Opinionsutvecklingen efter 2014 års val

Med två nya Augustimätningar har vi uppdaterat vår poll of polls, Mätningarnas Mätning (MäMä) som bekräftar Sverigedemokraternas framgångar i opinionen under sommaren. Grafen nedan visar hur styrkeförhållandena mellan regeringsunderlaget (V-S-MP), Allianspartierna (C-FP-KD-M) och Sverigedemokraterna (SD) ser ut så här ett år efter att valrörelsen inför 2014 års val tog sin början. Med pågående flyktingkatastrof -- den största sedan andra världskriget --  med storkrig i Mellanöstern, krigshandlingar i Ukraina, terroristdåd och oroliga börser gör sig världen påmind i den nationella bubbla som svensk politik har befunnit sig i under lång tid. Stark oro präglar opinionen. Det ställer krav på samling, ansvarstagande och handlingskraft från envar och förtroendevald.

Grafen (som du behöver klicka på för att se riktigt bra) påminner oss också om att det är långt kvar till nästa riksdagsval. Idag är det 1 111 dagar kvar till söndagen den 9 september 2018.

Varmt tack till Per Oleskog Tryggvason som nu lämnar sitt uppdrag som biträdande undersökningsledare vid Valforskningsprogrammet för att istället påbörja studier på forskarutbildningen vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation. Lämpligt nog handlar Pers avhandlingsämne om opinionsmätningarnas roll i demokratin, vilket betyder att vi även i framtiden kommer att få se uppdaterade och förbättrade Mätningarnas Mätning (MäMä). Lycka till med studierna, Per!

Konfliktstrukturen i partisystemet

Den traditionellt så domine­rande vänster-högerdimensionen i det svenska partisystemet är i allt större utsträckning utsatt för kon­kurrens från nya åsiktsdimensioner. Idén att den politiska rymden i sig själv är stadd i förändring är dock inte särskilt ny. Studier av hur konflikt­strukturen i partisystemet ser ut och förändras är ett välbeforskat område inom svensk valforskning.

Vänster-högerdimensionen har varit under attack från alternativa konfliktdimensioner i ett halvt sekel, och det har satt tydliga avtryck i väljarforskarnas analyser. Huvudslutsatsen från analyserna av väljarbeteende i samband med svenska val är att vänster-högerdimensionen fortfarande håller ett fast grepp om de svenska väljarna. En betydande del av de överordnade politiska konflikterna handlar om statens roll i ekonomin, den offentliga sektorns storlek, ambitionsnivån i välfärdsstaten, privatiseringar av offentligt finansierad verksamhet och om grund­läg­gande syn på jämlikhet och fördelningspolitik. Förklaringen till vänster-högerdimensionens dominans ligger dels i hur aktörer har valt att politisera frågor, dels i att generationer av svenska väljare har lärt sig an­vän­da vänster-högerdistink­tionen som en kostnadsbesparande mekanism för att orien­tera sig politiskt och för att fatta sitt röstningsbeslut. Trots att konflikt­dimen­sio­nen vänster-höger ständigt är dödförklarad visar internationella jämförelser att det svenska partisystemet fortfarande ett av världens mest endimen­sio­nella. Men trots detta finns tydliga tecken på att Sverige även ideologiskt håller på att fragmenteras.

Den traditionella vänster-högerdimensionen med frågor som omfördelning, välfärdsstatens storlek och statens makt kontra marknadens räcker inte längre till för att förstå den politiska konfliktsstrukturen. Den schweiziske forskaren Hans-Peter Kriesi förklarar detta med att den fortgående globaliseringen och utvecklingen mot ett globaliserat post-industriellt samhälle gett upphov till en ny konfliktlinje i västvärldens samhällen. Det handlar om motsättningar mellan å ena sidan det nationella och traditionella och å andra sidan globalisering, migration och mångkulturalism. Detta leder till att frågor som rör europeisk integration, migration, mångkulturalism, tolerans och minoriteters rättigheter fått en alltmer framträdande roll i den politiska debatten.

En vanlig benämning på denna skiljelinje är den auktoritära – libertarianska (eng. authoritarian – libertarian) där den auktoritära polen antas fånga upp en mer auktoritär samhällsyn, nationalism och konformism medan den libertarianska polen står för individens frihet från auktoriteter och en högre grad av tolerans för alternativa kulturer och livsstilar. Kriesi och hans forskargrupp talar hellre om en socio-kulturell skiljelinje mellan integration och demarkation. En alternativ benämning för i princip samma skiljelinje kallas ibland GAL-TAN.[i]  Då de gröna frågorna (G i GAL) inte alltid sammanfaller med positioner avseende exempelvis tolerans och nationalism är den mindre etablerad än de övriga två.

I inledningskapitlet på SOM-institutets senaste forskarantologi Fragment (varifrån denna text är hämtad) undersöks i vad mån denna nya skiljelinje framträder i dagens svenska partisystem. Vi låter oss inspireras av en lång statsvetenskaplig tradition att kartlägga och analysera konfliktstrukturen i partisystemet med utgångspunkt i spatial valteori. Analysen genomförs i två steg. Vi börjar med att genomföra en dimensionsanalys av väljarnas gillanden och ogillanden av de politiska partierna och dess företrädare för att i steg två undersöka partiväljarnas ståndpunkter i en lång rad olika sakfrågor för att se i vad mån dessa ståndpunkter kan ha strukturerats av en ny auktoritär-libertariansk skiljelinje.

Ett effektivt sätt att kartlägga väljarnas mentala bild av partisystemet är att analysera strukturen i deras värderingar av partier och partiledare. I 2014 års SOM-undersök­ning fick respondenterna ge sympatipoäng till sammanlagt nio partier och tio partiledare och språkrör. Dessa data har vi analyserat i syfte att besvara två frågor: 1) hur många dimensioner (axlar) behövs för att beskriva strukturen i de ursprungliga data? och 2) hur stora är de ideologiska avstånden mellan partier och ledares positioner i den politiska rymden? (För exakt tillvägagångssätt, läs mer i kapitlet eller ännu hellre i min doktorsavhandling från 1998).

Resultaten från analysen visar att det räcker med två dimensioner för att på ett tillfredsställande sätt beskriva de inbördes avstånden mellan partier och partiledare. I figuren ovan redovisas partier och partiledares inbördes avståndsrelationer 1994 och 2014. Jämförelsen med 1994 års konfliktstruktur visar på ett väldigt tydligt sätt hur det svenska partisystemet har blivit en tripolär struktur med de rödgrönrosa partierna, allianspartierna och Sverigedemokraterna som var sin tydlig gruppering. På 1994 års karta sprider partierna ut sig relativt jämnt i den politiska rymden, men 2014 är laguppställningarna betydligt mer självklara. 

Sällan har en bild sagt mer än tusen ord när det gäller att sammanfatta det parlamentariskt turbulenta läget efter Dödlägesvalet 2014. Kartan beskriver på ett bra sätt de låsningar som ledde fram till det historiska nederlaget för den nya S-MP-regeringens budget den 3 september och som följdes upp av ett utlyst extraval som till slut kom att ställas in när Decemberöverenskommelsen träffades mellan sex av riksdagens åtta partier. Det verk­ligt intressanta i sammanhanget är att det parlamentariskt låsta läget syns så tydligt även i strukturen i väljarnas evalueringar. I någon mening har väljarna som kollektiv fått precis den parlamentariska situation som de ”förtjänar” givet hur deras samlade politiska preferenser är beskaffade.

Kartan över 2014 års partisystem visar att det finns stora ideologiska avstånd mellan de rödgrönrosa partierna och Sverigedemokraterna men också stora ideologiska avstånd mellan allianspartierna och SD. Kartan visar också att det ömsesidiga ogillandet mellan SDs anhängare och Alliansanhängare är något svagare än det ömsesidiga ogillandet mellan SD-anhängare och anhängare av de rödgrönrosa partierna.

För att få stöd att tolka vilka värderingar som kan ligga till grund för strukturen i väljarnas ogillande och gillande av partier och ledare tar vi nästa steg i analysen av konfliktstrukturen i partisystemet. I figurerna nedan redovisas analyser av partiväljarnas åsikter i tjugo av de sakfrågor som ställdes till respondenterna i 2014 års SOM-undersökning. Sakfrågorna är rangordnade efter hur stark grad av politisering de har, det vill säga hur stora och systematiska skillnaderna är i ståndpunkter mellan olika grupper av partiväljare.

Listan över vilka sakfrågor som är starkast politiserade – det vill säga starkast partiskiljande på väljarnivå – i det svenska partisystemet visar som förväntat att flera av de klassiska vänster-högerfrågorna hamnar i topp. För dessa sakfrågor känns rangordningen av partiernas väljare från vänster till höger väl igen. Men det börjar bli lite stökigt även i dessa rangordningar jämfört med tidigare. Centerpartiets väljare står exempelvis längs till höger när det gäller frågan om att höja arbetslöshetsersättningen, och kristdemokraternas väljare längst till höger i frågan om att höja skatterna. Och Moderaterna är inte som tidigare det självklara partiet som står längs till höger i partisystemet i frågor som rör offentliga sektorns storlek, skattenivåer eller privatiseringar. Flankpartiet längs vänster-högerdimensionen är oftare än tidigare inte Moderaterna utan något av de andra allianspartierna. 

Vänsterpartiet är inte heller längre självklart det parti vars väljare intar de mest extrema positionerna i vänster-högerrelaterade sakfrågor. Feministiskt initiativs väljare intar flankposition på frågor om skatter, den offentliga sektorns storlek och sextimmars arbetsdag för att ta några exempel. Huvudskälet till denna utveckling är att FI vann många kvinnliga vänsterväljare i valet 2014 och att kvinnor i allmänhet står ideologiskt längre till vänster än män. 

Diskussionen om Sverigedemokraternas vänster-högerposition är ofta livlig. Är SD ett högerparti eller ett mittenparti? (se Anders Sannerstedts kapitel i denna volym) Analyserna av SD-väljarnas positionstaganden i vänster-högerfrågor ger beskedet att de alltsomoftast återfinns i en mittenposition i frågor om t ex privatiseringar, vinstutdelning och ersättningsnivåer, mellan de fyra allianspartierna och de fyra rödgrönrosa partierna. Undantaget är frågor om skattenivåer, där SD-väljarna i allmänhet intar samma positioner som allianspartiernas väljare.

Två icke-vänsterhögerrelaterade sakfrågor når 2014 högre på listan över mest politiserade sakfrågor än vad de gjort tidigare. Det gäller för det första frågan om att höja koldioxidskatten på bensin (.48) som är starkt partiskiljande med FI- och MP-väljare starkt positiva till förslaget medan Sverigedemokraternas väljare är starkt negativa. För det andra gäller det frågan om att ta emot färre flyktingar i Sverige (eta=.47) där FIs och SDs väljare står extremt långt ifrån varandra. Så gott som alla SD-väljare tycker förslaget är mycket bra medan så gott som alla FI-väljare tycker förslaget är mycket dåligt. Gröna frågor och frågor om flyktingmottagning påminner om varandra när det gäller partiväljarnas rangordningar längs åsiktsdimensionerna. FI, V och MP-väljare tenderar att gruppera sig tillsammans på ena sidan medan SD, KD och M-väljare grupperar sig tillsammans på den andra, medan Socialdemokraternas väljares positioner inte går att skilja från övriga allianspartiväljares hållningar. S-väljarna är inte lika toleranta och gröna som V, FI och MP. 

Gröna åsikter brukar gå hand i hand med motstånd mot kärnkraft. Även här är det tydligt att V-, FI- och MP-väljarna grupperar sig tillsammans på ena sidan, medan Socialdemokraternas väljare är klart mer positiva till kärnkraft och SD-väljarna står tillsammans med M- och FP-väljarna. Det är intressant att se att det finns många sakfrågor där de nuvarande regeringspartiernas väljare (MP- och S-väljarna) står positionerade så pass långt ifrån varandra.

De ”alternativa” sakfrågeståndpunkter (A:et i GAL) som omtalas i forskningslitteraturen är knutna till diskus­sio­ner om förändrade levnadsmönster och livsstilar och står i motsatsställning till traditionalistiska värderingar (T:et i TAN). Hit hör med lite god vilja saker som satsningar på ökad jäm­ställdhet mellan män och kvinnor, inställning till abort och HBT-rättigheter, politiska förslag som är tänkt att utmana tidigare föreställningar om kärnfamilj och könsroller. SOM-undersökningarna 2014 visar tydligt partiskiljande åsikter i frågor om föräldraledighet för pappor, könskvotering till styrelser och HBT-rättigheter. Här intar på ett självklart och tydligt sätt FI-väljarna flankpositionen på ena sidan av åsiktsdimensionerna medan mer konservativa och traditionalistiskt lagda SD-väljare och KD-väljare grupperar sig nära tillsammans på den andra flanken. 

EU-dimensionen var stark under 1990-talet och konflikten kring medlemskapet kom att splittra partiernas väljargrupper. Stödet för EU-medlemskapet har blivit starkare över tid och en klar majoritet av väljarna stöder idag medlemskapet, även om förslaget om att införa euron som valuta för närvarande är iskallt (se Linda Bergs och Frida Vernersdotters kapitel i denna volym). De sakfrågor som gäller EU visar båda samma mönster: Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets väljare är klart mest positiva till förslaget om ett svenskt utträde ur EU. I Sverige kommer EU-kritiken idag främst från V- och SD-väljare. Härvidlag är partiväljarnas uppställning längs EU-dimensionen mycket annorlunda jämfört med till exempel vänster-högerfrågor och gröna frågor. 

Auktoritära värderingar (A:et i TAN) handlar delvis om en grundläggande positiv inställning till auktoriteter som kyrka, stat, föräldrar och lärare och är inte särskilt framträdande i den svenska debatten. Den minskande auktoritetstron är långt gången i Sverige och framgångar för partier som Sverigedemokraterna har sin grund i en omfattande elitmisstro snarare än auktoritetstro. Därför är auktoritära sakfrågeåsikter inte mätta särskilt väl i just 2014 års SOM-undersökning. Det som kommer närmast är möjligen frågan om att införa dödsstraff för mord – ett förslag som åtminstone står i direkt strid med svenska demokratiska värderingar så som de kodifierats i Regeringsformen: ”Dödsstraff får inte förekomma.” (RF kap 2 § 4. Här skiljer SD-väljarna ut sig tydligt från de andra partiernas väljare genom en övervägande positiv inställning till dödsstraff (medeltal 28 på en skala från 10 till 50).

Så hur passar GAL-TAN-beteckningen – som allt oftare används i europeisk statsvetenskaplig forskning – egentligen in på det svenska partisystemet anno 2014? De gröna (G), alternativa (A) och libertära värdena (L) tycks vara åtminstone till två tredjedelar närvarande i det svenska partisystemet. Det gröna är kanske bäst representerat med ett etablerat miljöparti i regeringen och med en rik förekomst av starkt politiserade sakfrågor inom energi- och miljöområdet. Det alternativa handlar i den europeiska kontexten om saker som i den svenska kontexten kommit att bli fullständigt självklara, som till exempel ökad jämställdhet mellan män och kvinnor och satsningar för att stärka HBT-rättigheter. De libertarianska värdena om att medborgares och frivilligorganisationers roll ska öka på bekostnad av statens har dock endast i svag utsträckning satt prägel på den svenska ”nyvänstern”. Diskussionerna om hur vi bör etikettera vår tids utmanare av vänster-högerskiljelinjen lär fortsätta.

Vi ser ett allt mer fragmenterat politiskt landskap med stora känslomässiga och ideologiska avstånd mellan i huvudsak tre grupper av väljare; väljare till de rödgrönrosa partierna, väljare till allianspartierna och väljare Sverigedemokraterna. I sakfrågor som laddar på andra dimensioner än vänster-höger ser vi en tydligt ökad konfliktnivå i befolkningen, i synnerhet när det gäller gröna/alternativa och traditionalistiska/nationalistiska värden, som till exempel i frågor om bensinskatt, HBT-rättigheter och flyktingmottagning. Fragmenteringen leder till att väljarna mer än tidigare sprider ut sina röster på fler alternativ, röstdelar och strategiröstar. Ökade motsättningar i befolkningen får konsekvenser även på elitnivå: Vi ser att det leder till svårigheter att bygga majoriteter som kan styra landet. Det utmanar den politiska konsensuskulturen och vårt demokratiska systems möjligheter att hantera ökad konflikt.

 

---

---

[i] GAL = Green, alternative, libertarian, TAN = Traditionalist, Authoritarian, Nationalistic