåtan om de den här gången uteblivna EP-mätningarna söker ett svar.

Idag presenterades en ny Sifo-mätning för april (SvD/GP) som bekräftar att opinionsgapet mellan de rödgröna och allianspartierna slutat växa och visar tendenser till att minska. Mätningarnas Mätning (MäMä) som är en sammanvägning av mätningar från fem institut (Sifo, SCB, Demoskop, Novus och Ipsos) visar att avståndet mellan blocken var närmare 15 procentenheter i februari men att avståndet idag är strax under 13 procentenheter (se figuren nedan). Trots det stora avståndet hindrar det inte Göteborgs-Posten att utmåla kampen om regeringsmakten som en rysare.

Frågan alla ställer sig är: Kan Alliansen hämta ikapp de rödgrönas stora ledning? Behövs det inte ett större momentum just nu än det halmstrå som ett par procentenheters upphämtning under mars kan medföra? Behöver de sömniga demobiliserade allmänborgerliga väljarna vänta på opinionseffekterna av budgetar och vårmotioner innan de kan känna den vittring som är nödvändig för att de ska förvandla ett just nu passivt stöd till ett aktivt stöd för Allianspartierna?
popblockdiff
Differens mellan de rödgröna partiernas och Allianspartiernas röststöd september 2010-april 2014 (procentenheter).
MäMä liggande 20140413
Genomsnitt av partiernas röststöd i fem opinionsinstituts mätningar, vägt efter tidpunkt för publicerande och antalet svarande. Läs mer om Mätningarnas Mätning på www.henrikoscarsson.com


Många alliansvänner drömmer sig tillbaka till maj 2010 då opinionen svängde till Alliansens fördel på bara några veckor under maj och juni. Den rödgröna valkoalitionen med Mona Sahlin som statsministerkandidat missade då den sista möjligheten att bygga förtroende för ett regeringsalternativ när de i början av maj presenterade en vårmotion med många frågetecken (och minnesvärda skattehöjningar). Samtidigt briserade Greklandskrisen som fick den politiska dagordningen att tilta från välfärdsmissnöje, a-kassa och brister i sjukförsäkringssystem till ekonomisk krishantering. Ett inrikespolitiskt självmål tajmad med en extern chock förde på bara några veckor in Alliansen i matchen igen. Redan före sommaren, i juni 2010, var valet vunnet. Alliansen hade en tio procentenheters ledning och kunde defilera. Medan regeringar föll som käglor i finanskrisens spår lyckades Alliansen gå framåt efter fyra år i regeringsställning (hyggligt långt från regressionslinjen i statsvetarnas cost of ruling-modeller).

Så visst kan det svänga snabbt i opinionen inför ett riksdagsval, i synnerhet under mer sömniga mellanvalsperioder. Tittar man längre tillbaka i den moderna politiska historien är det ovanligt med stora svängningar under valår. Länge var det faktiskt Sifos april- och majmätningar som bäst predicerade valresultatet i september (!). Det är i morgon fem (5) månader kvar till riksdagsvalet. Alliansen har oddsen emot sig och är nere för räkning. Men det har de varit förut. Det är lätt att glömma hur framgångsrik Alliansen varit när de växlat över i kampanjläge. I synnerhet när det gäller att entusiasmera soffliggare till valurnorna: 100 000 nya väljare från soffan i regeringsskiftesvalet 2006. Ytterligare 100 000 väljare från soffan 2010. Lejonparten av ökningen i valdeltagande i de två senaste riksdagsvalen kan påföras Allianskontot.

Den här gången har Alliansen ingen draghjälp från statsvetarprofessorer som röktförklarar dem. Röda tygskynken av det slaget, som kan elda på det egna fotfolket och som kan få allmänborgerliga väljare att vakna småförbannade och taggade varje morgon de närmaste 154 dagarna, får de tillverka själva. Det är nu som den "lilla valrörelsen" (15 april-15 maj) tar sin början. Det är sannolikt en viktig period när det gäller att forma uppfattningar om huruvida regeringsmakten är körd.
Svenska statsvetare är mer försiktiga med prediktioner den här gången. Analyser av historisk statistik är ett utmärkt stöd för bedömningar om vad som är rimligt och orimligt, vanligt och ovanligt. Samtidigt kan vi berätta att de flesta svenska valrörelser har haft en unik dynamik. Historien skrivs pånytt vid varje tillfälle. Berättelsen om när och hur valet 2014 avgjordes väntar fortfarande på att skrivas.

Det finns ett mönster i svensk valrörelsedynamik som är värt att uppmärksamma mer. Det är intimt knutet till graden av spänning i regeringsfrågan. Vi har haft val som varit spännande i regeringsfrågan och vi har haft val där regeringsmakten uppfattats som klar långt i förväg. De valrörelser då vi sett störst dramatik har varit i samband med val där regeringsmakten inte stått på spel (se Oscarsson & Holmberg 2013). Exempel på sådana val är 1985, 1998 och 2002 då det stått klart vem som skulle fortsätta regera (i samtliga fall Socialdemokraterna). Det är i samband med dessa relativt avslagna tillställningar vi kunnat se valrörelseraketer, det vill säga partier som på mycket kort tid dubblerar eller tredubblar sitt väljarstöd: Folkpartiets valrörelsesuccéer 1985 och 2002; Vänsterpartiets och Kristdemokraternas 12-procentsvinster 1998 (alla dessa fall har attribuerats partiernas ledare). I tätare val där det varit betydligt mer spännande i regeringsfrågan har vi inte sett någon större dramatik i slutskedet; i själva verket är svenska valrörelser på det hela taget och i internationell jämförelse fattiga på aggregerade förändringar av partiernas röststöd i avslutningarna. Visst är det många väljare som påstår sig bestämma partivalet sent. Men väljare som kommer sent till festen tenderar att göra samma bedömningar som de som bestämt partivalet sedan länge.

Hur spännande det blir i regeringsfrågan avgör karaktären på valrörelsen. Smyger det sig tidigt in en känsla av att nästa statsminister heter Stefan Löfven kan valrörelsen bädda för större överraskningar än om kampen om regeringsmakten lever ända in i september. Om spänningen i regeringsfrågan saknas kan man nämligen vara säker på att medievalrörelsen in sig på andra saker, och väljarnas beteende kommer därför att struktureras efter andra hänsyn. Agendan kan kantra och inte handla om ekonomi, välfärd och sysselsättning. Enskilda sakfrågor och utspel (som språktestet 2002) kan plötsligt ges utrymme. Uträknade ledare kan resa sig ur askan likt fågel Fenix. Väljarnas kalkyler ändras. Valmenyerna möbleras om. Utgången kan då bli överraskande för partier som idag betraktar sig vara på säker mark och tror att de ska göra ett bra val, och överraskande för partier som idag duckar under fyraprocentspärren.

Läs mer
Oscarsson, Henrik (2013) Väljarnas valrörelser. I Strömbäck, Jesper och Nord, Lars (2013). Kampen om opinionen. Stockholm: SNS.
Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts Juridik.