14 maj 2015

Stödet för sittande regering under mandatperioderna

Stödet för den sittande regeringen (S+MP) blev 37,9 procent i riksdagsvalet 2014. Sedan dess har opinionsstödet minskat. Är det normalt? Mycket eller litet?

Frågan vi tar oss an i det här blogginlägget är hur opinionstödet för sittande regeringar i Sverige brukar utvecklas under mandatperioderna: Vad har vi att vänta när det gäller hur stödet för den sittande minoritetsregeringen S+MP kommer att utvecklas under den tid som är kvar till nästa riksdagsval?


Det kostar att regera, det är väl känt. Som vi vet från tidigare blogginlägg tappar regeringar i Sverige i snitt omkring två procentenheter i opinionsstöd på att regera i fyra år. Men detta svenska efterkrigssnitt döljer en hel del variation. I västeuropeiska etablerade demokratier är kostnaderna för att regera i allmänhet betydligt större och här finns också en stark tendens att det kostar allt mer att regera. Vi vet också att efterkrigstiden då regeringar ibland faktiskt kunde gå stärkta eller endast milt försvagade genom regeringsperioder kan ha varit en historisk parentes. Vi är på väg tillbaka till normaltillståndet. Det normala är alltså att det kostar opinionsstöd att regera. Regeringar är rökta, helt enkelt.

Men de jämförelserna gäller valresultat mellan val. Finns det några generella mönster som besvarar frågan om när under mandatperioderna regeringar försvagas?  För att ta reda på det kan man analysera månatliga Sifo-data från 45 år tillbaka.


I figuren nedan har jag standardiserat mandatperioderna (x-axeln) så att skalan går från 0 (starten på mandatperioden) till 100 (slutet på mandatperioden) eftersom vi haft olika långa mandatperioder under perioden 1967-2015. Y-axeln är också standardiserad så att regeringens opinionsstöd sätts i relation till det valresultat som regeringspartierna fick i det senaste valet. Denna kvot är 1 om nivån på opinionsmätningarna är densamma som valresultatet. En kvot större än 1 betyder att regeringen har ett starkare stöd i opinionsmätningarna än i valet och en kvot lägre än 1 betyder att regeringen har ett svagare stöd i opinionsmätningarna än valresultatet. Ett tal på 0,7 kan alltså tolkas som att en regering åtnjuter 70 procent av det röststöd den hade i senaste valet.

Resultaten visar att opinionsstödet för svenska regeringar under de senaste 16 mandatperioderna (tjock streckad linje) börjar minskar gradvis under den första delen av mandatperioden ned mot en nivå kring 90 procent av regeringens stöd från valet, för att sedan vända något tillbaka igen. Utvecklingen tycks vara lika oavsett regeringsfärg.



Kommentar: Figuren visar opinionsstödet för sittande regeringspartier vid olika tidpunkter under 16 mandatperioder 1967-2015. Noll markerar starten på mandatperioden och 100 markerar slutet. Stödet för sittande regering (y-axeln) är här mätt i relation till valresultatet i det senaste valet. Stödet för sittande regering är här operationaliserat utan att ta hänsyn till den stora turbulensen under de borgerliga regeringarna perioden 1976-1982, en period under vilken vissa regeringar (FP) hade ett mycket svagt opinionsstöd vilket får en lite onödigt stor inverkan på resultaten i det här fallet. Istället har jag använt det samlade stödet för C, FP och M under den perioden som operationalisering av regeringsstöd. Om det är korrekt eller ej korrekt kan diskuteras. Ny demokrati har inte räknats in i opinionsstödet för Bildt-regeringen 1991-1994 och stödpartierna till S-regeringen under perioden 1995-2006 har inte heller räknats in. Från september 2015 består regeringens samlade stöd av Miljöpartiet + Socialdemokraterna.


Problemet är, liksom alltid när vi kikar på historisk opinionsstatistik, att det knappast finns en särskilt stor lagbundenhet i data. Varje mandatperiod och varje regerings öden och äventyr på folkopinionens stormiga hav är på många sätt en egen unik berättelse och möjligheterna att generalisera är högst begränsade, för att inte tala om möjligheterna att predicera framtiden. Sexton mandatperioder, fyrtiofem år och femhundranio sifomätningar inger förstås repekt. Men samtigt. Vi talar om ett land, ett politiskt system. Och vi talar om att försöka jämföra dynamiken mellan väljare, medier och partier över fem decennier. Det är ett understatement att förutsättningarna för partiernas kamp om väljare och för politisk opinionsbildning ser annorlunda ut idag jämfört med i slutet av 1960-talet.

Punkterna i figuren ovan visar en kraftig spridning över tid, vilket bekräftar att olika regeringar haft väldigt olika opinionsutveckling under mandatperioderna. Låt oss titta närmare på de fyra senaste mandatperioderna med två S-regeringar Persson och två Alliansregeringar Reinfeldt (se grafen nedan). Persson 1998-2002 gick tillbaka inledningsvis, låg stabilt fram till mitten av mandatperioden för att sedan öka starkt inför valåret 2002 men föll sedan tillbaka mot slutet. Persson 2002-2006 började bra men hade en gradvis nedgång i opinionen och lyckades begränsa skadorna något i slutet (men förlorade regeringsmakten).






Regeringen Reinfeldt 2006-2010 började som alla kommer ihåg katastrofalt med ministeravgångar och fritt fall i opinionen. Fyrtio procent in i mandatperioden började Alliansen återta mark i opinionen och kunde såsmåningom försvara regeringsmakten med ett procentuellt starkare stöd även om man förlorade majoritetsställningen. Reinfeldt-regeringen 2010-2014 gick kräftgång i opinionsmätningarna från dag 1 och motvinden i opinionen kunde aldrig vändas. 

Fyra regeringar, fyra relativt olika trajektorier. Går vi ännu längre tillbaka i tiden blir det ännu tydligare hur olika en regeringsperiod kan vara när det gäller utvecklingen av opinionsstöd. Palmes regering 1982-1985 visar ett hängmattemönster med nedgång följt av uppgång. Palme/Carlsson 1985-1988 var en högst odramatisk mandatperiod åtminstone tolkat genom opinionsmätningarna. Carlssons regering 1988-1991 blev en tuff resa där stödet sjönk stadigt fram till valåret 1991 då det vände uppåt igen. Bildt-regeringen fick också en tuff opinionsresa under första hälften av mandatperioden men kunde sega sig långsamt uppåt. Carlsson-Perssonregeringen 1994-1998, slutligen, blev också ett dramatiskt fall till en början men med en relativt tidig remobilisering inför valet 1998.



Vi kan dra slutsatsen att det inte är särskilt ovanligt att regeringar tappar opinionsstöd under inledningen av en mandatperiod. Det är heller inte särskilt ovanligt att regeringar vinner opinionsstöd i slutet av en mandatperiod. Frågan är om detta huvudmönster har blivit tydligare över tid. Svaret är att ja, det har det. Hängmattemönstret har varit mer uttalat under perioden efter 1991 (svart streckad linje) än före 1991 (orange linje). Tappet är större i början för moderna regeringar än för regeringar före 1991. Slutfasen av mandatperioderna verkar också vara annorlunda; historiskt har sittande regeringar kunnat mobilisera när det drar ihop sig till nytt val. Samma lycka har inte moderna regeringar haft. I genomsnitt. Minns att variationerna är stora.

Kanske är det dumt att snegla på opinionsstödet för sittande regering för att omvärdera den parlamentariska situationen efter valet 2014. Det tycks nämligen vara helt normalt numera att regeringar tappar opinionsstöd. Ska vi använda historisk statistik från perioden 1991-2014 har vi snarare att vänta oss en fortsatt nedgång i opinionen för S+MP-regeringen, kanske så långt ned som till 85 procent av stödet, som är snittet enligt figuren ovan, vilket motsvarar ungefär 32 procent. Därefter har sittande regering möjlighet att förbättra sitt stöd när nästa val närmar sig, även om valkampanjerna kan tära hårt på opinionsstödet i valspurten. Men väntevärdet för varje regering är fortfarande densamma alldeles oavsett: Rökt.

Varje regering har förstås sitt eget öde i sina händer. Historisk statistik ställer förväntningar och fungerar som en bra bakgrundsfond för att kunna upptäcka nya mönster och anomalier. Men som kristallkula bör man inte ta för allvarsamt på historien. Den skriver sig här och nu.


Länkar/lästips:
Läs mer om cost of ruling i Bengtsson et al (2014) The Nordic Voter: Myths of Exceptionalism. London: ECPR Press. eller i blogginlägget "Regeringar är rökta".









1 kommentar:

Anonym sa...

Almedalsveckan 2014 fredag eftermiddag (ca 15-17 har jag för mig)... Få seminarier dessvärre... I Högskolans lokaler hade 4 statsvetare dock ett mycket intressant seminarium...

En av statsvetarna gick igenom socialdemokratins försvagning i Europa de senaste årtiondena...

Tesen (och den stämmer över tid och i flera länder) var att så länge arbetslösheten är låg så kan S behålla sin särställning. Man kan erbjuda relativt hög a kassa utan att det kostar för mycket...

När arbetslösheten börjar stiga så ökar kostnaderna för a kassa... Det leder till att högavlönade industriarbetare slutar rösta på S och istället väljer konservativa partier...

Invandring och mångkultur ökar inte heller S möjligheter att få stöd hos den traditionella arbetarklassen. Den leder till sociala problem, stora kostnader, bostadsbrist och segregation. Dessa problem drabbar främst arbetarklassen som bor i mindre attraktiva områden. Södermalm och Östermalm (Jonas Sjöstedts område) drabbas inte av upplopp och brinnande bilar, skolor, soprum mm...

S tappar alltså dels till M dels till SD... Sedan tappar man en hel del av mångkulturen som tidigare röstat S till V och Mp...

S strategiska läge är helt hopplöst man tappar åt 3 håll... Man kan inte täppa igen mer än ett av dessa håll samtidigt. Möjligen om man flyttar sig till SD:s position... Då kan man täppa till 2 hål... Den positionen är dock upptagen...

Samtidigt har SD ganska goda förutsättningar att fortsätta plocka M väljare också... Jag blir förvånad om inte SD är största parti efter valet 2018. Batra är inte heller någon större tillgång för M...

Jag tror att Löfven är den sista S märkta statsministern på väldigt lång tid... Deras politik fungerar inte längre, deras företrädare är främst intresserade av egen vinning.. De saknar förståelse för att välfärd måste förtjänas, utan industri och företag finns varken välfärd eller trygghet i samhället.

Widar Andersson har skrivit en del om detta... S är mer intresserade av att sjunga med änglakörer och tar inte ansvar för helheten. Det gör inte M heller. I veckan har Slingrande Schlingman gett upp arbetslinjen (artikel i DN)... Arbetskraftsbristen är en hägring i öknen... Om Elisabeth Olsson tar över Fp så är läget perfekt...

Intressant artikel av Mats Edman i Dagens Samhälle nedan:

http://www.dagenssamhalle.se/kronika/akesson-goer-comeback-och-laengtar-efter-makten-15696

Tack för en mycket bra blogg Henrik! Vore intressant om du skrev något om opinionsutvecklingen 2013-2015 snart. Till Almedalen tex... See you there...