25 december 2015

Ett nytt samhällskontrakt: Den nya konstitutionella kosmopolitiska nationalismen

Nationen är tillbaka med full kraft i den svenska samhällsdebatten, skriver statsvetaren Andreas Heinö Johansson i GP idag under rubriken "Sverige behöver omvandlas till invandrarland". Heinö Johanssons text är ännu en illustration av det stora behovet av en ny nationell samling kring Sverige som projekt. Vilsenhet och villrådighet om vad själva idén med Sverige egentligen är kännetecknar vår tid. Denna obalans söker nu en ny jämvikt. En ny tydlighet. 

Jag har länge varit övertygad om att vi behöver backa tillbaka och diskutera själva grundvalarna för vårt samhälle. Back to basics. Vi har ett samhälle ihop! Våra grundlagar ger viktig vägledning i detta återvändande. Grundlagarna berättar om samhällskontraktet mellan alla människor som finns i Sverige. Grundlagarna har en högre valör än annan lagstiftning eftersom de inte kan ändras lika lätt som andra lagar. I de senaste förändringarna har språket moderniserats och grundlagen fått mer normerande inslag. Det betyder att texterna innehåller svar på frågor om vilka grundläggande värden som ligger till grund för Sverige. Texterna kodifierar svenska värderingar och visar tydligare vad själva syftet med Sverige är. 

Ett fungerande välfärdssamhälle kräver att det finns en grundläggande samhörighet mellan människor. Annars är det svårt att upprätthålla ett brett stöd för skattefinansierad välfärd, inkomstbortfallsprinciper, universella socialförsäkringar och transfereringar mellan de som har och de som inte har. För att alla skall känna samhörighet och uppleva att de behövs i det svenska samhället är det viktigt att bygga en nationell identitet. Men det är inte längre möjligt att definiera det nationella med ett särpräglat sätt att leva eller särpräglade kulturyttringar. I ett sådant läge får våra grundlagar en helt ny funktion. Grundlagarna pekar ut en riktning och ett mål för oss som råkar bo i Sverige. Texterna ger tydliga besked om vad som är okej och vad som inte är okej i Sverige. Redan de första paragraferna i Regeringsformen (se nedan) visar var samhällskontraktet börjar och var dess gränser finns.

Kanske så tidigt som 800-900 talet lärde vi att land ska med lag byggas. Ett nytt Sverige och en ny svenskhet bör ta utgångspunkt i en livfull diskussion om det mest grundläggande vi har. I en brokig, fragmenterad, föränderlig tid kan det vara vår demokratiska rättsstat och dess fundament och principer som definierar oss.

Den svenska demokratifonden för främjande av information, utbildning och forskning om demokrati och rättsstat har tagit initiativ till Grundlagsutmaningen. Grundlagsutmaningen prövar idén om att en konstitutionell nationalism byggd på grundläggande värderingar kan vara mer framgångsrik att skapa samhörighet än en traditionell nationalism som bygger på specifika symboler, levnadssätt, kulturyttringar och traditioner. I ett globaliserat, internationaliserat, öppet och mångkulturellt samhälle kan det vara en framkomlig väg att definiera det svenska. Vi kommer aldrig bli överens om vad detta är. Men vi kan bli överens om att det är viktigt att tydliggöra förutsättningarna för oss själva och andra.

Texterna för våra fyra grundlagar hittar du i länklistan i högerspalten på bloggen-->

17 december 2015

Göteborgarna och trängselskatteomröstningen 2014

20151211_115108Det här inlägget är samförfattat med Dennis Andersson.


Alla dessa val är namnet på den forskarantologi #64 från SOM-institutet vid Göteborgs universitet som släpps idag. I boken genomför Dennis Andersson och jag en analys av hur göteborgarna röstade i den folkomröstning om trängselskatt som genomfördes samtidigt med de allmänna valen i september 2014. Femtiosex komma nio procent av göteborgarna röstade nej till att "trängselskatten ska fortsätta i Göteborg efter valet 2014".


Stora regionala skillnader i röstning
Vi konstaterar till en början att det var stora skillnader i röstning mellan olika delar av Göteborg. Medan en majoritet av göteborgarna i centrum röstade ja röstade göteborgarna i de övriga tre valkretsar nej till trängselskatt. De officiella valresultaten visar att de distrikt som ställde sig mest positiva till trängselskatt alla låg i innerstaden. I valdistrikten Centrum Olofshöjd och Centrum Mossen röstade tre av fyra göteborgare för att fortsätta trängselskatten (76 respektive 73 procent). I valdistriktet Trädgårdsgärdet i Angered och i Backa Röd på Norra Hisingen var det bara 9 procent som röstade ja till trängselskatten (se kartan nedan).


Nej valdistrikt 5 intervall
Starkt mobiliserande fråga
Frågan om trängselskatt mobiliserade människor till valurnorna. I valdistrikt som normalt sett inte brukar uppvisa särskilt starka valdeltagandesiffror var det annorlunda för trängselomröstningen. I de valdistrikt som uppvisar störst avvikelse mellan valdeltagandet i kommunfullmäktigevalet och trängselskattomröstningen är två av de starkaste NEJ-distrikten på norra Hisingen (där valdeltagandet faktiskt var högre i folkomröstningen än i kommunvalet) och i distrikten i Göteborgs skärgård där valdeltagandet var upp till tio procentenheter lägre i omröstningen än i kommunvalet. Folkomröstningen om trängselskatt mobiliserade Nej-röstande väljare till valurnorna i områden som normalt har ett svagare valdeltagande.



Djupare analyser av röstningsbeteende i olika grupper visar att det främst var de yngre väljarna som var mer positiva till trängselskatt. Bland 16-29-åringar röstade 64 procent JA samtidigt som motsvarande andel bland de äldsta 67-85 år var 34 procent. Bland personer med examen från högskola eller universitet var andelen JA-svar 60 procent, avsevärt högre än motsvarande andel bland personer med obligatorisk grundskoleutbildning (40 procent). För yrkesgrupper är det arbetare och företagare som ställt sig mer skeptiska till trängselskatt än tjänstemän enligt SOM-undersökningen. Samma mönster återfinns även för människors egen klassificering efter nuvarande hem där arbetare och företagare haft en större benägenhet att rösta nej än tjänstemän.

Röstning med ideologiska förtecken
Både vänster-högeruppfattningar och gröna miljöattityder hade stor betydelse för göteborgarnas röstning i trängselskatteomröstningen. Bland personer som har hjärtat klart till vänster röstade 73 procent ja till trängselskatt medan motsvarande andel bland personer med hjärtat klart till höger var 31 procent. Den fjärdedel av respondenterna med minst gröna attityder var överlag starka motståndare till trängselskatten: 76 procent röstade nej i folkomröstningen. Ju grönare attityder desto större entusiasm för JA-sidan. I den grönaste gruppen göteborgare röstade sju av tio ja till trängselskatt. Ställer man vänster-höger mot grön ideologi framstår det senare som tyngre vägande för åsiktsbildningen inför folkomröstningen om trängselskatt.

Få röstade med partilinjen
Det var bara 56 procent av göteborgarna som tog ledning av sina favoritpartier när de tog ställning i omröstningen. Det är en mycket låg andel om vi jämför med hur det brukar se ut i exempelvis nationella folkomröstningar där väljarna har tenderat att i större utsträckning ta ledning av sina partiers ställningstaganden. Bland Moderaternas och Kristdemokraternas väljare röstade endast 32 respektive 30 procent på det egna partiets officiella JA-linje. Det enda parti som enligt undersökningen hade alla sina egna väljare med sig var Vägvalet (100 procent av deras väljare röstade NEJ).

förtr

Politikerförtroende en stark självständig förklaringsfaktor
I mer fördjupade analyser kan vi överraskande nog inte hitta några oberoende effekter av att själv köra bil på inställningen till trängselskatt. Allt annat lika med hänsyn taget framför allt till ideologi och de viktigaste demografiska variablerna röstade frekventa bilanvändare likadant som göteborgare som aldrig kör bil. Istället är det en annan faktor som visar sig vara helt avgörande för väljares inställning: graden av förtroende för de lokala kommunpolitikerna. Göteborgare med hög tilltro till sina kommunpolitiker var mer benägna att rösta ja i folkomröstningen om trängselskatt än de med låg tilltro. De predicerade sannolikheten JA-röster bland de med mycket lågt förtroende var bara 38 procent. Motsvarande andel bland personer med mycket högt förtroende var hela 69 procent.

Västlänksprojektet har från början varit en stor utmaning för ledande politiker och tjänstemän i Göteborg. Turerna i samband med folkinitiativet och folkomröstningen har inneburit en stor utmaning för den representativa lokal demokratin. Hanteringen har hittills kostat mycket när det gäller förtroendet för politiker bland göteborgarna. Och historien slutar inte här. Just nu pågår en svekdebatt eftersom Västlänksprojektet kvarstår och trängselskatten fortsätter trots göteborgarnas nej i folkomröstningen. Osämja om kostnaderna för västlänken och om hur den numera påbörjade byggnationen kommer att påverka göteborgarna under de närmaste åren kommer att färga den politiska debatten i staden under mycket lång tid. Det kommer ta tid och krävas extraordinära insatser för att läka den förtroendeklyfta som bland annat bidrog till utfallet i folkomröstningen om trängselskatt.

08 december 2015

Är det verkligen sant? Om behovet av källkritik i informationssamhället


Ädelost hör julen till. Tillsammans med lite pepparkaka och glögg blir det en bra vickning. Varje gång jag hör ordet associerar jag till grundläggande källkritik. Det beror på att 'ädelost' fungerar som en utmärkt minnesregel för de källkritiska principerna. Mer av källkritik behövs sannerligen i ett informationssamhälle där varje samhällsmedborgare behöver rusta sig för att hålla sitt eget informationsflöde fritt från utsagor med tveksam förankring i verkligheten.

Dynamiken i spridningen av rykten, missuppfattningar och vandringssägner har fått helt nya dimensioner när vi marinerar oss i informationsflödena dagarna i ända. "Råttan i pizzan 2.0" -- som till exempel historier om vita skåpbilar som just synts i området -- sprids idag blixtsnabbt i sociala medier. Och som folklivsforskaren Bengt af Klintberg uttryckte det i en radiointervju förra veckan: dementier får tyvärr aldrig samma spridning som de ursprungliga ryktena. Oavsett om det handlar om klickmonster som tar oss till desperata annonssajter eller finjournalistik bakom betalväggar behöver vi informationskonsumenter hela tiden fråga oss: Är detta verkligen sant?

Sunt förnuft satt i system!
Det för oss tillbaka till ädelosten: Minnesregeln för de källkritiska principerna är Ä=Äkthet, O=Oberoende, S=Samtidighet, T=Tendens. Alla känner egentligen igen dem, och det handlar om ett slags grundläggande sunt förnuft i vårt processande av information. Principerna fungerar som vägledning inte bara för historiker eller forskare, utan kan användas även i vardagen för att exempelvis avgöra om man bör dela något eller låta bli. Låt oss ta dem en i taget!


Äkthet: Ett grundläggande krav på ett källmaterial är att det är äkta. Detta är kanske den svåraste källkritiska principen för oss medborgare att använda. Teknikutvecklingen möjliggör att många aktörer kan producera ljud och bild på ett sätt att det inte utan stora tillgängliga resurser går att avgöra äkthet (ta de två helt olika bildsekvenserna som skulle visa Turkiets nedskjutning av ett ryskt militärplan för en tid sedan). Men vi mås­te ändå försöka för­sä­kra oss om att berättelserna eller kvarlevorna ifråga faktiskt har pro­du­ce­rats vid den tid­punkt, i det sammanhang och av den eller de per­soner som anges. Skulle källmaterialet vara förfalskat eller plan­­te­rat är det inte särskilt sannolikt att det innehåller uppgifter som vi kan använda som källor för att belägga en händelse.

Oberoende: Lättare i så fall att gå till det faktiska innehållet i berättelserna. Grundprincipen här är förstås att om två oberoende källor bekräftar samma historia så blir vi mer säkra på vad det är som har hänt. Professionella journalister är i allmänhet bra på att använda oberoendekriteriet. Men ibland blir det hjärnsläpp. Rapporteringen från opinionsundersökningar är ett sådant sammanhang där journalister av någon anledning fullständigt tappar greppet. Eftersom opinionsmätningar är behäftade med osäkerheter är det journalistiskt enda rimliga att alltid låta flera oberoende mätningar bekräfta opinionsläge och opinionstrender. Men just när det gäller uppgifter om den allmänna opinionen saknas källkritiken. Här rapporteras gladeligen resultat från enskilda mätningar, gärna med en decimals noggrannhet dessutom. Samtidigt vet vi att inte ens en "signifikant förändring sedan föregående mätning" behöver vara "sann" (statistisk inferensteori postulerar att sådant kan hända av ren slump ändå i ungefär 1 fall av 20).

Samtidighet: Människor vill gärna lägga historien till rätta i efterhand. Dessutom är minnesfunktionerna i vår hjärna minst sagt opålitliga om man vill använda informationen för att ta reda på vad som faktiskt hänt. Ju längre tid som förflyter mellan en händelse och dess nedtecknande desto större sannolikhet att berättelsen blir behäftad med minnesfel, efter­­rationaliseringar eller rena efterhandskonstruktioner. Det är därför vi fäster större tilltro till samtidiga dagboksanteckningar ned­­tecknade dag för dag än på me­moar­skil­d­ring­ar som skrivits ner ett helt liv senare. När vi vill ta reda på vad ett mö­te handlat om fäs­ter vi större tilltro till ett sam­tida protokoll från mö­tet än till långt i efter­­hand inhämtade uppgifter från intervjuer med mö­tes­deltagarna.

Tendens: Tendenskriteriet hjälper oss att fundera systematiskt på i vilken miljö eller under vil­ka omständigheter en berättelse har bli­vit till. Ten­­dens­be­dömningar gäller inte i första hand berättelsen i sig – så­vi­da det inte är en uppenbart tendentiös framställning – utan be­rät­ta­ren. San­nings­halten i en berättelse bedöms genom att försöka skapa sig en uppfattning om be­rät­­tarens ten­dens, något som i praktiken kan vara utomordentligt svårt att avgöra men där det underlättar mycket att själv vara extremt påläst. Berättaren – källans ursprung – har ibland ett intresse av att åter­ge en sned­vriden, avsiktligt tillrättalagd eller "skev" berättelse om verk­lig­he­ten där vissa förhållanden sopas under mattan samtidigt som vissa andra lyfts fram. Berättelsen blir i så fall en partsinlaga snarare än en oförvanskad be­skriv­ning av verk­liga skeenden och omständigheter. Huvudregeln är att aldrig tro på en ensam tendentiös källa. Samtidigt kan partsinlagor vara utomordentligt användbara. Om två tendentiösa källor bekräftar samma sakförhållanden ökar berättelsens sanningshalt (två igensnöade tankesmedjor på var sin sida om det ideologiska spektrumet gör samma bedömning eller kommer fram till samma slutsats). Alternativt, om en tendentiös källa berättar något som helt uppenbart går emot förväntningarna, till exempel ger motståndaren rätt eller avslöjar något som är ofördelaktigt för densamme, finns anledning att fästa större vikt vid berättelsen. En aktör ljuger sällan till sin egen nackdel.
De källkritiska principerna blir riktigt kraftfulla först när de används i kombination med varandra. Men värderingen är inte gratis. Det tar lite tid och kräver viss ansträngning att tänka själv. Jag medger gärna att jag ofta delar saker i sociala medier ryggmärgsaktigt utan att först ha värderat det som delas. Jag tror inte att jag är ensam om att vara en "kognitiv latmask". Samtidigt har alla ett ansvar för att inte reflexmässigt använda genvägar för att avgöra om man ska dela eller inte, genvägar som till exempel att ursprungskällan brukar vara trovärdig eller att den som delat är någon som brukar ha koll. Risken är att det slinker igenom föreställningar och berättelser med tveksam förankring i verkligheten, som den skumma vita skåpbilen jag just såg köra förbi.

Läs mer:
Esaiasson, Peter, Mikael Gilljam, Henrik Oscarsson & Lena Wängnerud (2007). Metodpraktikan. Konsten att studera samhälle, individ och marknad. 4:e upplagan. Stockholm: Norstedts juridik.

Rolf Torstendahl och Torsten Thurén har skrivit flera läsvärda böcker om källkritik. Det finns korta redogörelser för de källkritiska principerna på många håll, exempelvis här.

01 december 2015

Demokratins rätt att ta till svärdet






Med vilka medel kan en demokratisk rättsstat försvara sig mot inre och yttre fienden utan att dess själ går förlorad? Hur stora inskränkningar av medborgarnas fri- och rättigheter kan vara okej om målet är att skydda den demokratiska rättsstaten? Och var går egentligen gränsen för när de värden vi sagt oss vilja skydda och försvara inte längre finns kvar. När blir skyddet av demokratin inte längre meningsfull?



För den danske juristen och rättsfilosofen Alf Ross i klassikern "Varför demokrati?" från 1946(1948) är svaret givet. Han såg inga hinder för en demokratisk rättsstat att försvara sig med alla medel mot inre och yttre hot. Krigsåren hade i många demokratiska länder medfört avsevärda avsteg från fri- och rättigheter. De krigande demokratiska staternas användande av tvångsmedel som post- och paketkontroll, censur, åsiktsregistrering och telefonavlyssning blev en del av krigföringen som sannolikt också hade ett stort opinionsstöd i de krigsdrabbade befolkningarna.
 
”Våld kan endast mötas med våld. Om den demokratiska staten vill bestå, måste den med alla medel försvara sig mot våldsangrepp och har därmed icke brutit något mot sina egna principer.” (Ross 1948:169).
Dilemmat mellan demokrati och säkerhet har fått ny aktualitet efter rasismdådet i Trollhättan och terrorangreppet i Paris. Terrornivån i Sverige höjdes till högsta nivåerna någonsin. Under de senaste veckorna har vi fått uppleva förhöjd säkerhet och terroristjakt på vårt eget territorium. Som vanligt i sådana situationer är det lätt för ansvariga politiker, tjänstemän i ledande ställning och opinionsbildare att demonstrera handlingskraft eller stilla oro genom att föreslå utökade polisiära och militära befogenheter för att motverka hot mot rikets och medborgarnas säkerhet. Den här gången gäller diskussionerna bland annat utökad övervakning genom s k hemlig dataavläsning som innebär att tillåta installation av trojaner i datorer och att utöka polisens träning och tillgång till förstärkningsvapen.


Hotbilden mot det öppna demokratiska samhället är idag mycket komplex och uppfattas av de allra flesta som starkare än tidigare. Vi har en växande oro för ett yttre hot genom destabilisering och spridning av konflikter i närområdet (Ryssland, Ukraina, Syrien), kopplat till ökade risker för terrorangrepp från IS på svensk mark. På de inre frontlinjerna ser vi fler angrepp mot den demokratiska rättsstaten genom övergrepp i rättssak, hot mot politiker, politiskt våld och extremism i form av antidemokratiska idéer och rasism. Under hösten har idéer om ett växande inre hot -- svenska medborgare som stridit i konfliktområden och som återvänder till Sverige med träning och kapacitet att begå terrorhandlingar -- börjat få fäste.


Idéer om yttre hot och inre fiender har historiskt varit mycket starka drivkrafter för politisk förändring och utveckling i demokratiska samhällen. Hotbilder är tveeggade svärd. Yttre hot kan bidra till att stärka sammanhållningen, samla till samarbete och läka sår från historiska konflikter, motsättningar eller inbördeskrig. Inre hot som leder till att definiera det subversiva och samhällsomstörtande kan vara en mäktig bundsförvant i kampen mot ideologiska fiender. Men hoten leder också ofta till övertramp mot just de medborgarliga fri- och rättigheter som staten har till uppgift att försvara -- övertramp som först i historiens ljus framstår som rejäla pinsamheter.
För nästan femton år sedan hade jag tillsammans med Ann-Marie Ekengren förmånen att få genomföra en studie av militära och polisiära säkerhetstjänsternas hotbilder under kalla krigets inledning. Med hjälp av tidigare hemligstämplade dokument från försvarsstaben och dåtida statspolisen kunde vi kartlägga vilka uppfattningar och idéer som varit förhärskande och styrande för svenska statens övervakning av sina egna medborgare.


rödahotet
Vår studie om Det röda hotet (2002) mynnade ut i två huvudslutsatser eller allmänna principer som har bäring också för den dagsaktuella diskussionen om hur en balans mellan nationella säkerhetsbehov och värnandet av den demokratiska rättsstatens principer ska kunna träffas. Båda dessa slutsatser grundar sig i det starka samband vi fann mellan aktörers hotbilder och faktiskt agerande.


1) Undvik en fastfrysning av säkerhetstjänsternas organisation.
Om hotbilder är så betydelsefulla för agerandet krävs att de inte bara är rimliga, det vill säga står i proportion till de faktiska hoten,utan att de ständigt utmanas. Statlig övervakning av egna medborgare som har till syfte att förebygga brott mot rikets säkerhet måste organiseras på ett sätt så att denna ständiga utmaning kommer tillstånd och integreras i den fortlöpande verksamheten. Utdaterade hotbilder som vuxit sig fast i organisationer i samband med formativa moment är ett hot i sig självt mot den demokratiska rättsstaten. Alltså: Högt i tak internt och en så publik och transparent diskussion om hotbilder som bara är möjligt.



2) Undvik inkrementalism.Den andra allmänna principen är att aldrig använda annat än tidsbegränsade inskränkningar av medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter. All lagstiftning och alla åtgärder som innebär ett avsteg från skyddet av individuella fri- och rättigheter bör således ha ett bäst före-datum. Varje litet harmlöst oskyldigt steg bort från den demokratiska rättsstatens inbyggda skydd av fri- och rättigheter riskerar i förlängningen att leda till ett betydande avsteg från dessa principer. Alla typer av ökade befogenheter till exempelvis telefonavlyssning, buggning och kameraövervakning bör därför vara tillfälliga och bli föremål för omprövning vid regelbundet återkommande tillfällen. En sådan ordning sänder signaler om vilka huvudprinciper som gäller för den demokratiska rättsstaten och utgör samtidigt en viktig form av självreglering. I krissituationer torde medborgarna dessutom ha lättare att acceptera inskränkningar av sina fri- och rättigheter om de vet att de är av tillfällig natur. Det är en helt avgörande skillnad mellan att ta ett beslut om att möjliggöra hemlig dataavläsning och att ta ett beslut om att tillfälligt, under en begränsad tid, möjliggöra hemlig dataavläsning.


tvångsmedel


Tvångsmedelsopinionen
Vilka effekter hade terrorangreppen i Paris på svenska folkets inställning i frågor som rör  tvångsmedelsanvändning? Det hade förstås varit utomordentligt spännande att följa tvångsmedelsopinionen dag-för-dag under de gångna veckorna. Det vi vet om svenska folkets inställning till vilka tvångsmedel som är acceptabla att använda om den nationella säkerheten är hotad kommer från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Vid tre tillfällen mätt svenska folkets inställning till tvångsmedel. I den senaste
undersökningen 2013 kunde vi se en ökad andel av befolkningen som ställde sig tveksam till införande av mötesförbud, telefonövervakning, övervakning av tele- och datatrafik samt åsiktsregistrering i situationer när den nationella säkerheten är hotad (för fler detaljer följ länkarna nedan).


Diskussioner om säkerhetstjänsternas verksamhet handlar om de inbyggda motsättningar som oupphörligen avkräver ansvariga politiker och tjänstemän avvägningar och rimlighetsbedömningar. Den demokratiska statens övervakning av sina egna medborgare skall vara offentligt sanktionerad, men inte offentlig. Försvaret av den inre säkerheten skall vara underställd demokratisk kontroll, men samtidigt skyddad från insyn. Säkerhetstjänsternas verksamhet skall vara hemlig men samtidigt lagligt reglerad. En förutsättning för att en stat effektivt ska kunna lyckas med båda sakerna -- att värna nationell säkerhet och demokratiska principer -- är att diskussionen om denna delikata balans aldrig aldrig tystnar.


Läs mer
Bjereld, Ulf & Henrik Oscarsson (2014) "Minskat stöd för övervakning och tvångsmedel" I Annika Bergström & Henrik Oscarsson (red) Mittfåra & marginal. Göteborgs universitet: SOM-institutet.
Ekengren & Oscarsson (2002) Det röda hotet. De militära och polisiära säkerhetstjänsternas hotbilder i samband med övervakning av svenska medborgare 1945-1960. Lund: Nordic Academic Press.
Ross, Alf (1948). Varför demokrati? Stockholm, Tidens förlag.