24 augusti 2017

Hur mycket kan egentligen hända ett år före ett val?

Fick in ännu en kul fråga till Valforskningsprogrammets nyöppnade frågelåda, nämligen hur mycket som egentligen brukar kunna hända i partiers styrkeförhållanden när det bara är ett år kvar till valet?

absdiffFrågan om prediktionskraften i opinionsmätningar före ett val har avhandlats på ett bra sätt tidigare, av Anders Sundell på Politologernas hemsida. Tidiga opinionsmätningar förutsäger val dåligt, är huvudslutsatsen. Grafen som jag stulit från Anders inlägg visar att det är först vid valårets början -- minus 7-8 månader från valdagen -- som avståndet mellan mätningarna och hur det faktiskt sedan blir börjar minska på allvar. Valresultatet fryser sakta fast och träffsäkerheten är i allmänhet mycket god i de avslutande mätningarna inför ett val.

Hur är det då ett helt år före ett val? Genom att ta hjälp av septembermätningarna från Sifo ett år före valet kan vi försöka närma oss ett svar på frågan hur stora förändringar av partiernas styrkeförhållanden som vi kan förvänta oss om det närmaste året uppför sig ungefär likadant som sista året före ett val har gjort hittills i den svenska valhistorien. Vi kan gå tillbaka och jämföra 15 tidigare fall. Grafen nedan visar hur stora avvikelserna har varit -- mätt som medelfel per parti -- mellan Sifos septembermätning året före riksdagsvalen 1968-2014.

Det har varierat en del. Medelfelet per parti har som mest varit närmare fyra procentenheter -- exmpelvis i samband med 1998 års val som ju bjöd på sena spurter från Vänsterpartiet och Kristdemokraterna och vid 2002 års val där Folkpartiet tokväxte från 3,7 procent året före valet till 13,4 procent . Som jämförelse kan sägas att ett medelfel strax under 1 motsvarar den träffsäkerhet som de sista prognoserna från opinionsinstituten brukar ha. De tre senaste sistaåretförevalet-fallen visar inte på några anmärkningsvärt höga medelfel per parti. Det historiska snittet för medelfel per parti är lika med 2,3.

Jämförelse mellan valresultatet och Sifos septembermätning året före riksdagsvalen 1968-2014 (medelfel per parti).


Kommentar: Grafen visar resultatet av en jämförelse av avvikelserna mellan valresultaten och Sifos septembermätning ett år före valen 1967-2017. Måttenheten är medelfel per parti. Det beräknas genom att summera alla avvikelser och dividera med antalet kategorier. Antalet kategorier varierar eftersom antalet partier varit olika vid olika tidpunkter. Fi ingår i gruppen "övriga partier" i dessa beräkningar.

Källa: Sifo 1967-

Historisk valstatistik bör inte användas för att sia om framtiden. Men det hjälper oss att ställa förväntningarna om hur stora rörelser vi kan förvänta oss. Visst kan 2018 års val fortfarande bli ett överraskande jordbävningsval, men i så fall kommer vi ju använda historiska erfarenheter för att dra just den slutsatsen, eller hur?

Tar vi det historiska snittet över femton val -- två komma tre -- och använder det för att beräkna de genomsnittliga min- och maxvärdena för partierna på basis av Sifos augustimätning 2017 får vi följande uppställning för de olika partierna (se tabellen nedan). Vänsterpartiet fick 6,4 procent i senaste Sifo. Vi vet förstås inte någonting om huruvida V kommer öka eller minska sitt väljarstöd under de 12 månader som är kvar. Hur vinster- och förluster av väljare kommer fördela sig mellan partierna den här gången är skrivet i stjärnorna även om vi får kläm på hur stora rörelser vi kan förvänta oss givet historien. En rörelse för V uppåt eller nedåt som motsvarar det historiska snittet 2,3 skulle ge ett minsta värde på 4,1 och ett högsta värde kring 8,7. Motsvarande min-maxintervall för Sverigedemokraterna är 16,0-20,6. Och så vidare.

Alla partier kommer inte förändra sitt väljarstöd särskilt mycket, är väl huvudpoängen. Historiskt har det funnits ett begränsat utrymme av väljarinster- och förluster att fördela mellan partierna. Exakt hur de kommer att fördela sig de sista 12 månaderna före riksdagsvalet 2018 finns det ingen som känner till. 

Men medeltal är förstås förrädiska. Ibland, som mellan valet 2010 och 2014 inträffar det att all aggregerad förändring beror på att ett parti (SD) går starkt framåt samtidigt som ett annat (M) går starkt bakåt, medan de andra partierna i princip tangerar sitt valresultat från sist.  

Frågan om hur mycket som egentligen kan hända i väljaropinionen är intressant eftersom det finns många myter om hur rörlig väljarkåren egentligen är. Jag har i skriften "Flytande väljare" sammanfattat vad vi vet om väljarrörlighet i Sverige. Till att börja med är det drygt hälften av väljarna som aldrig byter parti, de som byter gör det ofta under mandatperioden och inte i samband med valrörelserna, ofta till ett näraliggande parti inom det egna blocket. De politiska konsekvenserna av rörligheten blir ofta inte så stor -- inte ens när vi talar om de 17 procent av väljarna som byter parti under valrörelserna -- eftersom mycket av individrörligheten tar ut varandra. Om Stina byter från S till MP samtidigt som Lars byter från MP till S är den aggregerade rörligheten noll! När allt kommer omkring är det svenska partisystemet fortfarande ett av världens mest stabila sett till aggregerade förändringar mellan val.

Jag får snart en fråga om rörlighet, med all säkerhet, så jag återkommer med fler svar. Vill du också veta något om val och väljarbeteende, tveka inte att mejla eller twittra en fråga till @valforskning. henrik.oscarsson@pol.gu.se.

22 augusti 2017

Hur går det för Löfven jämfört med tidigare svenska regeringar?


henrik.oscarsson@pol.gu.se
Vi har snart upplevt 80 procent av innevarande mandatperiod och vi börjar närma oss slutspurten. Från tidigare analyser här på bloggen vet vi att det i allmänhet kostar opinionsstöd för de partier som tar ansvar och regerar, och att denna kostnad dessutom tenderar att bli större över tid. Regera är ett alltmer otacksamt uppdrag när väljare hellre bestraffar än belönar.

Vi vet att Stefan Löfvens rödgröna regering är den fjärde svagaste i demokratisk tid. Men hur går det för regeringens samlade opinionsstöd jämfört med andra tidigare regeringar? Med hjälp av Sifo-data från 1967 och genom att standardisera mandatperiodernas längd mellan 0 (första dagen på mandatperioden) och 100 (sista dagen på mandatperioden) kan vi undersöka saken.


I grafen nedan illustrerar den svarta linjen opinionsutvecklingen för de 15 regeringar vi haft under perioden 1967-2014. På y-axeln motsvarar 1.0 valresultatet för respektive regering vid mandatperiodens början; ett värde på 0.8 talar således om att sittande regering har ett opinionsstöd motsvarande 80 procent av sitt eget valresultatet i senaste valet. Resultaten visar ett slags hängmattemönster där regeringar inledningsvis tappar opinionsstöd ned till omkring 88 procent av sitt valresultat drygt halvvägs in i en mandatperiod för att sedan vinna tillbaka något av stödet. Precis i slutet av mandatperioderna, i samband med valrörelserna, tenderar sittande regeringar tappa något igen (denna negativa spurt gäller främst för svenska regeringar efter 1991). Väntevärdet för en sittande svensk regering är att den vid mandatperiodens slut åtnjuter ett opinionsstöd motsvarande omkring 90 procent av valresultatet från förra valet.

Den röda linjen visar hur opinionsstödet för regeringen Löfven utvecklats hittills under mandatperioden. Den visar hur Löfvens regering började mycket starkt med opinionsstöd starkare än valresultatet. Detta stöd minskade snabbt ned mot 80 procent under den första tredjedelen av mandatperioden. Sedan mitten av mandatperioden fram till nu -- det senaste dryga året -- har det skett en upphämtning. Man bör inte sia om framtiden ens på basis av ett sådant här datamaterial. Men ännu så länge följer opinionsutvecklingen för Löfvens regering ungefär samma mönster som tidigare i historien, om än på en betydligt lägre nivå än samtliga regeringar som ingår i analysen.




Läs mer om liknande analyser jag gjort här, med ytterligare information om tillvägagångssätt. Svenska regeringars öde på folkopinionens hav är en brokig historia som inte så enkelt låter sig generaliseras.

14 augusti 2017

Är unga människor vänster eller höger?

Det finns inget bra generellt svar på frågan om unga människor tenderar att vara vänster eller höger. Det beror på att svaret på frågan är olika vid olika tidpunkter. Vänster- och högervindar blåser olika i olika åldersgrupper vid olika tillfällen.

I de årligen återkommande SOM-undersökningarna kan vi se hur fyra olika åldersgrupper förändrat sina vänster-högerorienteringar under den senaste dryga trettioårsperioden. Resultaten visar att de yngsta väljarna (16-30 år) stod klart längre till höger än andra åldersgrupper i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, under den så kallade högervågen. Men under 1990-talet blev vänsterorienteringar vanligare i de yngre åldersgrupperna. De ungas genomsnittliga vänster-högerpositioner blev allt lägre (längre åt vänster) på SOM-institutets femgradiga vh-skala (1=vänster, 5=höger). Sedan Millennieskiftet har åldersgruppen 16-30 år i genomsnitt placerat sig längre till vänster än andra åldersgrupper.



Frågan om självplacering lyder: "Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster–högerskala. Var någonstans skulle du placera dig själv på en sådan skala?". Svarsalternativen är 'klart till vänster' (1), 'något till vänster', 'varken till vänster eller höger', 'något till höger' och 'klart till höger' (5).


Under motsvarande period har framför allt åldersgruppen 65+ rört sig från att stå allra längst till vänster till en position klart längre till höger. De senaste SOM-undersökningarna visar att det är de medelålders (30-49 åringarna) som står längst till höger. I genomsnitt. Som grupp betraktat. 

Sen beror svaret på frågan förstås på vad vi menar med unga människor. Ökar vi upplösningen och använder oss av en annan åldersindelning med åtta kategorier ser vi ännu mer dramatiska förändringar i åldersgruppers genomsnittliga vänster-högerplaceringar. Gruppen 16-19-åringar av 1980-talssnitt stod avsevärt längre till höger än motsvarande åldersgrupper under 1990-talet. Sedan Millennieskiftet har 16-19-åringarna (röd streckad linje) successivt blivit mer högerorienterade igen.

Åldersgruppen 40-49 år har gjort en anmärkningsvärd "resa" från att ha tillhört de mest vänsterorienterade åldersgrupperna under perioden 1996-1998 till att vara den mest högerorienterade. I sammanhanget är tre tiondelars förändring av medeltalet på en femgradig skala för en i övrigt heterogen ålderskategori relativt stor.

Vän av ordning trivs kanske inte med jämförelserna över tid eftersom det ju inte handlar om samma personer. Vore det inte bättre att följa generationer över tid för att se hur de utvecklats ideologiskt? God poäng. Om vi gör det och använder oss av en vanlig generationsindelning är bilden mer stabil, vilket är väntat vid en kohortanalys.

Men visst finns det intressanta trender över tid inom olika kohorter trots att SOM-institutets trettioåriga serier är ett relativt snävt fönster i sammanhanget: Ta generationen som föddes mellan 1965-1976 där vänstervindarna blåste under 1990-talet men där orienteringarna vänt tillbaka igen allteftersom de blivit äldre. Den så kallade internetgenerationen födda efter 1976 och efterkrigsgenerationen 1946-1964 är de som är mest lika varandra när det gäller genomsnittliga vänster-högerorienteringar. Sedan slutet av 1990-talet finns en svag högervind i alla åldersgrupper. 


Analysen är mycket översiktlig. Medeltalsberäkningarna och sättet att presentera trenderna (lpoly smoothing) döljer en hel del spännande variation (cykliska valårseffekter, period-, livscykel- och generationseffekter) och spridning (vänster-högerpolarisering) som är väl värd att analysera närmare för den som vill och har möjlighet att fördjupa sig. En sak är säker. Givet det väldokumenterat starka sambandet mellan vänster-högerorienteringar och politiskt beteende (som t ex valet av parti) är fortsatta analyser av vänster- och högervindar centralt för att förstå politisk förändring i Sverige.




Mer att läsa:

Holmberg, Sören (2003). Hade Churchill rätt? I Oscarsson, Henrik, Red. (2003). Demokratitrender. SOM-rapport 32. Göteborg, SOM-institutet.

Persson, Mikael & Henrik Oscarsson (2010). Unga väljare i Sverige 1956-2006. (2010). Fokus 10. En analys av ungas inflytande. Stockholm, Ungdomsstyrelsen.

Gunnarsson, Mattias & Oscarsson, Henrik (2015) Grundläggande värderingar och personlighetsdrag i Annika Bergström & Jonas Ohlsson (red) Alla dessa val. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2016). Svenska väljare. Stockholm, Wolters Kluwer.

Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2016). Issue Voting Structured by Left-Right Ideology. I Pierre, Jon, Red. (2016). The Oxford Handbook of Swedish Politics. London, Oxford university press.henrik.oscarsson@gu.se

Närmare två tredjedelar stöder ett förslag om slöjförbud

Idag inför Danmark ett förbud mot att bära plagg som täcker ansiktet på offentliga platser. Böter på 1000 kr väntar för de som bär huvor, ma...