24 augusti 2017

Hur mycket kan egentligen hända ett år före ett val?

Fick in ännu en kul fråga till Valforskningsprogrammets nyöppnade frågelåda, nämligen hur mycket som egentligen brukar kunna hända i partiers styrkeförhållanden när det bara är ett år kvar till valet?

absdiffFrågan om prediktionskraften i opinionsmätningar före ett val har avhandlats på ett bra sätt tidigare, av Anders Sundell på Politologernas hemsida. Tidiga opinionsmätningar förutsäger val dåligt, är huvudslutsatsen. Grafen som jag stulit från Anders inlägg visar att det är först vid valårets början -- minus 7-8 månader från valdagen -- som avståndet mellan mätningarna och hur det faktiskt sedan blir börjar minska på allvar. Valresultatet fryser sakta fast och träffsäkerheten är i allmänhet mycket god i de avslutande mätningarna inför ett val.

Hur är det då ett helt år före ett val? Genom att ta hjälp av septembermätningarna från Sifo ett år före valet kan vi försöka närma oss ett svar på frågan hur stora förändringar av partiernas styrkeförhållanden som vi kan förvänta oss om det närmaste året uppför sig ungefär likadant som sista året före ett val har gjort hittills i den svenska valhistorien. Vi kan gå tillbaka och jämföra 15 tidigare fall. Grafen nedan visar hur stora avvikelserna har varit -- mätt som medelfel per parti -- mellan Sifos septembermätning året före riksdagsvalen 1968-2014.

Det har varierat en del. Medelfelet per parti har som mest varit närmare fyra procentenheter -- exmpelvis i samband med 1998 års val som ju bjöd på sena spurter från Vänsterpartiet och Kristdemokraterna och vid 2002 års val där Folkpartiet tokväxte från 3,7 procent året före valet till 13,4 procent . Som jämförelse kan sägas att ett medelfel strax under 1 motsvarar den träffsäkerhet som de sista prognoserna från opinionsinstituten brukar ha. De tre senaste sistaåretförevalet-fallen visar inte på några anmärkningsvärt höga medelfel per parti. Det historiska snittet för medelfel per parti är lika med 2,3.

Jämförelse mellan valresultatet och Sifos septembermätning året före riksdagsvalen 1968-2014 (medelfel per parti).


Kommentar: Grafen visar resultatet av en jämförelse av avvikelserna mellan valresultaten och Sifos septembermätning ett år före valen 1967-2017. Måttenheten är medelfel per parti. Det beräknas genom att summera alla avvikelser och dividera med antalet kategorier. Antalet kategorier varierar eftersom antalet partier varit olika vid olika tidpunkter. Fi ingår i gruppen "övriga partier" i dessa beräkningar.

Källa: Sifo 1967-

Historisk valstatistik bör inte användas för att sia om framtiden. Men det hjälper oss att ställa förväntningarna om hur stora rörelser vi kan förvänta oss. Visst kan 2018 års val fortfarande bli ett överraskande jordbävningsval, men i så fall kommer vi ju använda historiska erfarenheter för att dra just den slutsatsen, eller hur?

Tar vi det historiska snittet över femton val -- två komma tre -- och använder det för att beräkna de genomsnittliga min- och maxvärdena för partierna på basis av Sifos augustimätning 2017 får vi följande uppställning för de olika partierna (se tabellen nedan). Vänsterpartiet fick 6,4 procent i senaste Sifo. Vi vet förstås inte någonting om huruvida V kommer öka eller minska sitt väljarstöd under de 12 månader som är kvar. Hur vinster- och förluster av väljare kommer fördela sig mellan partierna den här gången är skrivet i stjärnorna även om vi får kläm på hur stora rörelser vi kan förvänta oss givet historien. En rörelse för V uppåt eller nedåt som motsvarar det historiska snittet 2,3 skulle ge ett minsta värde på 4,1 och ett högsta värde kring 8,7. Motsvarande min-maxintervall för Sverigedemokraterna är 16,0-20,6. Och så vidare.

Alla partier kommer inte förändra sitt väljarstöd särskilt mycket, är väl huvudpoängen. Historiskt har det funnits ett begränsat utrymme av väljarinster- och förluster att fördela mellan partierna. Exakt hur de kommer att fördela sig de sista 12 månaderna före riksdagsvalet 2018 finns det ingen som känner till. 

Men medeltal är förstås förrädiska. Ibland, som mellan valet 2010 och 2014 inträffar det att all aggregerad förändring beror på att ett parti (SD) går starkt framåt samtidigt som ett annat (M) går starkt bakåt, medan de andra partierna i princip tangerar sitt valresultat från sist.  

Frågan om hur mycket som egentligen kan hända i väljaropinionen är intressant eftersom det finns många myter om hur rörlig väljarkåren egentligen är. Jag har i skriften "Flytande väljare" sammanfattat vad vi vet om väljarrörlighet i Sverige. Till att börja med är det drygt hälften av väljarna som aldrig byter parti, de som byter gör det ofta under mandatperioden och inte i samband med valrörelserna, ofta till ett näraliggande parti inom det egna blocket. De politiska konsekvenserna av rörligheten blir ofta inte så stor -- inte ens när vi talar om de 17 procent av väljarna som byter parti under valrörelserna -- eftersom mycket av individrörligheten tar ut varandra. Om Stina byter från S till MP samtidigt som Lars byter från MP till S är den aggregerade rörligheten noll! När allt kommer omkring är det svenska partisystemet fortfarande ett av världens mest stabila sett till aggregerade förändringar mellan val.

Jag får snart en fråga om rörlighet, med all säkerhet, så jag återkommer med fler svar. Vill du också veta något om val och väljarbeteende, tveka inte att mejla eller twittra en fråga till @valforskning. henrik.oscarsson@pol.gu.se.

2 kommentarer:

Jonas A sa...

Du förväxlar 02 med fp:s spurt och m:s ras, med 98, som var året då framför allt kd men även v växte sent.

Gustav Henrik Ekengren Oscarsson sa...

Ja så klart, där gick det lite fort, tack Jonas.
/H