30 juni 2014

Kristdemokraternas opinionsutveckling 2001-2013

Idag släpper vi tabellrapporten om Kristdemokraternas opinionsutveckling 2001-2013. Under rubrikerna nedan kan du läsa om några av de mest intressanta resultaten.

Det här blogginlägget är samförfattat med Per Oleskog Trygvason.

Vart tog pensionärerna vägen Göran? 
Genomgången av Kristdemokraternas opinionsutveckling 2001-2013 är för anhängare av partiet ingen munter läsning. I 2001 års SOM-undersökning erhöll Kristdemokrateran under ledning av Alf Svensson 11 procent av de svarandes sympatier. Siffran 2013 var fyra procent, alltså nästan en tredjedel av det forna sympatistödet. En av de mest anmärkningsvärda noteringarna i Kristdemokraternas nedgång är förlusten av den stora och i så högt grad röstande gruppen pensionärer. 2001 sympatiserande 18 procent (!) av pensionärerna med Kristdemokraterna. Redan 2004 hade den siffran fallit till 6 procent. Gruppen pensionärer är alltjämt en av Kristdemokraterna klart mest lojala. I SOM-undersökningen 2013 erhöll man här 6 procent av de svarandes sympatier, jämfört med 4 procent bland samtliga svarande. Men partiet är idag långt ifrån att vara det pensionärsparti man en gång var, i alla fall sett till sympatisörerans sammansättning.  

År 2001 sympatiserade 18 procent av de över 65 år med Kristdemokraterna. De äldre är fortfarande KDs klart starkaste grupp, men 2013 får man endast 6 procent här! Kvinnor över 65 år är KD:s starkaste väljargrupp. Så har det varit för det mesta sedan 2001. 2013 sympatiserade 7 procent av alla kvinnor över 65 med KD. När det gäller regionala skillnader är det väl känt att Kristdemokraterna är starka i bibelbältet men svaga i Stockholm. Hos kyrkfolket är KD fortfarande populärt. Det klart starkaste väljarsegmentet är den grupp som går i kyrkan mer frekvent än en gång i månaden. Men även här har KD tappat sedan glansdagarna i början av 2000-talet. Då, 2001 var det 36 procent av kyrkobesökarna som stödde KD. Nu endast 21 procent.




Starka i bibelbältet men svaga i huvudstaden
Kristdemokraterna har traditionellt gjort bra ifrån sig i Smålands bibelbälte, med de främsta framgångarna i Jönköpings län. Även om opinionsstödet sedan storhetstiden i början av 2000-talet också dalat här så Småland (med öar) hela tiden varit partiets starkaste fäste. Det ser dock mörkare ut för partiet om vi ser till de potentiella Stockholmsväljarna. Väljarstödet bland stockholmarna har kontinuerligt sjunkit, från 8 procent 2001 till bottennoteringen 2 procent 2013.


Hägglund, mindre populär än Svensson. Mer populär än partiet. 
En av ljusglimtarna i en annan ganska dyster läsning är att Kristdemokraterna har en partiledare som är mer populär än partiet (jfr resultaten på sid 60 och 64 i rapporten). I dagens allt mer medialiserade politiska rapportering är det viktigt att ha en avsändare av det politiska budskapet som är omtyckt och betrodd. Göran Hägglunds förtroendesiffror sett till samtliga svarande kan inte mäta sig med Alf Svenssons forna popularitet. Hägglunds popularitetssiffror har sedan 2007 legat kring -3 (medelvärde på en skala som går från -50 till +50), vilket kan jämföras med omkring -7 för det kristdemokratiska partiet. Ser vi till Hägglunds popularitet bland de egna sympatisörerna är det en än mer glädjande läsning. Hägglunds popularitet bland kristdemokratiska sympatisörer var 2013 +33 på tidigare nämnda skala. Detta är i paritet med Alf Svenssons siffror i början av 2000-talet.    


KD är mindre populärt idag än under Alf Svenssons tid som partiledare. Men Hägglund har sedan tillträdet haft otroligt stabila popularitetssiffror. Hägglunds popularitetsmått hos rödgröna sympatisörerna varierar mycket litet omkring -12/-13. Och hösten 2013 var Hägglunds popularitetspoäng lika höga som Alf Svenssons i sistamätningen bland de egna sympatisörerna. Hägglund är också populärare än partiet (-3 mot -7 bland samtliga svarande 2013). Från 2005 så har Miljöpartiet blivit allt mer omtyckt bland Kristdemokraternas sympatisörer, exempelvis klart mer populära än Socialdemokraterna. År 2012 var Miljöpartiet nästan lika populärt som Folkpartiet bland KD-sympatisörerna (se sid 65 i rapporten).

29 juni 2014

Socialdemokraternas opinionsutveckling 2001-2013

Idag släpper Valforskningsprogrammet den första rapporten med sammanställningar av partiernas opinionsutveckling 2001-2013, byggd på data från SOM-undersökningarna. Först ut är Socialdemokraterna. I den sextiofemsidiga rapporten som du laddar ned här kan du ta del av utvecklingen av Socialdemokraternas opinionsstöd i en mängd olika grupper.

En nyhet för dagen är att Stefan Löfven är klart mindre impopulär bland Allianspartiernas sympatisörer än vad Göran Persson, Mona Sahlin och Juholt varit. Hans genomsnittliga popularitetspoäng på en skala från -50 (ogillar starkt) till +50 (gillar starkt) bland Allianspartiernas sympatisörer är -4 vid den senaste mätningen hösten 2013, klart högre än Juholts -17 från 2011, Mona Sahlins -22 från 2010 och Göran Perssons -22 från hösten 2006.

Källa: Oleskog & Oscarsson (2014). Utvecklingen av partisympatier 2001-2013: Socialdemokraterna. Valforskningsprogrammets arbetsrapport 2014:3. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen.

I den nysläppta SOM-antologin "Mittfåra och Marginal" finns fler analyser av partiledarnas ställning. Det kapitlet laddar du ned i sin helhet här. Där görs bland annat en analys av hur populära partiledarna är bland samtliga svenskar och bland svagt och starkt övertygade partianhängare. Resultaten visar att Stefan Löfven har höga popularitetssiffror (+35) bland de övertygade S-sympatisörerna, men inte lika högt som Reinfeldt har bland de övertygade M-sympatisörerna (+41).


I morgon är det Kristdemokraternas dag i Almedalen. Håll utkik efter nästa rapport i serien! Den kommer att innehålla exakt samma materia som Socialdemokraternas rapport men med enbart fokus på KD.

27 juni 2014

Utvecklingen av partisympatier 2001-2013

Inför 2014 års riksdagsval och lagom till Almedalsveckan har Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet sammanställt en serie arbetsrapporter som belyser utvecklingen av de åtta riksdagspartiernas popularitet i befolkningen under perioden 2001-2013. Tabeller och figurer i rapporterna grundar sig på analyser av ett omfattande datamaterial från de årligen återkommande enkätundersökningarna från SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

SOM-undersökningarna genomförs varje höst och bygger alltid på stora statisti-ska befolkningsurval av folkbokförda i Sverige mellan 16-85 år. Frågor om parti-sympati finns med i samtliga editioner av SOM-undersökningarna vilket innebär ett osedvanligt stort statistiskt underlag för att närstudera hur partiernas popularitet utvecklats i olika befolkningsgrupper och i grupper med olika politiska preferenser.

Med början på söndag släpper vi åtta rapporter, en för varje riksdagsparti. Tabellrapporterna som sammanställts av Per Oleskog Tryggvason och Henrik Ekengren Oscarsson innehåller systematiska analyser av utvecklingen av partisympatier i olika befolkningsgrupper (efter kön, ålder, boendeort, utbildning), partiledarpopularitet bland olika grupper av partisympatisörer samt partisympatier efter inställning i olika sakfrågor. Rapporterna kommer att finnas nedladdningsbara från Valforskningsprogrammets hemsida www.valforskning.pol.gu.se

Schema för rapportsläpp
Söndag 29 juni: "Utvecklingen av partisympatier 2001-2013: Socialdemokraterna"
Måndag 30 juni: "Utvecklingen av partisympatier 2001-2013: Kristdemokraterna"
Tisdag 1 juli: "Utvecklingen av partisympatier 2001-2013: Sverigedemokraterna"
Onsdag 2 juli: "Utvecklingen av partisympatier 2001-2013: Miljöpartiet"
Torsdag 3 juli: "Utvecklingen av partisympatier 2001-2013: Moderaterna"
Fredag 4 juli: "Utvecklingen av partisympatier 2001-2013: Vänsterpartiet"
Lördag 5 juli: "Utvecklingen av partisympatier 2001-2013: Folkpartiet"
Söndag 6 juli: "Utvecklingen av partisympatier 2001-2013: Centerpartiet"

Sammanställningar av utvecklingen av partipreferenser utgör en viktig grund för valforskningens möjligheter att beskriva och förklara varför riksdagsvalen slutar som de gör och varför väljare röstar på de partier de gör. Tabellrapporter av det här slaget fyller också en viktig funktion i samhällsdebatten. Den bidrar till diskussioner om väljare och val som tar utgångspunkt i systematiskt sammanställda fakta om utvecklingen av svenska folkets sympatier. Vår förhoppning är att rapporterna ska komma till stor nytta och leda till många upplysta samtal.

16 juni 2014

Opinionsläget inför valsommaren 2014

När opinionsinstitutet Sifo kommit med sin junimätning är det dags att summera upp vad vi hittills fått veta om opinionsläget och opinionstrenderna inför valsommaren 2014. Vi befinner oss just nu mitt i den sällsamma period mellan Europaparlamentsval och riksdagsval som vi laddat upp för under mer än ett år. Hypoteser om spill-over effekter mellan EP-val och riksdagsval väntar fortfarande att testas i alla våra undersökningar som just nu är i fält eller snart kommer att vara det: Hur stort eko av väljarnas överväganden i samband med EP-valet kommer att finnas kvar i de svenska väljarnas politiska beteende när de röstar igen i september? I vilken utsträckning kommer valrörelseagendan inför riksdagsvalet att vara "kontaminerat" eller påverkat av valrörelseagendan inför det just avslutade EP-valet? Och kommer framgångar och motgångar för partier i EP-valet få sin fortsättning eller brytas i en riksdagsvalrörelse som sannolikt blir väldigt annorlunda jämfört med EP-valrörelsen?

Dumt att spekulera, egentligen, när det är så lite tid kvar innan vi faktiskt får veta. Särskilt som att vi kommer att kunna ge ett utförligt svar på dessa varför-frågor när vi skriver historien om vad som egentligen utspelades under det svenska supervalåret anno 2014.

Tills dess kan vi så gott det nu är möjligt få en bild av det aktuella opinionsläget. I den senaste Mätningarnas Mätning finns alla mätningar från Sifo, SCB, Demoskop, Novus och Ipsos med fram till och med den 15 juni. Det aktuella opinionsläget framgår av staplarna nedan. Resultatet visar ett läge som om det vore ett riksdagsvalresultat skulle betyda att väljarna ger alla de nuvarande åtta riksdagspartierna ett nytt kontrakt. Men styrkeförhållandena är dramatiskt annorlunda. Alliansregeringens partier samlar just nu endast 36,9 procent av rösterna medan de rödgröna är klart större. De rödgröna har tillsammans 50,2 procent av rösterna enligt MäMä. Nuvarande opinionsläge betyder alltså sannolikt inte bara regeringsskifte och ny statsminister i Stefan Löfven utan också att Sverigedemokraternas inflytande begränsas till ett minimum under den kommande mandatperioden. Skulle Feministiskt initiativ också ta sig över spärren till riksdagen -- partiet når i sammanvägningen 3,1 procent -- kan vi alltså få nio partier i den svenska riksdagen. En sådan fragmentisering av partisystemet skulle skapa dramatiskt annorlunda grundförutsättningar för det politiska livet i Sverige.

Tål vårt valsystem nio partier över fyra procentspärren? Rent matematiskt är det förstås inga problem att dela ut mandat till nio partier. Alla partier som når fyraprocentspärren är garanterade 14 mandat vilket räcker till att bemanna nästan alla riksdagsutskott (Svenska parlamentet är med sina 349 ledamöter ett av de största parlamenten i världen i förhållande till sin folkmängd). Vad som dock kan bli lidande när mandatfördelningen ska göras med många partier inblandade är proportionaliteten, det vill säga överenstämmelsen mellan fördelningen av väljares röster och fördelningen av riksdagsmandat. Med fler partier behöver antalet utjämningsmandat egentligen vara fler än dagens 39 och/eller antalet valkretsar färre än dagens 29 för att vi ska ha bättre möjligheter att uppnå god proportionalitet. Problemet är väl känt och har utretts och simulerats i flera olika omgångar i utredningar av vårt valsystem.

När vi ändå är inne på lidande kan en riksdag med nio partier potentiellt skapa större svårigheter att bilda långsiktigt stabila regeringar i Sverige. Situationen ställer högre krav på ansvarstagande partier att kommunicera och agera tydligt i regeringsfrågan, oavsett om man deklarerat laguppställningen i förväg eller begärt ett öppet mandat för förhandlingar efter valet.

En ny praxis kommer att behöva sjösättas för regeringsbildning på grund av ändringarna i regeringsformen med en obligatorisk inledande omröstning om talmannens förslag om statsminister. Min bedömning är att så länge stora partier agerar ansvarsfullt kommer själva omröstningen i sig avlöpa helt odramatiskt även om det kan komma att bli längre och hårdare nattmanglingar under två intensiva veckor i slutet av september. Inget ansvarstagande parti vill göra sig skyldig till parlamentariskt kaos. Det passar liksom inte in i vår stabila politiska kultur. Att stå med historiskt skämshatt för att man tvingat fram en ny talmansrunda är förenat med betydande och långsiktiga kostnader; särskilt i en premiäromgång som förstås kommer att sätta en standard för regeringsbildningar i Sverige under många decennier framöver.

Andelen osäkra väljare som inte kan eller vill uppge någon röstningsintention i ett tänkt riksdagsval har minskat något i samband med Europaparlamentsvalet. Uppgiften om osäkra varierar mycket mellan instituteten vilket sannolikt i huvudsak är ett resultat av olika metodik som används för att ställa frågor om röstningsintention. En av sex väljare är fortfarande i vänteläge, tycks det. Vi vet från erfarenhet att åtminstone en god halvpart av dessa kommer att mobiliseras till valurnorna i samband med valrörelsen i augusti-september. Samma erfarenhet säger oss att de flesta av dessa senfärdiga väljare då kommer att göra samma bedömningar och värderingar av alternativen som de flesta av oss andra redan har gjort. Alla de väljarvinster och väljarförluster under svenska valkampanjer som haft tillräcklig magnitud för att gå till historien (och som råkar vara de vi minns) har ägt rum i situationer där kampen om regeringsmakten sedan länge varit avgjord (läs mer om detta i boken "Nya svenska väljare" eller i kapitlet "Väljarnas valrörelser" från boken "Kampen om opinionen").

Figuren som visar kampen mellan blått (Allianspartierna ) och rött (V, S, MP) under mandatperioden 2010-2014 är snart färdigritad. I mitten av april fanns en antydan till trendbrott när vi såg ett samtidigt ökat stöd för Allianspartierna och minskat stöd för de rödgröna, men det blev till slut bara ett hack i kurvan.


Det brukar heta att stora partier som förväntas vara regeringsbärande har en fördel av att de är just stora. Väljare som önskar politisk stabilitet och förutsägbarhet riskminimerar genom att rösta instrumentellt på stora partier (vilket är ett av många sätt att rösta rationellt på partier som man inte gillar bäst). Frågan som inställer sig är om Socialdemokraterna och Moderaterna kommer att kunna räkna med att riksdagsvalrörelsen -- som naturligt har större fokus på regeringsduglighet -- ger dem ett starkt storleksargument även den här gången. Allt annat lika kan ett stort parti ha större möjligheter att genomföra sin politik än ett litet parti, vilket kan göra det mer rationellt att rösta på ett större parti även i en situation då det finns ett mindre parti som åsiktsmässigt och ideologiskt ligger närmare väljaren (allmängods hämtat från Anthony Downs klassiker An Economic Theory of Democracy).

04 juni 2014

Vinnaren i EP-valtipset blev...

...den tidigare medarbetaren inom det svenska Valforskningsprogrammet Jacob Severin. Han lyckades lämna in det vinnande tipset redan den 24 mars. Avvikelserna mellan partiernas officiella röstetal och Jacobs tips (summerade och därefter dividerat med antalet kategorier 12) blev bara 1,5 procentenheter.
Grattis till Jacob! Vi ser förstås fram emot att ta del av Jacobs tips inför riksdagsvalet den 14 september. Och alla ni bloggläsare får förstås en god chans att utmana Jacob om titeln. Jag ordnar ett nytt valtips här på bloggen med start efter sommaren. Håll utkik!

Jag tipsar gärna om att du kan följa Jacob på twitter: @jacobseverin