01 december 2015

Demokratins rätt att ta till svärdet






Med vilka medel kan en demokratisk rättsstat försvara sig mot inre och yttre fienden utan att dess själ går förlorad? Hur stora inskränkningar av medborgarnas fri- och rättigheter kan vara okej om målet är att skydda den demokratiska rättsstaten? Och var går egentligen gränsen för när de värden vi sagt oss vilja skydda och försvara inte längre finns kvar. När blir skyddet av demokratin inte längre meningsfull?



För den danske juristen och rättsfilosofen Alf Ross i klassikern "Varför demokrati?" från 1946(1948) är svaret givet. Han såg inga hinder för en demokratisk rättsstat att försvara sig med alla medel mot inre och yttre hot. Krigsåren hade i många demokratiska länder medfört avsevärda avsteg från fri- och rättigheter. De krigande demokratiska staternas användande av tvångsmedel som post- och paketkontroll, censur, åsiktsregistrering och telefonavlyssning blev en del av krigföringen som sannolikt också hade ett stort opinionsstöd i de krigsdrabbade befolkningarna.
 
”Våld kan endast mötas med våld. Om den demokratiska staten vill bestå, måste den med alla medel försvara sig mot våldsangrepp och har därmed icke brutit något mot sina egna principer.” (Ross 1948:169).
Dilemmat mellan demokrati och säkerhet har fått ny aktualitet efter rasismdådet i Trollhättan och terrorangreppet i Paris. Terrornivån i Sverige höjdes till högsta nivåerna någonsin. Under de senaste veckorna har vi fått uppleva förhöjd säkerhet och terroristjakt på vårt eget territorium. Som vanligt i sådana situationer är det lätt för ansvariga politiker, tjänstemän i ledande ställning och opinionsbildare att demonstrera handlingskraft eller stilla oro genom att föreslå utökade polisiära och militära befogenheter för att motverka hot mot rikets och medborgarnas säkerhet. Den här gången gäller diskussionerna bland annat utökad övervakning genom s k hemlig dataavläsning som innebär att tillåta installation av trojaner i datorer och att utöka polisens träning och tillgång till förstärkningsvapen.


Hotbilden mot det öppna demokratiska samhället är idag mycket komplex och uppfattas av de allra flesta som starkare än tidigare. Vi har en växande oro för ett yttre hot genom destabilisering och spridning av konflikter i närområdet (Ryssland, Ukraina, Syrien), kopplat till ökade risker för terrorangrepp från IS på svensk mark. På de inre frontlinjerna ser vi fler angrepp mot den demokratiska rättsstaten genom övergrepp i rättssak, hot mot politiker, politiskt våld och extremism i form av antidemokratiska idéer och rasism. Under hösten har idéer om ett växande inre hot -- svenska medborgare som stridit i konfliktområden och som återvänder till Sverige med träning och kapacitet att begå terrorhandlingar -- börjat få fäste.


Idéer om yttre hot och inre fiender har historiskt varit mycket starka drivkrafter för politisk förändring och utveckling i demokratiska samhällen. Hotbilder är tveeggade svärd. Yttre hot kan bidra till att stärka sammanhållningen, samla till samarbete och läka sår från historiska konflikter, motsättningar eller inbördeskrig. Inre hot som leder till att definiera det subversiva och samhällsomstörtande kan vara en mäktig bundsförvant i kampen mot ideologiska fiender. Men hoten leder också ofta till övertramp mot just de medborgarliga fri- och rättigheter som staten har till uppgift att försvara -- övertramp som först i historiens ljus framstår som rejäla pinsamheter.
För nästan femton år sedan hade jag tillsammans med Ann-Marie Ekengren förmånen att få genomföra en studie av militära och polisiära säkerhetstjänsternas hotbilder under kalla krigets inledning. Med hjälp av tidigare hemligstämplade dokument från försvarsstaben och dåtida statspolisen kunde vi kartlägga vilka uppfattningar och idéer som varit förhärskande och styrande för svenska statens övervakning av sina egna medborgare.


rödahotet
Vår studie om Det röda hotet (2002) mynnade ut i två huvudslutsatser eller allmänna principer som har bäring också för den dagsaktuella diskussionen om hur en balans mellan nationella säkerhetsbehov och värnandet av den demokratiska rättsstatens principer ska kunna träffas. Båda dessa slutsatser grundar sig i det starka samband vi fann mellan aktörers hotbilder och faktiskt agerande.


1) Undvik en fastfrysning av säkerhetstjänsternas organisation.
Om hotbilder är så betydelsefulla för agerandet krävs att de inte bara är rimliga, det vill säga står i proportion till de faktiska hoten,utan att de ständigt utmanas. Statlig övervakning av egna medborgare som har till syfte att förebygga brott mot rikets säkerhet måste organiseras på ett sätt så att denna ständiga utmaning kommer tillstånd och integreras i den fortlöpande verksamheten. Utdaterade hotbilder som vuxit sig fast i organisationer i samband med formativa moment är ett hot i sig självt mot den demokratiska rättsstaten. Alltså: Högt i tak internt och en så publik och transparent diskussion om hotbilder som bara är möjligt.



2) Undvik inkrementalism.Den andra allmänna principen är att aldrig använda annat än tidsbegränsade inskränkningar av medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter. All lagstiftning och alla åtgärder som innebär ett avsteg från skyddet av individuella fri- och rättigheter bör således ha ett bäst före-datum. Varje litet harmlöst oskyldigt steg bort från den demokratiska rättsstatens inbyggda skydd av fri- och rättigheter riskerar i förlängningen att leda till ett betydande avsteg från dessa principer. Alla typer av ökade befogenheter till exempelvis telefonavlyssning, buggning och kameraövervakning bör därför vara tillfälliga och bli föremål för omprövning vid regelbundet återkommande tillfällen. En sådan ordning sänder signaler om vilka huvudprinciper som gäller för den demokratiska rättsstaten och utgör samtidigt en viktig form av självreglering. I krissituationer torde medborgarna dessutom ha lättare att acceptera inskränkningar av sina fri- och rättigheter om de vet att de är av tillfällig natur. Det är en helt avgörande skillnad mellan att ta ett beslut om att möjliggöra hemlig dataavläsning och att ta ett beslut om att tillfälligt, under en begränsad tid, möjliggöra hemlig dataavläsning.


tvångsmedel


Tvångsmedelsopinionen
Vilka effekter hade terrorangreppen i Paris på svenska folkets inställning i frågor som rör  tvångsmedelsanvändning? Det hade förstås varit utomordentligt spännande att följa tvångsmedelsopinionen dag-för-dag under de gångna veckorna. Det vi vet om svenska folkets inställning till vilka tvångsmedel som är acceptabla att använda om den nationella säkerheten är hotad kommer från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Vid tre tillfällen mätt svenska folkets inställning till tvångsmedel. I den senaste
undersökningen 2013 kunde vi se en ökad andel av befolkningen som ställde sig tveksam till införande av mötesförbud, telefonövervakning, övervakning av tele- och datatrafik samt åsiktsregistrering i situationer när den nationella säkerheten är hotad (för fler detaljer följ länkarna nedan).


Diskussioner om säkerhetstjänsternas verksamhet handlar om de inbyggda motsättningar som oupphörligen avkräver ansvariga politiker och tjänstemän avvägningar och rimlighetsbedömningar. Den demokratiska statens övervakning av sina egna medborgare skall vara offentligt sanktionerad, men inte offentlig. Försvaret av den inre säkerheten skall vara underställd demokratisk kontroll, men samtidigt skyddad från insyn. Säkerhetstjänsternas verksamhet skall vara hemlig men samtidigt lagligt reglerad. En förutsättning för att en stat effektivt ska kunna lyckas med båda sakerna -- att värna nationell säkerhet och demokratiska principer -- är att diskussionen om denna delikata balans aldrig aldrig tystnar.


Läs mer
Bjereld, Ulf & Henrik Oscarsson (2014) "Minskat stöd för övervakning och tvångsmedel" I Annika Bergström & Henrik Oscarsson (red) Mittfåra & marginal. Göteborgs universitet: SOM-institutet.
Ekengren & Oscarsson (2002) Det röda hotet. De militära och polisiära säkerhetstjänsternas hotbilder i samband med övervakning av svenska medborgare 1945-1960. Lund: Nordic Academic Press.
Ross, Alf (1948). Varför demokrati? Stockholm, Tidens förlag.
 


1 kommentar:

Anonym sa...

Problemet i Sverige är att flatheten är närmast total... Myndigheternas problem är de kränkningar som kriminella drabbas av vid övervakning... Straffen i Sverige för grova brott är oacceptabelt låga och i direkt strid med det allmänna rättsmedvetandet.

Det är farligt när grovt kriminella inte straffas av samhället (eller straffas alldeles för litet) utan istället blir attackerade av en mobb... Ett exempel är våldtäktsmannen i Umeå...

Företag som utsätts för trakasserier idag får inget effektivt stöd från samhälle och polis... Risken är överhängande för privata säkerhetslösningar... Hells Angels är en sådan... Få vågar bråkar med dom... Risken är att allt fler väljer den typen av lösningar samtidigt som våra politiker hamnar allt längre bort från verkligheten... Kameraövervakning har ett massivt stöd (>95% gillar det) bland medborgarna men bekämpas av politiker från 7 riksdagspartier som uppenbart inte vill bekämpa brottslighet... En konsekvens av vänsterns härjningar på 70-talet... Det är synd om brottslingen, offret får skylla sig själv... Alliansen har haft ett antal möjligheter att förändra detta men struntar i det...