tag:blogger.com,1999:blog-7362475307315888981.post1024160671347525926..comments2009-03-17T13:44:47.560+01:00Henrik Oscarssonnoreply@blogger.comBlogger3125tag:blogger.com,1999:blog-7362475307315888981.post-88693356768390266722009-03-17T13:44:00.000+01:002009-03-17T13:44:00.000+01:00Tack för ett bra inlägg, Johan!<BR/><BR/>Tänk globalt. Du och jag lever i ett samhälle där väldigt mycket information faktiskt är tillgängligt på nätet. Offentlighetsprinciper och 24-timmarsmyndigheter underlättar förstås vanliga medborgares möjligheter att "snubbla" över het information. Modellen skall ju fungera i Italien, Indien, Nigeria och Kina också :)<BR/><BR/>Jag håller med dig om att färre gränsvakter och fler vakthundar ger en potential att snabbt och effektivt avslöja korrupt beteende. Men sedan skall ju informationen ut och här är vi även fortsättningsvis beroende av stora nyhetsmedier, gissar jag. Hade politiker behövt bry sig om FRA-bävningen inte hade nått gammelmedierna?<BR/><BR/>En annan viktig sak glöms ofta bort i diskussionen om informationssamhället; att det faktiskt inte är nätanvändarna som har den yttersta makten. Av och på-knappen kontrolleras av stater. Lika lätt att tillgängliggöra information, lika lätt är det att strypa den. Vi kan vara rätt säkra på att information om riktigt allvarlig korruption inte kommer att gå att surfa fram oavsett antalet grävande medborgare. /HenrikAnonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-7362475307315888981.post-87056594898979960912009-03-17T11:59:00.000+01:002009-03-17T11:59:00.000+01:00Låt mig bidra med en observation utifrån två nätmediala grävfynd som letat sig in i gammelmedia och fått politiska återverkningar (om än mindre) och som jag själv, ehum, följt på nära håll: FIs mixtrande med statliga bidrag och Littorins bluffexamen 2007.<BR/><BR/>Ponera att någon snubblar över den sorts information som låg till grund för de nyheterna (fritt tillgänglig på nätet, för övrigt). På gammelmedialt vis skulle den personen i så fall ringa upp eller skriva ett brev, kanske anonymt, till en journalist på en massmedieinstitution, som sedan ska avgöra om storyn håller, därefter sälja in idén till en redaktör som i sin tur ska avgöra om storyn håller (i konkurrens med, säg senaste turerna i schlagerfestivalen, debattartiklar och nyhetstelegram från stora och lilla världen, etc), innan storyn går i tryck och når ut till Allmänheten (dvs tidningsprenumeranter).<BR/><BR/>De tre trösklarna -- privatpersonens brev, journalisten, redaktören -- har reducerats till en och därefter krympt till den nivå där det inte kostar mer att publicera storyn än att skriva det ursprungliga blogginlägget, som sedan sprids per word of mouth i bloggosfären (där också spridningskostnaden är lägre än kostnaden för att disseminera, säg, en story framgrävd av en tidning till andra) och därefter når ut till de stora medierna (som mellan fall 1 och 2 faktiskt lärde sig att kredda källan). De sociala kostnaderna för att avslöja korruption, mygel och maktmissbruk är ungefär de samma, men de tekniska kostnaderna har kollapsat, och därmed demokratiserats.<BR/><BR/>Jag ser ingen större anledning till oro därrvidlag. Tvärtom.Johanhttp://www.blogger.com/profile/13184367652185273587noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-7362475307315888981.post-59416612102638087592009-03-16T23:41:00.000+01:002009-03-16T23:41:00.000+01:00Vi får hoppas på mångfald även inom detta område. Jag har svårt för att tro att tidningarna skulle dö ut. En tiding är så mycket lättare att ta med till stranden eller toaletten. Böckerna har ju inte dött ut. Vi får hoppas att även tidingarna överlever. Risken är ju alltid att mängden tidningar begränsas.<BR/>Roligt att läsa din blogg/ EricaEricahttp://ericasutsikt.blogg.senoreply@blogger.com