Henrik Ekengren Oscarsson

Opinionsläget januari 2012

2012-01-29T11:12:00.000+01:00

När Göran Hägglund i helgen blivit omvald för ledare av Kristdemokraterna kan arbetet med att ta fram partiernas laguppställningar inför 2014 års supervalår ta sin början. Dimmorna skingras och det politiska landskapet blir lättare att urskilja. Under våren blir det spännande att se hur partisystemet reagerar på att Stefan Löfvén tagit över som partiordförande för Socialdemokraterna. Att Alliansen nu har tre pånyttfödda oppositionspartier att batalja med bådar gott för partikonkurrensen på väljarmarknaden inför fortsättningen. Alla vi som älskar politik (=värdeallokering) hoppas att den förtroende- och ledarskapskamp som stått i fokus för svensk inrikespolitik sedan valet 2010 kan kompletteras med stimulerande och konstruktiva ideologiska diskussioner om hur viktiga samhällsproblem ska lösas och hur det goda samhället kan se ut.

Opinionsmätningarnas makt i valdemokratin har sannolikt aldrig varit större. I inrikeskommentarerna är det numera mycket sällsynt att se hänvisningar till det faktiska valresultatet från september 2010, ni minns, när sju miljoner röstberättigade senast delegerade sin väljarmakt genom sin rösthandling. Den verkliga väljarmakten -- partiernas verkliga mandat -- tycks inte vara något värt för många partiers politiska självförtroende. De flesta partier låter sig istället nervöst påverkas i sitt humör och sitt beteende av dagsfärska noteringar. Om man väckte upp riksdagsledamöterna mitt i natten; hur många skulle kunna tala om hur stort väljarstöd det egna partiet fick i senaste valet?

Nåväl, en opinionsforskare som jag själv har förstås legitimt skäl att noggrannt studera opinionsförändringar. Det ingår så att säga i arbetsbeskrivningen. De uppdaterade MäMä-diagrammen för den hittillsvarande opinionsutvecklingen för de olika partierna finner du nedan. Mätningarnas mätning (MäMä) är ett viktat genomsnitt för Sifos, Demoskop, Synovate, Novus och SCBs opinionsmätningar av hur väljarna skulle röstat "om det vore val idag" (vilket förstås är en helt hypotetisk fråga eftersom det inte är val idag).

Sverigedemokraterna

Vänsterpartiet

Socialdemokraterna

Kristdemokraterna

Moderaterna

Folkpartiet

Miljöpartiet

Centerpartiet

Partiernas profiler 2010 enligt väljarna

2012-01-28T08:37:00.001+01:00

I valundersökningarnas eftervalsintervjuer ställer vi den helt öppna frågan "...Kan du säga vilka saker som [parti] lade särskild vikt vid inför årets val?". Väljarna får alltså möjlighet att fritt associera partierna med vad de vill. När vi kategoriserat de öppna svaren kan man betrakta resultaten som ett slags "facit" på partiernas valkampanjer: Vad ledde alla kampanjansträngningar egentligen fram till? Vilken bild av partiet fick genomslag bland väljarna? Partierna och vi andra kan ägna oss åt att fundera över hur intentionerna egentligen överenstämmer med utfallet.

I tabellen nedan redovisas för varje parti de kategorier av svar som samlat mer än fem procent av alla väljare. Procentandelarna visar hur stor andel av samtliga respondenter som nämnt respektive område som något partiet lagt särskild tonvikt vid. Vi lär oss till exempel att Folkpartiet associeras mycket tydligt till ett enda område (55 procent nämner "utbildning" som något FP lade vikt vid i 2010 års val). Sverigedemokraternas profil domineras helt av flyktingar/invandring (68 procent). Och fyrtiotvå procent av väljarna nämnde spontant "miljö" när de fick frågan om vad MP lagt tonvikt vid.

Vänsterpartiet och Kristdemokraterna hade 2010 ovanligt svaga profiler jämfört med tidigare (endast fyra av tio väljare kunde överhuvudtaget nämna något som KD lagt tonvikt vid; se mer i "Åttapartivalet"). Historiskt kan man konstatera att de stora partierna (S och M) associeras till fler områden och oftast saker som sjukvård, välfärd, sysselsättning och skatter, medan mindre partier i praktiken endast kan hoppas på att deras budskap når fram inom ett enda område. Härvidlag hade FP, MP och SD skarpa profiler och en dominerande ställning inom sina egna sakrågedomäner.

En annan intressant spaning är den totala frånvaron av sakfrågor som rör omvärlden (utrikes/säkerhetspolitik, politik, EU, internationella frågor) i 2010 års svenska valrörelse.

Läs mer om partiernas profiler och väljarnas syn på partiernas kampanjinsatser i min och Sören Holmbergs SCB-rapport "Åttapartivalet 2010" som bygger på den senaste valundersökningen.

Stöd- och taktikröstning i svenska val 1968-2010

2012-01-25T09:33:00.002+01:00

Redan Anthony Downs (1957) gjorde klart att det ibland kan vara rationellt för väljare att rösta på något annat parti än det parti som de ideologiskt står nära och tycker bäst om. Svenska väljare har historiskt varit flitiga när det gäller att stöd- och taktikrösta. Det ökande taktiserandet hör till de spännande nyheterna när det gäller väljarbeteende i 2010 års val: var sjunde väljare (rekordhöga 16 procent) röstade på ett annat parti än det parti de tycker bäst om. Om detta kan du läsa i Valforskningsprogrammets och Statistiska centralbyråns nya rapport "Åttapartivalet 2010" som jag skrivit tillsammans med Sören Holmberg.

Om väljare inte röstar på sitt bästa parti utan på något annat parti kan man misstänka att de motiverats av något speciellt, till exempel att rädda ett parti över 4-procentsspärren för att därmed få fram en önskad regering som kanske annars inte kunnat bildas. Ett annat skäl att avvika från sin "normala röst" är att väljare vill stödja ett visst parti på grund av någon enskild sakfråga (saktaktikröstning). Ett annat möjligt motiv som var aktuellt i 2010 års val är att väljaren stärka det egna blockets slagkraft genom att stödja blockets största parti (instrumentell röstning, storleksröstning eller styrkeröstning. Under valrörelsens sista vecka, när det stod klart att Alliansen skulle bli större än de rödgröna, uppmanade statsminister Fredrik Reinfeldt till stödröstning på Allianspartierna för att säkra en riksdagsmajoritet så att Sverigedemokraterna inte skulle få en vågmästarställning (majoritetsstödröstning).

Tabellen visar för varje val sedan 1968 hur stor andel av partiernas väljare som röstat på partiet men som egentligen tycker bäst om ett annat parti. Ju högre andelar desto fler av partiets väljare kan betraktas som stödröstare eller taktikröstare. Tabellen berättar att hela 42 procent av VPKs väljare 1982 hade ett annat parti än VPK som bästa parti. Och nästan hälften (48 procent) av Ny Demokratis väljare 1991 bestod av väljare som tyckte bäst om ett annat parti än NyD. I samband med 2010 års val tyckte omkring 30 procent av Centerpartiets, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas väljare bäst om ett helt annat parti.

Leker man med tanken att partierna 2010 endast fått röster från väljare som hade dem som bästa parti kan man beräkna ett nytt valresultat under antagande om 100% "sincere voting". Om vi helt hypotetiskt från varje partis officiella valresultat 2010 drar ifrån den andel väljare de fick på grund av taktikröstning (enligt estimaten i tabellen) får vi fram följande resultat per parti (observera att procenten inte summerar till 100): V 5,0; S 27,6; MP 6,4; C 4,7; FP 5,5; KD 3,8; M 25,3 och SD 3,99. Enligt denna hypotetiska beräkning hamnar två partier nära eller alldeles under 4-procentsspärren – Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Skattningarna motsvarar helt enkelt den röstandel partiet hade fått om de enbart erhållit röster från väljare som hade partiet som bästa parti.

Väljarnas känsla för S och M

2012-01-15T16:33:00.000+01:00

Känslornas betydelse för opinionsbildning och politiskt beteende är ett allt hetare forskningsområde. Teorier om affektiv intelligens (TAI) vinner snabbt terräng (Marcus, Neuman et al. 2000; Redlawsk 2006; Neuman 2007; Sautter 2007; Kiss & Hobolt 2011). Forskningsfältet vilar på nygamla insikter om att känslor – fysiska och psykologiska förändringar in kroppen och i hjärnan som är responser på externa, situationsbetingade stimuli – spelar stor roll för hur människor hanterar politisk information. Två emotionella system som arbetar undermedvetet förväntas ha effekter på vårt beteende: ett dispositionssystem och ett övervakningssystem. Dispositionssystemet vilar på vanor och erfarenhet och hanterar sedan länge inlärda strategier: så länge inga överraskande eller oförväntade stimuli dyker upp följs gällande beteendeplan, ett tillstånd som normalt resulterar i känslor av entusiasm.

När grundplanen fallerar varnar övervakningssystemet oss att helt nya och potentiellt hotande stimuli dykt upp. Det avbryter vanemässiga rutiner och aktiverar tankeverksamhet. Att förlita sig på vanor är då inte längre aktuellt, istället ökar vår uppmärksamhet, vårt informationssökande och vårt medvetna resonerande.

Opinionsforskningen som hämtar inspiration från politisk psykologi ser inte längre den motsättning mellan känsla och förnuft som tidigare varit konventionell visdom. Utgångspunkten är istället att känslor är en direkt förutsättning för att människor ska kunna ta ställning till politiska sakfrågor och kandidater på ett förnuftsmässigt sätt.

Frågor om vilka känslor kandidater och partier genererar hos väljare har därför blivit vanligare i nationella valundersökningar runt om i världen. I 2010 års svenska valundersökning valde vi att inkludera för första gången en fråga om ”… olika känslor som politiska partier kan ge upphov till”. Av utrymmesskäl begränsades våra känslomätningar till de två största partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna (men alla partier och ledare finns mätta i vår E-panel och publiceras här på bloggen under våren 2012). Vi har valt använt en elvagradig intensitetsskala från 0 (”inte alls”) till 10 (”i mycket stor utsträckning”). De sex känslorna är tänkta att fånga in de tre dimensioner som i opinionsforskningen identifierats som viktigaste känslorna i analyser av opinionsbildning: ilska, oro och entusiasm.

Partierna tycks inte väcka särskilt intensiva känslor hos svenska väljare under valrörelsen. Det är genomgående låga medeltal på våra känsloskalor. Socialdemokraterna väckte starkast känslor när det gäller ”orolig” (medeltal 3,00) och Moderaterna starkast känslor för ”hoppfullhet” (3,35). Socialdemokraterna väckte oro och Moderaterna hopp bland väljarna i 2010 års valrörelse. Resultaten visar också att Moderaterna gjorde väljarna mer rädda och illa till mods än vad Socialdemokraternas gjorde, medan Moderaterna gav upphov till starkare känslor av entusiasm än Socialdemokraterna (2,63 jämfört med 1,75).

Effektanalyser där vi modellerar känslors betydelse för politiskt beteende (t ex partival) kräver mer tid och forskningsresurser och låter därför vänta på sig. Bloggläsarna får hålla ut. För en bakgrund till mätningarna, referenser till litteraturen, alla detaljer om Valundersökningarna och mer analyser av olika väljargruppers känslor inför Socialdemokraterna och Moderaterna i 2010 års valrörelse finns i vår nya rapport "Åttapartivalet 2010". Ladda ned den här och bläddra fram till sidan 21.

Metodpraktikan 4e upplagan

2012-01-10T12:15:00.000+01:00

Så har då Metodpraktikan 4e upplagan anlänt från tryckeriet. Det är alltid lika roligt förstås att hålla nya publikationer i sin hand. Denna upplaga är chockrosa och svart. Tack alla ni på bloggen och Facebook som hjälpte till att välja ny färg på nya upplagan.

I bokens inledning introducerar vi i sju punkter det vetenskapliga ideal som vi uppfattar som styrande för huvudparten av empirisk forskning inom modern samhällsvetenskap. Snabblistan nedan är hämtad från kapitel 1 "Vad är forskning?"

Forskning är teoretisk i betydelsen kumulativ
Forskning är teoretisk i betydelsen använder sig av ett vetenskapligt språk
Forskning är empirisk i betydelsen att observationer av verkligheten fäller avgörandet
Forskning är empirisk i betydelsen genomför systematiska och hederliga undersökningar
Forskning är intersubjektiv i betydelsen forskaroberoende, genomskinlig och värderingsfri
Forskning har i princip förklarande ambitioner
Forskning har i princip generaliserande ambitioner

Den nya upplagan finns att beställa från Norstedts Juridik AB.

Väljarnas oro inför framtiden

2012-01-09T08:26:00.000+01:00

I valundersökningarna frågar vi väljarna om vad de oroar sig för när de tänker på utvecklingen i Sverige under de närmaste 5-10 åren. I samband med 2010 års val var det "ökad brottslighet" som flest väljare bedömde som mycket eller ganska oroande. Resultatet är intressant mot bakgrund av att brottslighet nästan inte behandlades alls i valrörelsen inför riksdagsvalet.

På andra plats på oroslistan 2010 återfanns "stor arbetslöshet", därefter "sämre förhållanden mellan svenskar och invandrare", "sämre sjukvård" och "ökade sociala klyftor". Längst ned på listan återfinns de saker väljarna inte upplevde som särskilt oroande inför framtiden. Hit hör "begränsningar i människors individuella frihet", "sämre levnadsstandard", "att Sverige dras in i militära konflikter", "högre skatter", "ökad invandring" och "försämrade villkor för homo- bi- och transsexuella".

Kommentar. Resultaten ärhämtade från Valundersökningen 2010, eftervalsintervjuerna. Frågan lyder: ”Om du tänker på utvecklingen i Sverige under de närmaste 5-10 åren, hur oroande tycker du följande saker är?”. De olika indikatorerna för oro har rangordnats efter balansmåttet som visar andelen som uppfattar utvecklingen som mycket eller ganska oroande minus andelen som uppfattar utvecklingen som inte särskilt eller inte alls oroande. Antalet svarspersoner för de olika partiväljarna är V (37), S (202), C (46), FP (50), M (156), KD (37), MP (64) och SD (15). De väljargrupper som visar störst oro (andel ”mycket oroande”) har ramats in. Eta-värdet visar i vilken utsträckning partiernas väljare gör olika bedömningar av utvecklingen i Sverige under de närmaste 5-10 åren på de olika områdena: Ju högre eta-värde desto mer partiskillnader i väljarnas orosbedömningar.

Mest oroade för framtiden är Sverigedemokraternas väljare, nästan oavsett vad som omfrågas. SD-väljarna känner större oro än andra partiers väljare när de tänker på utvecklingen under de kommande 5-10 åren. Det gäller inte bara på de områden som ligger nära de frågor som Sverigedemokraterna lade tonvikt på i valrörelsen, såsom ökad invandring (60 procent ”mycket oroande”), ökad brottslighet (73 procent) och låga pensioner (60 procent). För 11 av 17 orosområden tillhör SD-väljarna de mest oroade. Framtiden bekymrar SD-väljarna.

På några områden är det andra partiers väljare som är mest oroade. Vänsterpartiets väljare är mest oroade för ökade sociala klyftor (68 procent) och försämrade villkor för homo-, bi- och transsexuella (17 procent). Vänsterpartiets och Socialdemokraternas väljare är mest oroade för bristande jämställdhet (21 procent). S-väljarna är mest bekymrade för sämre levnadsstandard (24 procent) och MP-väljarna mest bekymrade för sämre miljö (77 procent).

Intressant är också att notera de väljargrupper som visar avsaknad av oro kring vissa saker. Bland allianspartiernas väljare återfinns exempelvis en klart lägre oro för ökade sociala klyftor än bland väljare som stödjer de rödgröna samarbetspartierna.

Källa: Oscarsson & Holmberg (2011) Åttapartivalet. Stockholm: SCB.

Partiledarimage 1988-2010

2012-01-06T07:37:00.001+01:00

Under det senaste året har vi sett inte mindre än fem nya partiledare i den svenska inrikespolitiken (Troberg, Juholt, Fridolin, Romson & Lööf). Snart blir det sex när Vänsterpartiet utser ny(a) ledare. Intresset för ledarskap och ledarskapets betydelse på lång och kort sikt är glödhett. Även inom internationell forskning pågår en livlig diskussion om partiledareffekter i allmänhet och ledarnas betydelse för väljarnas partival i synnerhet. Det är en stor intellektuell utmaning att försöka särskilja effekter av idéer och idébärare, budskap och budbärare. Och för den hugade finns ett rikt empiriskt underlag och många analyser genomförda, som jag berättat mycket om tidigare på bloggen. Obligatorisk läsning som ger god överblick över det aktuella forskningsläget är Political Leaders and Democratic Elections och The Personalisation of Politics.

Systematiska mätningar av svenska partiledares image har pågått sedan 1980-talet. Mätningarna är inspirerade från amerikanska motsvarigheter och analyserades först av Peter Esaiasson. De har sedan ingått i svenska valundersökningar och i SOM-undersökningar (se nedan). Jag analyserar dem tillsammans med Dieter Ohr i ett av kapitlen i Political Leaders and Democratic Elections. I den här bloggposten redovisas för första gången de uppdaterade resultaten från 2010 års val. Av utrymmesskäl har man oftast valt att endast mäta image för de två största partiernas ledare (undantag finns; såväl Westerberg, Johansson, Werner och, faktiskt, Wachtmeister fanns med i de tidigaste mätningarna). Bedömningar av ledarnas pålitlighet har haft störst effekter på röstningsbeteende i svenska val, läs mer här.

Nedan redovisas andelen väljare som i de svenska valundersökningarnas förvalsintervjuer uppgett att olika påståenden om ledare "stämmer mycket bra" (procent). Jag har grönmarkerat den ledare som av väljarna fått det högre betyget. Det är rätt belysande att följa Carl Bildts ledarkarriär uttolkat av väljarna med starkare siffror för varje val på alla egenskaper utom folklighet (Bildt lyckades aldrig övertyga väljarna om att han "vet hur vanligt folk tycker och tänker").

Även Göran Perssons förvandling från buffel- till trivsel-Persson mellan valen 1998 och 2002 är spännande. I 2002 års val upplevde nästan halva valmanskåren (49 procent) Persson som en stark ledare. Ännu mer intressant är att väljarna faktiskt gjorde en mycket likartad bedömning av Perssons ledaregenskaper vid förlustvalet 2006. Persson höll ställningarna för de flesta egenskaper men Reinfeldt uppfattades som mer inspirerande, pålitlig och sympatisk än Persson.

Reinfeldt har framför allt stärkt sina aktier hos väljarna mellan 2006 och 2010 när det gäller kunnighet, pålitlighet och stark ledare men faktiskt backat något när det gäller inspirerande. Skillnaderna i väljarnas bedömningar av stark ledare talar sitt tydliga språk: En majoritet av väljarna tyckte att stark ledare stämmer mycket bra" på Fredrik Reinfeldt (55 procent). Motsvarande siffra för Sahlin var blott fem procent. Reinfeldt vann alltså matchen mot Sahlin mycket mycket klart på alla indikatorer utom när det gäller vet hur vanligt folk tycker och tänker och talar så folk förstår.

I tabellen nedan redovisas motsvarande mätserie för Ingvar Carlsson och Carl Bildt hämtat från SOM-institutets undersökningar. Den visar hur egenskapsmatchen mellan Carlsson och Bildt utvecklade sig under åren 1987-1995.

Fler svenska lästips med kul analyser av partiledareffekter är kapitel 6+7 i boken Väljare (2004) av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg. Boken finns för nedladdning här. Ännu fler analyser finns i Regeringsskifte (2008).

Månadens förslag

2012-01-02T11:43:00.004+01:00

Månadens förslag att ta ställning till på min blogg under december var "minska inkomstskillnaderna i samhället". Indikatorn har använts i olika undersökningar i närmare tjugofem år för att fånga in det centrala grundelementet (syn på jämlikhet) medborgarnas vänster-högerideologier. I de svenska valundersökningarna har respondenterna fått ta ställning till förslaget sedan miljövalet 1988. I den politiska inrikesdebatten har diskussionerna om inkomstskillnadernas önskvärda nivå inte varit särskilt central. Men nu känns den hetare än någonsin. Frågan kräver ideologiska ställningstaganden: Hur stora inkomstojämlikheter bör det goda samhället ha? Här kan vi förvänta oss att Juholt och Reinfeldt ger oss olika svar (om nu någon skulle få för sig att fråga dem).

I den stora väljarundersökningen i samband med 2010 års val placerade sig Oro för ökade sociala klyftor under de kommande 5-10 åren på fem i topp-listan över de saker väljarna oroade sig för tillsammans med ökad brottslighet, stor arbetslöshet, sämre sjukvård och försämrade förhållanden mellan svenskar och invandrare (se sid 23 i vår nya rapport om valet). Intressant i sammanhanget är att oron för ökade sociala klyftor tillhör den i särklass mest partiskiljande väljaroron enligt Valundersökningen 2010. Alliansväljare 2010 var avsevärt mindre oroade för ökade sociala klyftor (12-20 procent "mycket oroande" än rödgröna partiers väljare (52-68 procent). Här går en viktig ideologisk skiljelinje i svensk politik. Är det vänstern eller högern som blir mest framgångsrik när det gäller att övertyga svenska väljare om var den bästa balansen bör träffas när det gäller nivån på inkomstojämlikheterna?

För att göra reklam för de unika opinionsdata vi har i Sverige låter jag mina bloggläsare ta ställning till några av de förslag som vi opinions- och valforskare brukar använda i våra stora riksrepresentativa frågeundersökningar. Mina bloggläsare tycks ha en något mindre positiv inställning till förslaget att minska inkomstskillnaderna i samhället (50 procent "bra") än vad medborgarna har (60-70 procent "mycket bra"+"ganska bra" under den senaste tjugoårsperioden).

För den som vill botanisera vidare i alla de sakfrågor vi låtit respondenterna i de svenska Valundersökningarna ta ställning till under de senaste femtiofem åren kan vi rekommendera en nyutkommen tabellrapport från Valforskningsprogrammet (se källa nedan). Månadens förslag i januari blir ett politiskt förslag med lika många år på nacken: "ta emot färre flyktingar i Sverige".

Källa: Forsberg, Malin & Per Hedberg (2011) Väljarnas sakfrågeåsikter 1956-2010. Valforskningsprogrammets rapportserie 2011:3. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen.

Valrörelse 2.0 låter vänta på sig

2011-12-30T21:53:00.001+01:00

TV-reklam blev väljarnas i särklass vanligaste direktkontakt med partierna i samband med valrörelsen 2010, långt vanligare än att läsa valbroschyrer (52 procent), besöka partiernas hemsidor (19 procent) eller kontakter via sociala medier på Internet (13 procent), enligt Valundersökningen 2010.

De tre viktigaste exponeringskällorna för partiers kampanjverksamhet handlar alltså fortfarande om passiv envägskommunikation utan interaktivitet: partierna sänder ett budskap till väljarna och väljarna låter sig exponeras. Nätsajter och sociala medier kan sägas befinna sig i gränslandet till större interaktivitet: de tekniska möjligheterna finns men det är inte nödvändigtvis tvåvägskommunikation det handlar om när partierna twittrar, bloggar eller delar information via Facebook.

Valundersökningarnas värdefulla tidsserier visar att de former av kontakter som bjuder störst interaktivitet, i viss mån valmöten men framför allt telefonsamtal, hembesök och arbetsplatsbesök faktiskt aldrig har varit särskilt vanliga i svenska valrörelser. Personliga kontakter och valmötesbesök befinner sig dock i klar nedgång under de senaste tjugo åren: andel väljare som besökt valmöte i samband med valrörelsen har minskat från 13 procent 1982 till 8 procent 2010. Och andelen väljare som blivit uppvaktad på sin arbetsplats av en valarbetare har minskat från 9 till 5 procent under samma period.

Alla opinionsbildares önskedröm om ökad interaktivitet mellan partier och väljare kan knappast sägas ha infriats. Genombrottet för Valrörelsen 2.0 låter vänta på sig ytterligare ett tag. Så gott som all information om partiernas politik överförs alltjämt till väljarna indirekt, medierade av press, radio och tv vilket visar hur enormt stor makt medieredaktionerna har när det gäller att presentera partiernas politik och företrädare för väljarna. Partierna har långt kvar till att samtala ostört och direkt med många väljare.

Väljarna försöker inte ens samtala med varandra om politik i särskilt stor utsträckning under valrörelserna: Omkring var sjunde väljare (16 procent) försökte övertyga någon annan om hur de skulle rösta i riksdagsvalet; och, omvänt, var femte väljare (19 procent) uppgav att de blivit föremål för påverkansförsök från någon familjemedlem eller bekant. Nästan alla dessa väljare är redan politiskt intresserade och starkt exponerade för medievalrörelsen.

För detaljer kring frågeformuleringar och svarsalternativ som vi använder oss av, se här.

Direktströmmar till M fällde S 2010

2011-12-27T15:58:00.002+01:00

Vi har blivit vana vid att väljarrörligheten slår nya rekord i samband med varje val. Men inte den här gången. Mellan 2006 och 2010 års val bytte 32,6 procent av väljarna parti, klart lägre rörlighet alltså än mellan 2002 och 2006 års val (37,1 procent).

I den nyutkomna rapporten Åttapartivalet 2010 genomför jag och Sören Holmberg en analys av väljarrörligheten mellan 2006 och 2010 års val. Data är bästa tänkbara: Vi använder valundersökningarnas unika mellanvalspaneler. Samma personer har intervjuats vid två tillfällen, först i samband med 2006 års val, sedan i samband med 2010 års val. I sedvanlig ordning redovisar vi skattningar för partiernas nettoförluster uttryckt i tusentals väljare för att få en känsla för hur stora väljarströmmarna egentligen är. Nettoförlusterna är ett slags balansräkning för väljarströmmarna till och från respektive parti; väljarförlusterna har dragits från väljarvinsterna (0 betyder att förlusterna var lika stora som vinsterna). Plussiffror visar nettovinster och minussiffror nettoförluster.

Nedanstående tabell läses radvis för ett parti i taget. Exempel: Vänsterpartiet nettovann t ex 14 000 väljare från S, förlorade 3 000 väljare till MP, vann 6 000 väljare från C, förlorade 8 000 väljare från FP, varken vann eller förlorade från KD (0), vann 6 000 väljare från M, förlorade 3 000 väljare till SD, vann 6 000 väljare från övriga partier, varken vann eller förlorade till gruppen blankröstare (0), vann 17 000 från gruppen icke-röstare 2006 och, slutligen vann 10 000 helt nya förstagångsväljare. Lägg märke till att skattningarna av strömmarnas storlek är just skattningar: ju större väljarströmmar desto större är felmarginalerna.

Grafiskt kan man illustrera väljarströmmarna för ett parti på det här sättet. Socialdemokraternas direktförluster till Moderaterna var faktiskt den största väljarströmmen mellan 2006 och 2010 och en av huvudorsakerna till varför Alliansen blev större än de rödgröna samarbetspartierna. S tappade även till Centerpartiet (-17 000) och till Folkpartiet (-6 000). Socialdemokraterna förlorade väljare till Vänsterpartiet (-14 000) och Miljöpartiet (-63 000) mellan 2006 och 2010. Resultatet blev det sämsta valresultatet för Socialdemokraterna i demokratisk tid.

Vilka väljargrupper som lämnade Socialdemokraterna mellan 2006 och 2010 års val och varför de gjorde det har vi genomfört detaljerade analyser av i vår rapport. Lusläsning är påkallad!

Källa: Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg. (2011). Åttapartivalet 2010. Stockholm: SCB.

Ny rapport från Valforskningsprogrammet

2011-12-21T09:31:00.002+01:00

Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet och Statistiska centralbyrån presenterar idag de första analyserna av 2010 års valundersökning. Vi (Henrik Oscarsson & Sören Holmberg) utlovar hundra tättskrivna sidor matnyttiga analyser av varför 2010 års riksdagsval slutade som det gjorde. Du laddar ned hela rapporten direkt från Statistiska centralbyråns hemsida.

Samtidigt, som om inte det var nog, presenterar Valforskningsprogrammet ytterligare julgodis på hemsidan i form av tre tabellrapporter som vi tror blir uppskattade av alla analytiker av väljaropinion och politisk förändring i Sverige. Tabellrapporterna är en sammanställning av utvecklingen av väljarbeteende och sakfrågeåsikter under de senaste sextio åren. Läs mer här:

Om de svenska valundersökningarna:
Valundersökningar med stora urval och besöksintervjuer genomförs i samband med alla riksdagsval, folkomröstningar och Europaparlamentsval. Undersökningsserien påbörjades 1956 och är den näst längsta i världen. De svenska valundersökningarna genomförs sedan starten i samarbete mellan Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg och Statistiska centralbyrån. Fältarbetet genomförs av SCB men det vetenskapliga ansvaret ligger hos Valforskningsprogrammet. Sedan juni 2010 leds programmet av professor Henrik Oscarsson. Läs mer på Valforskningsprogrammets hemsida.

Utlands-SOM 2012?

2011-12-09T15:28:00.000+01:00

Närmare 450 000 hör till den ofta förbisedda men växande gruppen svenskar boende i utlandet. SOM-institutet söker nu samarbetspartners för att genomföra en Utlands-SOM, med unika möjligheter att för första gången undersöka utlandssvenskarnas livsvillkor, medievanor, samhällsförtroende, hälsa, livsstilar, åsikter och värderingar och syn på korruption.

Utlands-SOM 2012 är tänkt att genomföras som en kombinerad post- och webbenkät till ett stort urval (ca 6 000) svenskar boende i utlandet. För att Utlands-SOM skall bli verklighet gäller samma förutsättningar som för alla andra SOM-undersökningar: det är nödvändigt med forskningssamverkan mellan SOM och ett större antal forskningsprojekt, myndigheter, organisationer och forskningsråd. Genom att poola resurser från många aktörer kan den första undersökningen av utlandssvenskar bli verklighet redan hösten 2012.

Inbjudan till forskningssamverkan kan laddas ned från SOM-institutets hemsida. De som vill veta mer detaljer kring satsningen kan kontakta mig direkt på adressen henrik.oscarsson@pol.gu.se. Alla bloggläsare som är nyfikna på cirkulär migration, hemvändande svenskar, svenskar boende i utlandet och utlandssvenskar ombedes tipsa alla potentiella samverkanspartners som vill göra ett unikt avtryck i svensk samhällsvetenskap.

SCB PSU november 2011

2011-12-07T19:00:00.002+01:00

Idag presenterade Statistiska centralbyrån (SCB) den sedvanliga partisympatiundersökningen för november 2011. Det är svenska folkets egen undersökning av sina egna partisympatier. Den är spännande eftersom den skiljer sig metodologiskt från de telefonurvalundersökningar som mer regelbundet presenteras i medierna.

Till skillnad från alla andra opinionsmätningar har SCB/PSU ett paneldesign. Samma personer tillfrågas vid mer än ett tillfälle. Det möjliggör att spåra förändringar av partisympatier på individnivå. Förändringarna mellan maj och november kompletterar våra insikter om de opinionsförskjutningar som ägt rum under hösten. Helt i enlighet med förväntningarna från teorier om opinionsbildning tappar Socialdemokraterna sympatisörer mycket till gruppen "vet ej". Det ger stöd åt idén om att många väljare först monterar ned sina sympatier och ställer sig i "neutralt läge" hellre än att aktivt visa stöd för något annat parti. Ex-sympatisörerna som fallit in i gruppen "vet ej" tillhör de som är lättast att återmobilisera, liksom de sympatisörer som tappas till grannpartier i partisystemet (V och MP). Det näst största utflödet från S är till MP, enligt SCB/PSU, följt av strömmar till M och strömmar till V.

Ett av flödesdiagrammen från dagens SCB-rapport

Jag rekommenderar varmt läsning av pressmeddelandet men framför allt hela rapporten. Sjuttio sidor med härliga tabeller över svenskarnas partisympatier som bygger på stora renläriga statistiska individurval och med full insyn i metodologi. Urvalen är tillräckligt stora för att man skall kunna presentera skattningar av partisympatier även i små grupper, som t ex gruppen förstagångsväljare. Om landets opinionsjournalister upptäcker detta finns mängder av spännande nyheter som skulle generera redaktionellt material under veckor i sträck. Det vore utmärkt om SCB/PSU genomfördes varje kvartal och inte som nu enbart halvårsvis.

Demokratins ledarproblem

2011-12-04T12:30:00.000+01:00

Sveriges största politiska parti befinner sig i något som liknar en permanent kris. Det är en ideologisk kris. En organisatorisk kris. En ledarkris. Men bekymren växer. Tiden som nu förlupit sedan valet 2010 helt i avsaknad av en fungerande opposition i svensk politik medför att förtroendekrisen inte längre enbart kan betraktas som ett isolerat socialdemokratiskt problem. Som jag ser det börjar det bli ett allvarligt demokratiskt problem att det största oppositionspartiet överhuvudtaget inte fungerar och därför underpresterar i att utföra sina demokratiska uppgifter. En regering som inte ständigt har oppositionens blåslampa i häcken är inte lika alert och fattar inte lika slipade beslut. Ett fungerande partisystem kräver partikonkurrens.

Minnet är som bekant kort. Det var inte alltför länge sedan de borgerliga partierna befann sig i en liknande situation. Under den tio år långa golgatavandringen mellan 1994-2004 förmådde de borgerliga partierna inte formera något samlat regeringsalternativ. Flera av partierna hade uppenbara problem att finna ett politiskt ledarskap som kunde bryta dödläget och på allvar ta upp kampen med Socialdemokraterna med stödpartier. Under långa perioder var det spel mot ett mål. Socialdemokraterna kunde fritt agera sin egen opposition. (Någon som känner igen sig från dagens politiska situation?).

Med ett litet större grepp på Socialdemokraternas kris efter 2006 och de borgerliga partiernas kris under 1990-talet ställer jag frågan om det existerar ett generiskt ledarproblem i svensk demokrati? Har vi ett partiväsende som inte förmår rekrytera ledare som är idébärare, som kan mobilisera ett starkt internt stöd, som har en tydlig ideologisk kompass, som är kunniga och vältaliga, som väcker hopp inför framtiden, som kan förklara sin politik så vanligt folk begriper, och som kan agera kraftfullt på alla fyra arenor (partiinterna arenan, parlamentariska arenan, väljararenan och mediearenan).

Det finns förstås en del undantag, men väljarstudier konstaterar gång på gång att svenska väljare röstar på sina partier trots partiledaren, inte på grund av partiledaren. I de allra flesta val och för de allra flesta partier är ledaren mindre populär än sitt parti.

Saknas det tillräckligt med ledarmaterial i politik-sektorn? Har partierna och deras ungdomsförbund misslyckats med att fostra ett politiskt ledarskap? Är partiernas interna liv Har vi orealistiska krav på våra politiska ledare? Är det inte ledarna som är problemet? Finns framtidens politiska ledare någon annanstans än i partiernas egna led?

S läge i November 2011

2011-11-25T12:51:00.001+01:00

Enligt Mätningarnas mätning har Socialdemokraterna fallit tillbaka till det läge i opinionen som rådde i början av året. Noteringen 26,6 procent är en dramatisk förändring sedan september. Juholtaffären och höstens turbulens har kostat Socialdemokraterna ungefär sex procentenheter. Vad som är effekter av Juholtaffären och vad som är effekter av dess efterspel återstår att försöka isolera.

Varför e-röstning är onödigt

2011-10-27T15:54:00.000+02:00

Många uttrycker önskemål om att kunna e-rösta. Men jag är efter rätt mycket funderande fortfarande varm anhängare av dagens system. Det är en ofta bortglömd styrka i svensk valadministration att rösträkningen är manuell och starkt decentraliserad. Det är omöjligt att begå valfusk i större skala utan att det avslöjas. Om valförberedelserna går som det är tänkt kan röstsammanräkningen i princip genomföras i ljuset av stearinljus. Och trots en helt manuell rösträkning går det mycket snabbt att räkna rösterna. Efter knappt två timmar brukar ett preliminärt valnattsresultat föreligga.

Man kan förstå att stora länder behöver ta hjälp av informationsteknologi för röstsammanräkningen. Men i en liten demokrati som Sverige behöver vi inga röstningsmaskiner. Öppenhet och insyn är utmärkt med dagens system. Vem som helst har rätt att övervaka rösträkningen i vallokalerna under valnatten. Vi bör vara stolta över vårt "low tech" system.

Det finns ett annat principiellt argument för dagens system, nämligen att det är ett värde i sig självt att medborgarna själva är med och räknar de där papperslapparna.

Dagens valsystem tillhör ett av världens mest tillgängliga. Fyra av tio svenskar använder redan möjligheten att rösta upp till 18 (!) dagar i förväg. Antalet och typen av förtida röstningslokaler ökar dramatiskt. Från och med 2009 års val kan vi "spontanrösta" även om vi glömt röstkortet hemma. Återstår alltså frågan om tillgängligheten behöver bli ännu större. Visst skulle SMS-röstning eller e-röstning vara ett välkommet ytterligare sätt att rösta. Men frågan är om ett utvecklande av dessa nya system och introduktionen av den ökade sårbarhet som nya system innebär rimmar med Valmyndighetens uppdrag om en valadministration som genomför val med "största möjliga effektivitet".

Metodpraktikan 4e upplagan

2011-10-21T14:40:00.003+02:00

I januari släpps den 4e upplagan av Metodpraktikan, göteborgsprofessorerna Lena Wängnerud, Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Henrik Oscarssons metodbibel riktad till i första hand samhällsvetarstudenter på grundnivå och avancerad nivå samt till utredare, journalister, rapportskribenter och omvärldsanalytiker. Den fjärde upplagan är uppfräschad med nya exempel, nya litteraturtips och matnyttiga råd när det gäller bland annat användandet av webbenkäter.

Var med och hjälp oss välja omslag. Vilket tycker du bäst om? Metodpraktikan når studenterna i januari 2012.

Gästblogg: Kortvariga opinionseffekter av politiska skandaler

2011-10-14T17:05:00.001+02:00

Gästbloggare: MIKAEL PERSSON & ANDERS SUNDELL, Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

Den senaste veckan har uttalanden från statsvetare i media duggat tätt angående affären kring Juholt. Få svenska statsvetare har dock forskat om opinionseffekter av politiska skandaler, och det är därför oklart vad skandaler brukar ha för effekter för stödet för det drabbade partiet i opinionen.

Vi har tittat närmare på opinionseffekterna av 16 av de största politiska skandalerna sedan 1970-talet i Sverige (se listan nedan för en förteckning). Analysen baseras på data från Sifo:s väljarbarometer omfattande mätningar från 1967 till idag. Samtliga nuvarande riksdagspartier samt Ny Demokrati är inkluderade i analysen som totalt innehåller 464 mätningar med nära 2000 svarspersoner i genomsnitt i varje mätning.

Vad visar då resultaten? Vi har funnit två huvudsakliga mönster. För det första finns det en negativ effekt av skandaler på partiets stöd i opinionen, men effekten är kortvarig. För det andra, den negativa effekten av skandaler har ökat i styrka över tid.

Låt oss börja med det förstnämnda. Mätningen efter att en politisk skandal har tillkännagivits (vanligen månaden efter) minskar väljarstödet för det parti som politikern som utfört skandalen tillhör. Storleken av effekten är i genomsnitt 0.8 procentenheter och effekten är statistiskt signifikant på 99-procentsnivån. Men i nästföljande mätning hittar vi inga statistiskt signifikanta effekter på opinionsstödet – effekten verkar alltså klinga av snabbt. I diagrammet nedan har vi ritat ut opinionsstödet för Socialdemokraterna (röd linje) och Moderaterna (blå linje) och markerat skandalerna med svarta prickar. De vertikala perforerade linjerna visar valmånader.

Opinionsstöd för Socialdemokraterna och Moderaterna 1967-2011.

Vad det gäller politiska skandalers effekt över tid tycks det vara så att effekten i opinionen blivit allt starkare under senare år. Figuren nedan visar den förväntade effekten av en skandal över tid. De streckade linjerna anger 95 procents konfidensintervall. När de inte täcker in noll är effekten statistiskt signifikant.

Politiska skandaler hade alltså inte någon genomsnittlig signifikant negativ effekt fram till 1990-talet. Därefter har den genomsnittliga negativa effekten av politiska skandaler månaden efter att den tillkännagivits kommit att successivt öka i styrka till omkring minus två procentenheter. Som exempel kan nämnas att varken IB-affären, Geijeraffären eller Raineraffären verkar ha lett till minskningar i opinionsstödet för Socialdemokraterna månaderna efter att de tillkännagivits.

Förväntad effekt av en politisk skandal på stöd i opinionen över tid.

Vad Juholtaffären får för effekter på opinionsläget är naturligtvis i dagsläget svårt att uttala sig om. Om vi skulle tvingas att spekulera är dock den bästa gissningen utifrån den här undersökningen att affären kommer att ha en negativ effekt på stödet för Socialdemokraterna i kommande opinionsmätningar. Någon långvarig minskning i stödet för Socialdemokraterna till följd av Juholtaffären kommer vi dock troligen inte att se om den här politiska skandalen följer samma mönster som tidigare politiska skandaler.

Följande skandaler är inkluderade i analysen:

1973 – IB-affären

1977 – Geijeraffären

1981 – Telubaffären

1983 – Raineraffären

1985 – Harvardaffären

1988 – Ebbe Carlsson-affären

1995 – Tobleroneaffären

2000 – Freivaldsaffären

2002 - Valstugeskandalen

2003 – Gudrun Schymans skattefusk

2004 – Egyptenavvisningarna

2005 – Tsunamiaffären

2006 – Stängningen av Sverigedemokraternas webbplatser 2006

2006 – Dataintrångskandalen

2006 – Ministeraffären vid tillsättandet av regeringen Reinfeldt 2006

2010 – Littorinaffären

1000 dagar kvar till nästa val

2011-10-09T21:10:00.000+02:00

I morgon måndag är det 1 000 dagar kvar till nästa tillfälle då svenska folket får möjlighet att styra sitt eget öde i ett allmänt demokratiskt val. Då går vi till val i 2014 års Europaparlamentsval. På allmän begäran publicerar jag Mätningarnas Mätning för samtliga 8 riksdagspartier och för VSMP vs CFPKDM under det dryga år som förflutit sedan riksdagsvalet 2014. På förekommen anledning har jag lottat (!) ordningen för vilken de olika partierna redovisas.

Diagrammen visar att vi knappast behöver hetsa upp oss alltför mycket över partiernas öde i väljaropinionen på väldigt väldigt länge. Det är ohyggligt långt kvar på innevarande mandatperiod. Mycket vatten kommer att hinna rinna under broarna innan väljarna finner anledning att på allvar uppdatera sina partipreferenser. Det ger tid för partierna att ägna sig åt sina kärnverksamheter: att utveckla nya idéer och ideologier som har relevans för svenska folkets livsvillkor, oro, drömmar och visioner under den senare hälften av 2010-talet.

Folkpartiet

Vänsterpartiet

Socialdemokraterna

Miljöpartiet

Sverigedemokraterna

Kristdemokraterna

VSMP vs CFPKDM

Moderaterna

Centerpartiet

Svenska ungdomars politiska intresse

2011-10-06T10:13:00.000+02:00

Uppdaterade just uppgifter om svenska ungdomars (18-30 år) politiska intresse. Data kommer från den Europeiska valundersökning som genomfördes i samband med 2009 års Europaparlamentsval. Resultaten upprepar vad som varit känt sedan tidigare när det gäller svenska ungdomars politiska intresse. Efter österrikiska och danska ungdomar placerar sig de svenska ungdomarna på tredje plats i Europaligan. I undersökningen uppger 67 procent att de är "mycket intresserade" eller "ganska intresserade" av politik. Vi vet från tidigare att nivåskattningarna är höga men att rangordningen av europas ungdomar ändå går att tro på eftersom den upprepas i undersökning efter undersökning. Svenska ungdomar är intresserade av politik. Mer så än ungdomar i de flesta andra EU-länder.

På tio i botten-listan är nio av tio länder nya medlemsländer från forna öst. Av de nordiska EU-länderna skiljer de finska ungdomarna ut sig som varande avsevärt mindre intresserade av politik (37 procent) än svenska (67 procent) och danska (72 procent) ungdomar.

Partiernas regionala spridning 2010

2011-10-05T10:46:00.002+02:00

Till alla valforskningsnördar där ute bjuder jag på en bearbetning av partiernas valresultat i de 29 valkretsarna från 2010 års riksdagsval. Tabellen ingår i den nya fjärde upplagan av Metodpraktikan som jag, Mikael Gilljam, Peter Esaiasson och Lena Wängnerud sitter och arbetar med just nu. Tabellen används för att illustrera hur man kan använda Variationskoefficienten för att uttala sig om relativ spridning. Resultaten visar att det är störst regional spridning av Sverigedemokraternas röststöd (VK=0.26). Moderaterna har relativt sin storlek den minsta spridningen av sitt procentuella röststöd (VK=0.15).

Vissa partier har ungefär lika stort röststöd i alla landets 29 valdistrikt, medan andra partiers röststöd skiftar mycket mellan till exempel tillväxt- och avfolkningsbygder. Vill man ta reda på vilket parti som har den största variationen i röststöd räcker det inte att beräkna den genomsnittliga avvikelse från partiernas riksgenomsnitt eftersom stora partier tenderar att ha större medelavvikelser än små partier. För att inte jämförelsen skall bli orättvis måste man ta hänsyn till att partierna är olika stora. Genom att dividera genomsnittsavvikelsen med medelvärdet erhålls en variationskoefficient som ger en mer rättvis bild av hur mycket partiernas röststöd varierar mellan olika valdistrikt.

Här är en bild över rådata som använts (lägg märke till att KD faktiskt hamnade över 12 procent-spärren i Jönköpings län 2010).

Opinionseffekter av Fukushima

2011-10-04T13:35:00.002+02:00

Kärnkraftshaveriet i Fukushima tillhör en sällsynt typ av händelse där information når nästan alla nästan omedelbart. Vid sådana tillfällen är det särskilt intressant att undersöka effekter på opinionen eftersom man kan förvänta sig stora mätbara effekter av ett specifikt event. Det är inte så ofta man kan det. Saker som många tror har stor omedelbar betydelse, som till exempel partiledarbyten, partiledardebatter i riksdagen och partistämmor räknas i litteraturen till ett slags elitbudskap som inte alls har lika stark penetration i folkopinionen. (Misstaget att överskatta händelsers omedelbara betydelse för opinionen begås dagligen på tidningarnas ledarsidor. Men det är ju underhållande läsning.)

Å ena sidan kunde man alltså förvänta sig stora och omedelbara opinionseffekter på svensk kärnkraftsopinion. På många håll i världen fick händelsen dessutom omedelbara politiska konsekvenser, som i Tyskland. En i de här sammanhangen extremt kort tid efter haveriet sattes ett slutdatum för tysk kärnkraft till 2022.

Å andra sidan hör attityder till till kärnkraft hemma bland de attityder som kan räknas till stabila ideologiska predispositioner. Generationer av svenskar har behövt ta ställning till vad de tycker eller inte tycker om kärnkraft. Många har också behövt uppdatera sina åsikter över tid, vilket SOM-institutets långa tidsserier vittnar om (se bilden nedan). Man kan därför förvänta sig att mångas attityder i kärnkraftsfrågan har en stor motståndskraft när det gäller att processa ny politisk information, även om det handlar om en stor kärnkraftskatastrof. Ju starkare ideologiska predispositioner du har desto större är din motståndskraft mot "obehaglig" information som inte harmonierar med dina uppfattningar.

För att lära oss mer om händelsers effekter på opinionen behöver opinionsforskare ha tillgång till paneler där vi kan tillfråga samma personer vid upprepade tillfällen. I Göteborgs universitets multidisciplinära storsatsning på styrkeområdet opinion och demokrati (MOD) håller vi på att bygga upp ett opinionslaboratorium (Laboratory of Opinion Research, LORe) där en av grundstenarna är en stående panel av respondenter (för närvarande drygt 10 000 personer) som vi återkommer till med jämna mellanrum via webbenkäter. Panelen är självrekryterad men det spelar mindre roll eftersom vi inte är ute efter att skatta populationsparametrar utan använder den för teoriutveckling, för att genomföra metodexperiment, utveckla nya frågeinstrument och spåra opinionsutveckling på individnivå över tid. När denna infrastruktur för svensk samhällsvetenskap står färdig ska vi kunna genomföra systematiska studier av hur olika typer av händelser/utspel påverkar opinionen. Målet är att kunna studera opinionsförändringars riktning, magnitud, hastighet och varaktighet.

Problemet är att många händelser är oväntade och går inte att förutse. Med hjälp av tidigare erfarenhet, fingertoppskänsla och en hel del tur behöver vi använda frågor som kan ge oss de värdefulla före-mätningarna, det vill säga informera oss om opinionsläget innan intressanta saker inträffar.

Kärnkraftshaveriet i Fukushima ägde rum den 11 mars 2011. Före den tidpunkten användes återkommande ett klassiskt frågeinstrument i vår Medborgarpanel: inställning till förslaget att avskaffa kärnkraften (samma indikator som i SOM-undersökningarna ovan). En ny omgång av Medborgarpanelen var sedan tidigare planerad att starta den 18 mars. På grund av omvalet i Västra Götaland användes "avskaffa kärnkraften" även i den kampanjpanelstudie som genomfördes i samband med omvalet den 15 maj. Drygt 1 000 respondenter gav sin inställning till kärnkraft vid dessa tre tillfällen. De aggregerade förändringarna på kärnkraftsopinionen finns i tabellen nedan.

Fukushima skapade en omedelbar men mycket begränsad rörelse i mindre kärnkraftsvänlig riktning bland våra paneldeltagare. Andelen som tycker förslaget att avskaffa kärnkraften är mycket bra ökade från 29 till 33 procent, vilket är en liten rörelse jämfört med vad vi vet från studier i samband med Harrisburg- och Tjernobylkatastroferna. Räknar man ut ett balansmått (andelen positiva minus andelen negativa) är mätserien +14, +21 och +15. Det intressanta är den snabba tillbakagången. Redan i mitten-slutet av maj 2011 var "ordningen återställd" när det gäller kärnkraftsatttityder i vår Medborgarpanel.

En analysmodell som hämtar sin inspiration från John Zallers så kallade RAS-modell (Receive Accept Sample) delar upp respondenterna efter political awareness -- hur stora politiska kunskaper de har (vilket styr mottagligheten för elitbudskap/politiska händelser) och ideological predispositions -- hur starka deras ideologiska predispositioner är (i det svenska fallet är det orimligt att inte ha vänster-högerplacering som förstaval när det gäller ideologiska predispositioner). Måttet på politisk kunskap bygger på ett index av 18 olika kunskapsfrågor som ställdes till Medborgarpanelen i samband med valrörelsen 2010. Eftersom samma kunskapsfrågor ställdes i den riksrepresentativa nationella valundersökningen 2010 har vi kunnat dela in medborgarpaneldeltagarna efter huruvida de tillhör den övre, mellan eller nedre tredjedelen när det gäller svenska väljares politiska kunskap.

Här visar det sig att opinionseffekterna var rätt olika i olika grupper (se nedan). Mellan september och tidpunkten strax efter olyckan växte kärnkraftsmotståndet mest bland personer som har låg politisk kunskap och som står ideologiskt till höger (+.52 motsvarar en halv enhets förändring på en skala från 1-5). Opinionseffekten var desto svagare bland personer till vänster. Kursiva effekter i tabellen är inte statistiskt signifikanta.

Det forskningsprogram som växer fram handlar bland annat om att studera hur olika typer händelser/ustpel påverkar vilken del av opinionen på vilket sätt, hur mycket och under hur lång tid. Opinionslaboratoriet är tänkt att bli en resurs för att genomföra studier av det här slaget. Läs mer på www.mod.gu.se

Och du som vill ansluta dig till de cirka 10 000 personerna som redan är med i vår Medborgarpanel kan anmäla dig här!

KD, C, SD och fyraprocentspärren

2011-10-02T16:31:00.001+02:00

Sedan riksdagsvalet 2010 har Synovate, Sifo, Novus, Demoskop och SCB publicerat 43 mätningar av hur svenska folket skulle rösta "om det vore val idag" (jag kan dock ha missat någon i min Mätningarnas Mätning). Eftersom det handlar om slumpmässiga urval gör man förstås bäst i att väga samman resultaten från olika undersökningar för att bilda sig en uppfattning om läge och riktning i väljaropinionen.

Sammanvägningar är en sak och det kan diskuteras mycket hur vägningarna skall göras och om det är meningsfullt överhuvudtaget. Men faktum är att resultaten från enskilda undersökningar kan analyseras i mycket större utsträckning än vad som normalt görs. Jag genomför alltid statistiska hypotestest för att se om ett partis avstånd från fyraprocentspärren är tillräckligt stort för att den inte skulle kunna ha åstadkommits av slumpen. Sådan analys är viktig eftersom ett parti på 3,9 eller 4,1 aldrig kan sägas ligger över eller under fyraprocentspärren. Att häva ur sig den typen av slutsatser på basis av en enstaka undersökning kan opinionsjournalister och ledarskribenter göra, men läsarna av den här bloggen vet bättre. Nej, avståndet från den där magiska fyraprocentspärren behöver vara betydligt större än ett par tiondelar för att vi överhuvudtaget skall börja fundera i den riktningen.

Ett mycket enkelt test avgör hur stort detta avstånd till spärren behöver vara för att man ska kunna konstatera att ett parti i en given mätning hamnat över eller under fyra procent. Den statistiska inferensteorin är helt intuitiv: ju större avståndet till fyraprocentspärren är och ju fler personer som intervjuats desto större sannolikhet att det skattade avståndet är reellt och inte bara slumpens verk: för vi vill ju inte dra långtgående slutsatser om partiers och partiledares framtid på grund av slumpen, eller hur?

Tre partier är aktuella för sådana hypotestest: Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Sammanställningen nedan visar att i de 43 mätningar som genomförts sedan valet 2010 har Centerpartiet varit signifikant över spärren 24 gånger och aldrig varit signifikant under spärren. Vid övriga mätningar har avståndet från fyraprocentspärren följaktligen varit för litet (EJ SIGNIFIKANT). En nittiofemprocentig signifikansnivå har använts i analysen. Motsvarande resultat för Kristdemokraterna är att partiet varit signifikant under spärren endast vid fem tillfällen (!) och över spärren vid två tillfällen. För Sverigedemokraterna gäller att partiet varit signifikant större än fyra procent vid 32 tillfällen och endast under spärren vid ett tillfälle.

De bloggläsare som har tillgång till Stata kan själva genomföra egna tester på alla kommande opinionsundersökningar. Kommandot prtesti (proportion test immidiate) är busenkelt att använda. För att testa huruvida ett partis skattning är över eller under fyra procent (eller vilken annan nivå som helst) skriver du bara t ex "prtesti 1000 .054 .04" där 1000 är antalet intervjuade och där .054 är skattningen och där fyraprocentspärren uttrycks som en proportion (.04). Om man inte anger något annat gäller 95-procentsnivån för alla signifikanstester.

Svenskarnas syn på korruption 2

2011-09-27T15:06:00.000+02:00

I min och Monika Bauhrs bokkapitel "Svenska folkets syn på korruption" presenteras resultaten från SOM-institutets mätningar av svenska folkets acceptans för olika korrupta beteenden. hittade vi ett intressant samband mellan ålder och acceptans för olika former av korruption. De fem scenariorna uppfattades alla som klart oacceptabla. Andelen som uppfattar dem som "aldrig acceptabelt" varierar med mellan 89 procent (offentliganställd begär en avgift) till 59 procent (privatpraktiserande läkare låter en vän eller släkting gå före i vårdkön).

Intressant nog finns det ett tydligt ålderssamband som inte kan kontrolleras bort i multivariata analyser: yngre personer är klart mer accepterande när det gäller korruption än äldre personer. För att illustrera sambandet byggde vi ett acceptansindex av svarspersonernas uppfattningar av de fem korrupta handlingarna. Genomsnittspoängen på acceptansindex mellan 1 "Aldrig acceptabelt" och 7 "Alltid acceptabelt" var klart högre (2,4) bland 16-19åringar än bland personer över 50 år (1,3-1,4).

Svenskarnas syn på korruption 1

2011-09-25T12:16:00.001+02:00

För ett år sedan, i september 2010, dominerades diskussionerna kring lunchbord och köksbord här i Göteborg av mutskandaler och korruption. Inte på långt håll som vi oftare är vana vid. Utan på nära håll, i vår egen stad. Precis samtidigt gick 2010 års SOM-undersökning i fält. Den innehöll ett nytt frågebatteri om korruption som tidigare inte använts i en riksrepresentativ undersökning. Syftet med korruptionsmätningarna är att påbörja tidsserier för att kunna följa utvecklingen av svenska folkets syn på korruption i framtiden. Vi vill också lära oss mer om hur korruptionsuppfattningar skiljer sig åt mellan olika grupper i samhället.

Vi frågade ett slumpmässigt urval av svenska folket om deras uppfattningar om två saker: 1) hur utbredd korruptionen är i olika yrkesgrupper och 2) hur acceptabelt olika typer av korrupta handlingar är. I båda dessa avseenden uppvisade Göteborgare -- allt annat lika -- avvikande uppfattningar i förhållande till andra svenskar. Skillnaderna var inte särskilt stora, men systematiska. Detaljerna kring undersökningen återfinns i mitt och Monika Bauhrs kapitel "Svenska folkets syn på korruption" i SOM-rapporten "Lycksalighetens ö". Du laddar ned vårt kapitel här. Inom kort hittar du bokkapitlet i en utbyggd engelskspråkig version på QoG-institutets hemsida.

Boende i Göteborg ansåg hösten 2010 att korruption är vanligare förekommande än personer som bor i andra delar av Sverige. Vår tolkning är att det måste ha varit de färska erfarenheterna från muthärvorna i Göteborg som haft en mätbar lokal effekt på göteborgarnas syn på korruption.

Korrupta beteenden är lätt att lista. Alla uppfattas som allvarliga av de allra flesta. Men det finns grader. I 2010 års SOM-undersökning lät vi respondenterna ta ställning till fem olika korrupta beteenden. I vår undersökning uppfattades det som mer acceptabelt om en privatpraktiserande läkare låter en vän eller nära släkting gå före i vårdkön än om en offentliganställd läkare gjorde samma sak.

Göteborgare var lika fördömande som andra svenskar till fyra av de fem korrupta beteendena vi frågade om. Men när det gäller scenariot att en företagare erbjuder en gåva eller tjänst till en offentliganställd tjänsteman i samband med en upphandling visade det sig att Göteborgare var signifikant mer accepterande. Skillnaderna är mycket små men klart större än vad man skulle kunna förvänta sig av slumpen.

Vi anser att resultatet stödjer vår uppfattning att det är mutskandalen som kan ha skapat denna lilla skillnad mellan göteborgare och andra svenskar i just den här undersökningen. Men hur hänger det här ihop? Borde inte Göteborgare bli mer fördömande mot just de korrupta beteenden som uppvisades i samband med mutskandalen?

Nej, så här tror vi att det hänger ihop: När medborgare nås av information om att korrupta beteenden blir mer vanliga hamnar vi i en ond cirkel. När en växande andel medborgare uppfattar att många andra tycks ägna sig åt korruption bidrar det till att långsamt förändra normer och föreställningar om vad som är ok och inte ok. När vi tror att ett sätt att bete sig blir vanligare ökar samtidigt vår acceptans för beteendet. Och sedan är den onda spiralen igång. Det är därför det är så enormt viktigt att vi följer utvecklingen över tid.

Det starkaste sambandet vi hittat handlar dock inte om var man bor i landet utan hur starkt förtroende man har för andra människor och för de inblandade yrkesgrupperna. Mellanmänsklig tillit har ett mycket starkt samband med hur utbrett man tror att korruption är. Förekomst av korruption hotar att erodera det kanske viktigaste tillgången vi har när det gäller att få ett samhälle att fungera bra: mellanmänsklig tillit. Det ligger i allas långsiktiga intresse att ha nolltolerans mot alla former av korruption.

För två dagar sedan gick 2011 års SOM-undersökning i fält. Jag och Monika Bauhr upprepar nu den mätning som gjordes för ett år sedan. Var det en tillfällighet att Göteborgare ansåg att korruption var ett mer utbrett fenomen än andra svenskar? Var det en tillfällighet att Göteborgare tycktes vara mer accepterande än andra för olika typer av korruption. I början på nästa år vet vi svaret!

Den här texten skrevs inför en paneldebatt på bokmässan arrangerad av QoG-institutet vid Göteborgs universitet. Läs mer här.

Demokratifonden.se

2011-09-15T10:45:00.000+02:00

Idag publiceras den första editionen av Demokratifonden.se. Demokratifonden startades på 90-årsdagen av den allmänna rösträttens införande i Sverige (12 september 2011) på mitt initiativ. Syftet med fonden är att bidra till information, utbildning och forskning kring demokrati och rättsstat i Sverige. Visionen är att Demokratifonden skall kunna bidra till att vårda vårt gemensamma demokratiska arv och rusta folkstyret för vår tids stora utmaningar. Demokratifonden vill vara viktig för alla som önskar att deras barnbarn också skall leva i en demokratisk rättsstat.

Satsningen är tre dagar gammal. Demokratifonden uppmuntrar alla att vara med redan från början och sätta sin prägel på en donationsfond som vi hoppas kan komma att spela en viktig roll för Sveriges demokratiska liv under lång tid. Visa att du är en tillskyndare av Demokratifonden på Facebook. Sprid länken till det här blogginlägget i din bekantskapskrets. Hjälp till att hitta de personer som kan ansvara för att utveckla hemsidan, skapa en donationsfond, samla in nödvändiga medel för uppstart, ansöka om 90-nummer, med mera.

Demokratifonden är ett privat initiativ som värnar ett politiskt och ekonomiskt oberoende. Det är tänkt att vara medborgarnas egen Demokratifond. För sin uppbyggnad är den helt beroende av den tid, resurser, talang och expertis som medborgarna besitter. Kontakta henrik.oscarsson@pol.gu.se om du vill veta mer om hur just du kan göra ett avtryck i den svenska demokratiska historien.

Demokratin 90 år idag

2011-09-12T09:40:00.003+02:00

Den 12 september 1921 hölls det första demokratiska valet i Sverige. Idag är det precis 90 år sedan. Idag återstår endast ett mycket litet antal svenskar (omkring 47 000 enligt SCB) som har upplevt att leva i ett Sverige där inte alla män och kvinnor har rösträtt. Många av oss ser den demokratiska rättsstaten som en självklarhet. Naiviteten, historielösheten och bristen på internationell utblick är ofta generande. Värden som politisk jämlikhet, rättsstat, medborgerliga och demokratiska fri- och rättigheter och regelbundet återkommande fria och allmänna val är omistliga. De genomsyrar alltjämt vårt samhälle. Men vi gör nog bäst i att inte ta dem för givna.

Nittioårsdagen av den svenska demokratins införande uppmärksammas knappast alls idag (några undantag finns dock). Jag finner det märkligt att den passerar närmast obemärkt förbi. Att "varje ny generation måste vinnas för demokratin" är en klyscha som aldrig kan bli gammal eller sliten. Vi har ett samhälle ihop. Samtalet om makt och rätt, om demokrati och rättsstat, måste hållas levande för att vi skall kunna förvalta vårt demokratiska arv och rusta den demokratiska rättsstaten för 2000-talets många utmaningar.

Demokratifonden
Därför vill jag passa på att återlansera en gammal idé som jag har burit med mig ett tag. Idén är att skapa en demokratifond i syfte att kontinuerligt bidra till debatt, information, utbildning och forskning om demokrati och rättsstat. Alla som vill bidra välkomnas härmed i arbetet med att bygga upp Demokratifonden. Den är tänkt att växa fram under de tio år som återstår till 100-årsjubileet av den svenska demokratin år 2021. För då måste vi väl ändå ordna ett kalas!

Du som vill bidra till uppbyggnaden av Demokratifonden välkomnas att följa diskussionerna på Demokratifondens facebooksida. Här kan du anmäla dig som supporter och tillskyndare till projektet och lansera dina egna idéer om vad en demokratifond skulle kunna fylla för funktion i en etablerad demokrati som Sverige. Tanken med projektet är att ta till vara tid, resurser, talang och kunnande hos alla Demokratifondens tillskyndare oavsett om det handlar om skolbarn eller förmögna fastrar. Det ska bli spännande att se hur långt det här bär. Snöbollen är i rullning.

Intresserad? Jag berättar gärna mer: henrik.oscarsson@pol.gu.se

Framgång för svensk vallöftesforskning

2011-08-23T09:47:00.001+02:00

Författaren dömdes först ut som icke läskunnig på Svenska dagbladets ledarsida. I samma tidning kallades hennes studentuppsats meningslös. Statsvetenskapliga institutionens i Göteborg själva existensberättigade ifrågasattes. Men hon som påstår att partier uppfyller sina vallöften vägrade ge upp. Nu, tio år senare, publiceras hennes bok "Election Promises, Party Behaviour and Voter Perceptions" på förlaget Palgrave Macmillan. Det internationella erkännandet av Elin Naurins forskningsidé -- att systematiskt undersöka i vilken utsträckning partier egentligen håller sina vallöften -- är nu ett faktum. Publikationen är samtidigt en stor framgång för svensk statsvetenskap som är värd uppmärksamhet.

Så här skriver Ian Budge, en av tolvtaggarna inom brittisk statsvetenskap:

"This book is a real joy to read, ably tackling a major paradox in western democracies. Why is it when parties so often seem to fulfil their written election promises in government, that most electors think they break them? The answer, as Naurin convincingly reveals, is that the political class has a different view from electors of what fulfilling election pledges means -- and even what the pledges are. Something obviously needs to be done about this serious misunderstanding and this book suggests what. A must buy for supporters and analysts of democracy alike."

Det kanske viktigaste bidraget av Naurins forskning är en uppfordran till alla vi som kallar oss forskare: att helhjärtat utmana konventionell visdom.

Läs mer om boken här. Vill du läsa mer om vallöftesforskning kan du söka på "vallöften" i sökfältet på den här bloggen!

Svensk politisk geografi 2010

2011-07-02T18:28:00.000+02:00

Data är hämtade från den officiella valstatistiken. Kartorna illustrerar de olika partiernas röststöd i riksdagsvalet för Sveriges 290 kommuner. För varje parti används nio olika färgschatteringar. Lika intervalls-principen har använts för att kategorisera kommunerna: ju starkare färg desto starkare röststöd. Kartorna produceras med hjälp av Stata 10SE och modulen spmap.

Milstolpe

2011-07-01T13:22:00.002+02:00

Från och med idag (20110701) är jag valforskarprofessor vid Göteborgs universitet! Det betyder i praktiken kanske inte så mycket för min forskningsverksamhet. Mer formellt kommer jag nu dela min tid (50/50) som ledare för Valforskningsprogrammet och föreståndare för SOM-institutet.

Den förtappade ungdomsgenerationen

2011-06-28T07:43:00.003+02:00

Ojandet över ungdomsgenerationernas tillkortakommanden är sannolikt lika gammal som mänskligheten. Ungdomsforskningen och framtidsforskningen lever gott på att upprepa mantrat att det är något särskilt (och ofta väldigt allvarligt oroande) med den uppväxande generationen. För medierna finns det knappast något mer tacksamt än en chockerande nyhet om "morgondagens beslutsfattare". Läsarna uppmuntras att själva dra slutsatsen att de nya generationerna blir demokratins, moralens och civilisationens slutliga fördärv. Ministrar och förståsigpåare övar snabbt in en klädsamt bekymrad min. Inte sällan har stora offentliga utredningar blivit tillsatta på grund av dylik alarmism.

Visst är det många gånger man stöter på häpnadsväckande låga skattningar av unga människors politiska kunskaper, intresse och medvetenhet eller exponering för politiska nyheter. Inte sällan avviker de allra yngsta från äldre i värderingar som rör demokrati, korruption och förtroende för centrala samhällsinstitutioner.

Men dynamiken går ofta förlorad i analyser och diskussioner. De återkommande ögonblicksbilderna av det "risiga tillståndet" hos varje ny generation ungdomar visar sig gång på gång vara en mycket dålig prediktor för framtiden. Ingen hänsyn tas till att det äger rum mycket omfattande förändringar av attityder och värderingar hos varje ny generation i takt med att de blir mer erfarna (=fysiskt äldre). Fokus borde ligga på frågan om förutsättningar/mekanismer/omständigheter för politisk socialisation har förändrats på ett sätt som gör det sannolikt att dagens unga inte kommer trampa samma stigar som tidigare generationer.

Om man har tillgång till långa tidsserier där man följer generationer över tid (kohortanalys) kan man försöka analysera mer systematiskt i vilken utsträckning läge och förändring av människors attityder, åsikter och värderingar beror på 1) att tidig prägling sitter i livet igenom utan att förändras av ökad ålder (ren generationseffekt), 2) att egenskapen i fråga förändras med ökad ålder oavsett generationstillhörighet (ren livscykeleffekt) 3) att särskilda händelser i tiden påverkar alla generationer på exakt samma sätt (ren periodeffekt). Trots att vi ofta diskuterar generationsskillnader stöter man i praktisk empirisk forskning mycket sällan på några äkta rena generationseffekter. Vanligast är olika kombinationer av de tre effekterna.

Nedan följer några exempel hämtade från dagsfärska analyser jag har gjort av SOM-institutets 25-åriga tidsserier (för kohortanalyser tillbaka till tidigt 1950-tal, se min och Mikael Perssons nyutgivna skrift "Unga väljare i Sverige 1956-2010"). Jag har valt att titta närmare på några nyckelindikatorer som i grova drag belyser politikens ställning och demokratisk legitimitet för fyra olika generationer svenskar under perioden 1986-2010. Generationsindelningen bygger i det här fallet på Zukin (2010).

Förtroende för riksdagen

När det gäller förtroendet för riksdagen existerar inga generationsskillnader alls. Alla åldersgrupper har ett ungefär lika starkt förtroende för riksdagen vid varje givet tillfälle. Förtroendet för riksdagen är snarare beroende av kortsiktigt verkande faktorer, som t ex om mätningen äger rum strax efter ett riksdagsval (valårseffekt) eller hur konjunkturen för det allmänna politiska förtroendet bland medborgarna.

Graden av partiövertygelse

Utvecklingen av graden av partiövertygelse i fyra generationer är en mycket bra illustration av en samtidig generationseffekt (varje ny generation har klart svagare band till de politiska partierna) och periodeffekt (i samband med valår och efter valrörelserna stärks banden mellan svenska folket och partierna).

Politiskt intresse

Vid en första anblick tycks det politiska intresset vara helt styrt av vilken generation man tillhör. Världskrigsgenerationen har ett starkare politiskt intresse än Rekordårsgenerationen följt av Generation X. Internetgenerationen uppvisar det klart lägsta politiska intresset av alla generationer. En valårseffekt gör sig gällande framför allt bland de allra yngsta: i samband med valår får det politiska intresset ett uppsving (1998, 2002, 2006 och 2010) jämfört med intilliggande mätpunkter. De politiska valen är viktiga för att väcka intresse framför allt i Internetgenerationen.

Men (och här kommer dynamiken in i ekvationen): Tar man hänsyn till att medlemmarna av olika generationer befinner sig i olika delar av sin egen livscykel kan man visa att egenskapen "politiskt intresserad" är en egenskap som helt följer en livscykel: oavsett generation följer svenskarna samma "öde" när det gäller hur det politiska intresset utvecklas under livets gång. Figuren nedan visar att graden av politiskt intresse är på exakt samma nivå när medlemmarna av "Rekordårsgenerationen" var omkring 30 år som den är för de medlemmar av Internetgenerationen som idag är kring 30 år. När en svensk är omkring 45 år är det omkring 55 procent som uppger att de är mycket eller ganska intresserade av politik -- oavsett om de tillhör Världskrigsgenerationen, Rekordårdsgenerationen eller Generation X. Nästan förutbestämt alltså. Varje ny generation trampar på i samma fotspår som de tidigare.

Nöjd med demokratin

Svenskarnas nöjdhet med demokratin blir allt starkare enligt SOM-institutets mätningar (och nej, det kan definitivt inte härledas till att det blivit lägre svarsfrekvenser i undersökningarna under de senaset 25 åren). Figuren visar för varje generation andelen svenskar som uppger att de är "mycket nöjda" med hur demokratin i Sverige fungerar för perioden 1996-2010. Intressant att notera är att de båda yngsta generationerna (Generation X och Internetgenerationen) är klart mer nöjda med demokratin än de äldre generationerna. Systemstödet, den demokratiska legitimiteten, är alltså starkare bland unga än bland äldre. Och det är också i de yngre generationerna som nöjdheten med demokratin ökat mest sedan mitten av 1990-talet!

Party Elites' Perceptions of Voting Behaviour

2011-06-22T16:03:00.002+02:00

Party elites' perceptions of voting behaviour

Ann-Marie Ekengren & Henrik Oscarsson

Published online before print June 22, 2011, doi: 10.1177/1354068811407603 Party Politics June 22, 2011 1354068811407603

Kul att svenska partieliter tänker i enlighet med statsvetarnas teorier om partikonkurrens och väljarbeteende!

Abstract

We propose a framework for analysing party elite perceptions of voting behaviour based on four party competition and voting behaviour models: the Downsian proximity, saliency, competence and directional models. We analyse whether and to what extent party elite perceptions support these theories of party competition and voting behaviour. Empirical analysis is based solely on internal party documents from two Swedish parties, the Social Democrats and the Conservatives, from 1964 to 1988/1991. We demonstrate that elements of all four party competition models have characterized Swedish party elite thinking and reasoning about voting behaviour in recent decades. Discussion in the Social Democratic elite was most in line with Downs’ model. Until the mid-1970s, Downs’ model tended to be combined with the competence model and thereafter with the saliency model. The Conservative elite clearly favoured the salience and competence models until the early 1970s and the saliency and Downs’ models since then.

http://ppq.sagepub.com/content/early/2011/06/16/1354068811407603.abstract

Biståndsviljan ökar i Sverige

2011-06-20T10:18:00.000+02:00

Opinionsutvecklingen av svenska folkets inställning till utlandsbistånd utgör en av svensk samhällsvetenskaps längsta tidsserier. Frågor om bistånd fanns med redan i den första svenska valundersökningen 1956. Då uppmättes andelen biståndsvänliga till endast 38 procent av väljarna. Mätningen gjordes innan debatten om det svenska biståndet tog fart ordentligt. Under 1960- och 1970-talen ökade stödet till mycket höga nivåer: 75-90 procent av svenska folket uttryckte biståndsvänliga åsikter. Under perioden efter 1980 har biståndsviljan varit svagare, i synnerhet under mitten av 1990-talet.

Stödet för utlandsbistånd är en nyckelindikator för det allmänna opinionsklimatet i ett land eftersom attityderna samvarierar med ekonomiska konjunkturerna: i ekonomiska kristider när svenskarna ser dystert på den ekonomiska framtiden är biståndsviljan klart svagare än i ekonomisk uppgång. Så fort de ekonomiska framtidsutsikterna ljusnar blir vi omedelbart mer sociotropiska och mer vänligt inställda till att bidra ekonomiskt till andra länders utveckling.

Sambandet mellan ekonomi och biståndsvilja gäller på både individnivå och aggregerad nivå: I tidsserierna syns tydligt en klart försvagad biståndsvilja både under 1990-talskrisen och under den senaste finanskrisen (se även Ekengren & Oscarsson 2001 och Abrahamsson & Ekengren 2010).

Som en följd av krisen försvagades svensk biståndsvilja kraftigt mellan höstarna 2008 och 2009 – från 47 till 36 procent biståndsvänliga. Återhämtningen har gått överraskande snabbt: biståndsviljan i Sverige befinner sig idag på ungefär samma nivå som före finanskrisen. I 2010 års SOM-undersökning skattas andelen biståndsvänliga till 45 procent.*)

*) Till biståndsvännerna räknas de som anser att förslaget ”minska biståndet till utvecklingsländerna” är ett mycket dåligt (15 procent) eller ganska dåligt (30 procent) förslag. Sex procent av de svarande tycker förslaget att minska biståndet är ”mycket bra” och 16 procent svarar ”ganska bra”. Andelen ”varken bra eller dåligt förslag” är 33 procent.

De goda tiderna för inte bara med sig en mer biståndsvänlig opinion utan också en mer flykting- och invandrarvänlig opinion. Trots att Sverigedemokraterna tagit plats i Riksdagen blåser det faktiskt opinionsmässig motvind för partiet i flyktingopinionen. Förändringarna när det gäller svenskarnas mer positiva inställning till flyktingmottagning mellan 2009 och 2010 års SOM-undersökning är tydliga och statistiska signifikanta. De ekonomiskt goda tiderna skapar ett opinionsklimat som är mer öppet, tolerant och sociotropiskt än under finanskrisen.

Kvinnor, yngre och högutbildade är klart mer biståndsvänliga än män, äldre och lågutbildade personer. Tjänstemän är mer biståndspositiva än arbetare. Partipolitiskt skiljer Kristdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets sympatisörer ut sig som klart mest biståndsvänliga (62, 69 respektive 67 procent som avvisar förslaget att minska biståndet). Sverigedemokraternas sympatisörer är den enda grupp av partisympatisörer där det finns fler biståndsmotståndare än biståndsanhängare: Endast 15 procent av SD-sympatisörerna är biståndsvänliga. Biståndsviljan har blivit starkare i alla grupper av partisympatisörer mellan 2009 och 2010.

Läs mer här.

Ny C-ledare kan öppna för stabila mittenregeringar

2011-06-18T01:36:00.003+02:00

Blockpolitiken har kanske aldrig varit lika cementerad som efter Alliansens bildande sommaren 2004. Det har hittills funnits mycket få tecken på att detta förhållande skulle kunna förändras i närtid. Med en helt ny partiledargeneration på plats för Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna öppnar sig ett möjlighetsfönster för en mer dramatisk politisk förändring av det svenska partilandskapet. När det rödgröna samarbetet inte längre existerar och nya aktörer sätter sin prägel på sina respektive partier öppnar sig oväntade möjligheter för framtida seglivade blocköverskridande mittenregeringar i Sverige. En sådan tänkbar (eller åtminstone mycket mer tänkbar efter Olofssons avgång som partiledare idag) framtida mittenregering är en S+MP+C. Det finns ett ideologiskt släktskap (partierna är närmaste grannar längs vänster-högerdimensionen) och en historisk tradition av samarbete mellan böndernas och arbetarnas parti.

Finns det då någon efterfrågan för mittenregeringar i Sverige? Ja, till att börja med kan påpekas att mellan 25 och 33 procent av väljarkåren själva definierar sig som mitten i politiken ("varken till vänster eller till höger" på fem- eller elvagradiga skalor).

När vi i Valundersökningarna tillfrågar svenska väljare om deras önskeregering svarar mellan 14 och 31 procent att de önskar sig någon form av blocköverskridande regering. Vid flera tillfällen i historien har de blocköverskridande önskeregeringarna faktiskt konkurrerat om att vara det vanligaste önskemålet (men då frågar vi inte om specifika regeringskonstellationer). Men väljarna är alltså inte främmande för blocköverskridande regeringar. Bara att lansera idén vore att skapa nya sätt att tänka bland väljarna som kan ruska om: Man kan faktiskt tänka sig en svensk regering som inte är vänster eller höger utan mitten!

I dagens riksdag har C+MP+S endast 160 mandat tillsammans. I närtid är en sådan regering givetvis en riktig högoddsare. Men när tumultet lagt sig efter valnatten den 15 september 2014 kan det parlamentariska läget vara ett helt annat. Den bräckliga Allians-minoritetsregeringen föder nya idéer om hur parlamentarisk stabilitet kan uppnås. Vi får väl se vilka signaler den nya Centerledaren skickar över blockgränserna i samband med tronföljden. Antagligen krävs någon form av kris också (parlamentarisk, nationell eller ekonomisk) för att katalysera fram den första svenska mittenregeringen sedan 1958.

Svenska europaval

2011-06-10T20:41:00.000+02:00

Nu kan du ta del av min och Sören Holmbergs sammanfattande rapport "Svenska europaval", en kortversion av forskarantologin "Väljarbeteende i Europaval" som gavs ut i vintras. Rapporten ges ut av Statistiska centralbyrån i serien Demokratistatistik.

Svensk monarkiopinion

2011-06-01T20:33:00.003+02:00

Debatten om svenska folkets förtroende för kungahuset och stödet för monarkin är intensiv just nu (milt uttryckt). Det är precis just vid de här tillfällena som det är viktigt att det finns systematisk empiri att ta del av som kan kalibrera våra verklighetsuppfattningar.

Därför vill jag gärna påminna bloggläsarna om SOM-institutets kontinuerliga mätningar av förtroendet för kungahuset, svenska folkets inställning till att införa republik och stödet för monarkin. Några av tidsserierna finns inklippta här. Vill man veta mera finns fler bilder presenterade på SOM-institutets hemsida och den som vill kan själv se och höra Lennart Nilssons anförande på årets SOM-seminarium.

Prinsessbröllopet sommaren 2010 innebar ett trendbrott för förtroendet för kungahuset. Förtroendesiffran för hösten 2010 hade dock blivit ännu starkare för kungahuset om det inte hade varit för publiceringen av "Den ofrivillige monarken". För fler detaljer om hur publiceringen påverkade förtroendenivåerna, följ länkarna ovan!

Svenska politikers karriärambitioner: finns dom?

2011-05-24T11:06:00.001+02:00

På fredag eftermiddag den 27 maj lägger Patrik Öhberg fram sin doktorsavhandling i statsvetenskap som handlar om svenska politikers karriärambitioner. Öhberg tar som normativ utgångspunkt ett elitdemokratiskt ideal om att den representativa demokratin mår bra av att det existerar starka individuella drivkrafter och karriärambitioner bland de medborgare som siktar på att representera oss andra. I ett partidominerat system som det svenska är idéer om individuell politisk karriär en utmanande tanke. Öhberg ställer frågor om det överhuvudtaget finns karriärambitioner bland svenska politiker, hur starka ambitionerna är och hur dessa ambitioner kommer till uttryck i värderingar och ageranden. För alla som vill förstå bättre hur individer lyckas ta sig fram till inflytelserika positioner inom svensk politik är det en viktig bok.

Du kan redan nu ta del av avhandlingens innehåll i sin helhet här (framför allt kan du kika på ett av de bästa och mest underhållande förorden jag läst!). Läs mer om Patrik Öhbergs forskning här och här.

Och vad kommer Öhberg fram till? Här är ett smakprov från slutkapitlet:

"Huvudbudskapet i denna bok är att ledamöter med personliga karriärambitio-ner återfinns i många olika typer av politiska miljöer. Även i det svenska sammanhanget, där de inte sägs förekomma, är de både aktiva och fram-gångsrika. Mina analyser visar att närmare en femtedel av ledamöterna i den svenska riksdagen 1996 utgör den teoretiska grund från vilken man kan tala om ledamöter med reella karriärambitioner.

Vilka är de då, de karriärambitiösa? Det har i boken klargjorts att ledamö-ter med karriärambitioner inte är slumpmässigt fördelade bland parlamentari-kerna. Ofta är det yngre personer från resursstarka familjer, hemmahörande i Stockholmsområdet, som vid inträdet i riksdagen var yrkespolitiker. Vidare har vi sett att ledamöter med karriärambitioner, utifrån den teoretiska littera-turens resonemang om olika representationsstilar, är att likna vid burkeanier (Eulau et al. 1959). Den enskilda väljaren och valkretsen spelar en mindre roll. Istället betonas betydelsen av den egna åsikten, och att i olika samman-hang göra sin röst hörd, till exempel genom att bryta mot partilinjen. De karriärambitiösa är också mer engagerade i internationella frågor och ser sig i större utsträckning som internationalister. När det kommer till det inre parti-livet, lägger ledamöter med karriärambitioner en större betoning än övriga ledamöter vid det interna spelet. I det interna spelet ingår att odla goda kon-takter med partiledningen, möta en partiopinion och vinna debatterna på gruppmötena. Ledamöterna kan därför sägas ha ett tydligt strategiskt upplägg när det gäller arbetet i riksdagen och partigruppen" (Öhberg 2011: 141)

Mätningarnas mätning maj 2011

2011-05-22T11:13:00.002+02:00

Det är många månader kvar på mandatperioden 2010-2014 -- vilket för övrigt är den längsta period i svensk demokratisk historia utan att väljarna får möjlighet att besöka valurnorna (om det nu inte blir fler omval, vill säga). Opinionsläget var länge stabilt efter 2010 års riksdagsval men under de senaste två månaderna har det börjat hända saker. I den senaste Mätningarnas Mätning visar mina viktade genomsnitt av Sifo, Demoskop, SCB, Novus och Synovate att blockavståndet mellan Allianspartierna (C+FP+M+KD) och den rödgröna oppositionen (V+S+MP) har minskat till blott +0,9 procentenheter. Alliansregeringens opinionsledning från hösten och vintern är utraderad.

Sverigedemokraterna når i den senaste Mätningarnas mätning 6,1 procentenheter vilket är några tiondelar ovanför valresultatet.

Planerad forskning kring omvalet

2011-05-16T12:36:00.000+02:00

Svensk demokratiforskning missar givetvis inte det unika tillfället att genomföra ordentliga studier av omvalet i Västra Götaland den 15 maj. Ett antal aktörer, däribland Justitiedepartementet, Statistiska centralbyrån, Västra Götaland-regionen och Riksbankens Jubileumsfond har tagit sitt demokratiska ansvar och verkat för att säkra datainsamlingar av hög kvalitet i samband med omvalet. Det kommer inte att saknas möjligheter att både genomföra internationellt uppmärksammad forskning och berika svensk samhällsdebatt med intressanta resultat om hur valdemokratin fungerar och hur svenska väljare uppträder under extraordinära omständigheter.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomför en extra enkätundersökning i samband med omvalet i Västra Götaland (OmvalSOM 2011). Undersökningen görs jämförbar med den ordinarie VästSOM-undersökningen som genomförs årligen sedan 1992.
Sedan ett år tillbaka pågår Göteborgs universitets stora satsning på styrkeområdet Opinion & Demokrati. Det nystartade opinionslaboratoriet (MOD/LORe) genomför tillsammans med Valforskningsprogrammet en förval-eftervalspanelstudie (E-panelen 2011) i samband med omvalet i Västra Götaland. En förval- och eftervalsenkät skickas ut till en stående access/online-panel av deltagare i Medborgarpanelen. Kampanjpanelstudien i samband med valet den 15 maj blir den sjätte webpanelstudien under en valrörelse (!) sedan undersökningsserien inleddes 2002.
Statistiska centralbyråns valdeltagandestudie 2010 och den svenska valundersökningen 2010 kompletteras med information om Västra Götalänningarnas valdeltagande. Röstlängdskontrollerna kommer att möjliggöra en lång rad intressanta studier av valdeltagande på individnivå genom direkta jämförelser av deltagande i det ordinarie regionvalet i september 2010 och omvalet den 15 maj. Vi kommer bland mycket annat kunna undersöka vilka partier som vann respektive förlorade på att det blev ett omval och få detaljerad kunskap om vilka väljargrupper som demobiliserades mellan september och maj.
Särskilda omvalsfrågor till Västra Götalänningarna kommer att ingå i Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning (SCB/PSU) för maj.

Datainsamlingarna på medborgarsidan är alltså säkrade. De räcker mer än väl för att kunna belysa omvalet ur en lång rad olika perspektiv. En handfull forskare är engagerade för att avrapportera studierna. Men som vanligt råder underskott på forskare, studenter, forskningsprojekt, forskargrupper som har vilja och möjligheter att analysera materialet. Det saknas också de ekonomiska möjligheterna att göra en samlad, koordinerad avrapportering i form av exempelvis en antologi eller ett specialnummer i en tidskrift.

En annan brist är att det fortfarande -- åtminstone såvitt jag kan bedöma -- saknas liknande forskningsinitiativ för att mer direkt belysa mediernas valrörelsebevakning, partiernas kampanjinsatser, valnämndernas låtanden och göranden, Valmyndighetens informationsinsatser i samband med omvalen i Örebro och Västra Götaland. Det är teman som är minst lika viktiga att följa upp för att belysa hur den svenska demokratin klarade av att hantera omvalet. Om någon bloggläsare får nys om sådant är de välkomna att kontakta mig på henrik.oscarsson@pol.gu.se .

Omvalet: Jämnt mellan alternativen

2011-05-03T07:21:00.000+02:00

Det är nu helt jämnt mellan den styrande koalitionen (V S MP SVG) och utmanarna i Alliansen (M C FP KD) i den första (och enda?) opinionsundersökningen inför regionvalet i Västra Götaland den 15 maj. I Sifos lilla mätning (n=1 000) uppskattas stödet för de Rödgröna + Sjukvårdspartiet till 47,5 procent och Allianspartierna till 45,4 procent.

Västra Götalandregionen är ett Sverige i miniatyr om vi ser till befolkningens sammansättning. Det är därför förhållandevis lätt att orientera sig i siffrorna. Jämfört med regionvalet i september 2010 backar S (-3,2) och Sjukvårdspartiet (-2,5) medan Miljöpartiet går framåt (+3,0 procentenheter) enligt Sifo.

Sifo uppskattar röstviljan till omkring 45 procent. Det betyder att det mycket väl kan bli det låga valdeltagandet som avgör valkampen. De politiska konsekvenserna av så låga valdeltagandenivåer är stora. Om frånfället från vallokalerna uppvisar samma mönster som vid våra Europaparlamentsval gör Socialdemokraterna ett klart sämre val (5-9 procentenheter) än vad de skulle gjort om alla väljare hade röstat. Ett valdeltagande under femtio procent leder sannolikt till Alliansmajoritet i Västra Götalandregionen.

Vid andra rangens val (hit räknas lokala, regionala och Europaparlamentsval) tenderar väljarna att komma "sent till festen". De mobiliseras senare och bestämmer sig senare för hur de ska rösta. Av den anledningen brukar inte opinionsinstituten hinna med att mäta de relativt stora förändringar som sker under de sista dagarna inför ett EUP-val. Det är upplagt för överraskningar på valvakan den 15 maj.

Det borde kunna gå att pressa valdeltagandet över femtiostrecket. De representanter som Västra Götalänningarna väljer till sina om tolv dagar (!) skall sitta i mer än 1000 dagar och fatta hundratals beslut om framför allt regionsjukvårdens villkor, omfattning och utformning. Sjukvård hamnar på tredje-fjärde plats när SOM-institutet vid Göteborgs universitet ber svenskarna tala om vilka samhällsproblem de uppfattar som viktigast. Regionen ansvarar för en tredjedel av Västra Götalänningarnas inkomstskatter och har en årlig budget på 44 miljarder. Laguppställningarna, spelplanen och skiljelinjerna är relativt likt den nationella politiska arenan.

Gå med i M-panelen redan idag!

2011-04-30T08:20:00.001+02:00

I samband med omvalet till Västra Götaland genomför Göteborgs universitet en nätbaserad kampanjpanelundersökning. Vi tar tillfället i akt att nyrekrytera till vår stående M-panel (Medborgarpanel). Panelen är en självrekryterad s k accesspanel och används framförallt för att utveckla nya frågeinstrument, för att mycket snabbt kunna ställa frågor om det händer något spännande och för att följa förändringar av opinioner över tid. Omkring 9 000 personer får regelbundet svara på frågor kring samhälle, medier, politik och demokrati. En stor mängd frågor är i form av s k öppna frågor som deltagarna i allmänhet tycker är spännande och intressanta att svara på. Eftersom antalet forskare som knyts till vårt nystartade opinionslaboratorium blir allt fler behöver också M-panelen växa.

Länken till vår rekryteringsenkät hittar du här: https://websurvey.textalk.se/start.php?ID=44370

Sprid gärna länken och hjälp oss rekrytera till vår panel. M-panelen blir ett allt viktigare verktyg för att utveckla svensk forskning kring opinion och demokrati. Läs mer om Göteborgs universitets satsning på styrkeområdet Opinion och Demokrati här: www.mod.gu.se

Poll of polls april 2011

2011-04-30T08:01:00.000+02:00

Det stundande omvalet till Västra Götalandregionen den 15 maj innebär bland mycket annat att jag behöver uppdatera mig om läget i opinionen. Nedan presenteras mandatperiodens första sammanställning av opinionsmätningar, poll of polls. Sedan riksdagsvalet i september 2011 har vi sett mycket små förändringar. I jämförelse med motsvarande period efter Allianssegern i valet 2006 har opinionsvintern 2010-11 varit närmast händelselös, vilket sannolikt hänger samman med att vi inte haft någon organiserad opposition i Sverige.

Allianspartierna har tappat ungefär två procentenheter jämfört med september medan den rödgröna oppositionspartierna (V+S+MP) gått fram ungefär lika mycket. Avståndet mellan blåa och röda laget har minskat från drygt 6 procentenheter till knappt 3 procentenheter. Sverigedemokraterna ligger mycket stabilt kring sexprocentstrecket mycket nära valresultatet från september 2010.

Kommentar: Henriks poll of polls sammanställer skattningar av partiernas stöd från offentligt publicerade regelbundet återkommande opinionsmätningar som vilar antingen på individurval/befolkningsurval eller slumpvis telefonuppringning (=SCB, Sifo, Demoskop, Novus, Synovate) och som använder en liknande frågeformulering om hur respondenterna skulle rösta om det var riksdagsval idag. Trendlinjen kan beskrivas som ett viktat glidande medeltal.

Beräkningar av småpartiernas avstånd till spärren visar att Sverigedemokraternas uppskattade stöd legat signifikant över 4 procent i 25 av 33 mätningar, medan Kristdemokraterna inte varit signifikant större än fyra procent i någon publicerad mätning sedan den 1 november 2010.

Omvalet: Låt valrörelsen börja!

2011-04-27T07:03:00.000+02:00

Kort men intensiv? Det är vad vi kan hoppas på när det gäller valrörelsen inför omvalet till Västra Götalandregionen. Idag fiskade jag upp röstkortet ur postlådan. För många Västra götalänningar handlar det säkert om en första påminnelse om att det faktiskt är dags att ta ett demokratiskt ansvar för att göra rätt det som gick fel i september förra året.

Det är dock få som på allvar tycks förfäkta idén om demokratiskt ansvarstagande i samband med diskussioner om omvalet. Ett vanligare sätt att resonera även bland politiskt intresserade personer som aldrig skulle missa att rösta handlar snarare om stor irritation över att behöva kallas tillbaka till valurnan i ett sammanhang som är helt annorlunda än vid ett ordinarie val. Det är dom som strulat till det, varför skall då jag behöva lägga tid och kraft på att rösta den 15 maj?

Irritationen gäller också det förmodat magrare beslutsunderlaget inför röstningsbeslutet. Det är betydligt svårare att rösta i ett val där många känner en ovana vid den politiska terrängen och där självförtroendet när det gäller kunskaper om regionpolitikens ideologiska skiljelinjer är lågt. Den kritiska massan när det gäller medievalrörelse och kampanjaktiviteter som infinner sig vid samtidiga höstval till riksdagen, kommunerna och landstingen är inte lätt att återskapa. Åtminstone inte utan septemberväder, rikspartiernas förgrundsfigurer, opinionsmätningar, intresseorganisationer, Almedalsvecka och med landets alla medieredaktioner på alerten.

Anledningen till att vi har gemensamma valdagar i Sverige med samtidiga val till riksdag, kommuner och region/landsting är att man ville upprätthålla det kommunala sambandet som fanns före 1970 på den gamla tvåkammarriksdagens tid. En bärande tanke är att partiernas ideologiska program bör rymma en sammanhållen och heltäckande politik som täcker in alla politiska nivåer och att det därför ska finnas ett samband, en intim koppling mellan den politik som bedrivs i kommuner, landsting och riksdag. Före 1970 löstes det tekniskt genom indirekta val till första kammaren och en inbyggd tröghet i det sätt på vilket ledamöterna byttes ut. Från och med 1970 har det kommunala sambandet upprätthållits genom att vi har stora, långa, intensiva valrörelser inför samtidiga val till alla tre nationella nivåer.

Ett separat regionval i en del av Sverige i mitten av maj betyder att det kommunala sambandet är brutet. Ett sätt att resonera är att inte lägga alltför mycket tid åt att informera sig utan helt enkelt försöka dra sig till minnes hur man röstade i regionvalet sist det begav sig. Att bejaka att det faktiskt handlar om ett omval, låta septembervalrörelsen rulla i repris i sitt eget huvud och sedan rösta på samma parti en gång till; göra ett omval alltså! Om det kommunala sambandet har brutits kan man åtminstone se till att upprätthålla det själv.

SOM-seminariet 2011

2011-04-20T07:04:00.000+02:00

Nu ligger alla anföranden från SOM-seminariet förra veckan ute på SVT Play. Ta del av de första analyserna från höstens SOM-undersökningar kring (S)amhälle (O)pinion (Medier).

Oscar Westlund: "Ständigt uppkopplad och uppdaterad" (om bland annat utvecklingen av SmartPhone-innehav)

Sören Holmberg: "Förtroende för regeringen" (Alliansregeringen håller på att slå världsrekord i regeringsförtroende)

Åsa Nilsson: "Kultur och välbefinnande" (Svenskarna -- det bokläsande folket! -- kan vara lyckligare än någonsin)

Lennart Weibull: "Alhoholliberalism -- på väg att bli omodernt" (rekordfå svenskar vill sänka skatten på alkohol)

Marie Demker: "Flyktingmotstånd - trender och mönster" (lägsta SOM-skattningen någonsin för andelen svenskar som tycker bra om förslaget att ta emot färre flyktingar; distinkt förändring i tolerant riktning jämfört med hösten 2009)

Henrik Oscarsson: "Korruption i Sverige" (svenska folket bedömer att korruption är mest utbrett bland företagare, därefter offentliga tjänstemän, därefter politiker)

Lennart Nilsson: "Monarkin - vadan och varthän?" (om förtroendet för kungahuset efter prinsessbröllop och skandalbok)

Maria Solevid: "Vem är rädder för vargen?" (analys av SOM-institutets mätningar av vargopinionen i Sverige)

Henrik Oscarsson: "Partipolitiska vinnare och förlorare i det nya opinionsklimatet" (hur infrastrukturen i den svenska partirymden påverkar de små partiernas möjligheter att överleva i en hårdnande partikonkurrens).

Lennart Weibull: "Institutionsförtroende" (SOM-institutets klassiska redogörelse av svenska folkets förtroende för ett 25-tal olika samhällsinstitutioner).

Ingela Wadbring: "Kan nya medier ersätta gamla?" (Svaret är nej, papperstidningen lever)

Sören Holmberg: "Vems ekonomiska uppgång?" (ett flertal ser positivt på den ekonomiska utvecklingen de kommande 12 månaderna)

Det kommer mera nya färska SOM-analyser i strid ström ända fram till och med Almedalsveckan i början av juli. Den 28 juni presenteras SOM-institutets årliga huvudrapport "Lycksalighetens ö". Du som vill ta ett rejält grepp om opinionsklimatet i Sverige kan beställa boken på info@som.gu.se

Omvalet: En nationell angelägenhet

2011-04-10T17:29:00.000+02:00

Det är idag precis fem veckor kvar till omvalet (nyvalet?) i Västra Götaland den 15 maj. Det finns oroande tecken på att några av demokratins nyckelaktörer ännu inte planerar att ta det ansvar för valrörelsen som åligger dem. En av de viktigaste opinionsbildarna, självaste statsminister Fredrik Reinfeldt deserterar från den demokratiska valrörelsen genom att tacka nej till att debattera sjukvård med den nyblivna oppositionsledaren. En sådan debatt skulle definitivt höja intresset för valet OCH samtidigt fört valdiskussionerna in på just de sakfrågor (sjukvården) som regionvalet rimligen behöver handla om. Jag har hittills inte sett några särskilda temasidor om VG-valet på de stora medieredaktionernas sajter. Riksdagen tänker ånga på som om inget hade hänt. Och ännu har inte någon enda särskild opinionsmätning genomförts som kan ge Västra Götalänningarna nödvändig information om andra medborgares röstvilja och intentioner.

Den svenska demokratin fyller 90 år i år. Det finns en risk att vi får "jubilera" med en ovärdig valdemokratisk katastrof. Makten över händelseutvecklingen under de kommande fem veckorna ligger alltjämt i händerna på våra tunga opinionsbildare. Nu prövas vårt demokratiska ansvarstagande.

Som om det vore omval i Stockholms stad!
Regionvalet i Västra Götaland och kommunvalet Örebro den 15 maj är en nationell angelägenhet på flera sätt. Omvalet beror på en kombination av otur och slarv och kunde i princip ha ägt rum var som helst i landet. Därför bör landets medieredaktioner i sin planering av valrörelsebevakningen agera som om omvalet ägt rum i Stockholms stad. Örebroare och Västra Götalänningar är värda att ha tillgång till ett lika gott beslutsunderlag som de hade i september 2010.

Juholts väg till kändisskap

2011-03-10T20:24:00.000+01:00

Nya partiledare blir inte särskilt snabbt välkända bland svenska folket. Inte ens om de blir partiledare för det största oppositionspartiet. När SOM-institutet hösten 2003 tillfrågade svenska folket om vad de tycker om partiledarna på en ogillar-gillarskala från -5 till +5 kryssade en tredjedel (33 procent) i rutan "personen okänd för mig". Vid mättillfället var Fredrik Reinfeldt en helt nybliven partiledare (han utsågs till partiledare formellt vid Moderaternas partistämma den 25 oktober 2003).

Ett år senare hade Fredrik Reinfeldt hunnit bli mer känd. Då uppgav 12 procent aktivt att de inte kände till honom. Resultaten visar att det tar längre tid än man tror för nya partiledare att bli kända i den stora allmänheten. Ett modernt undantag är Mona Sahlin som hela väljarkåren redan var väl förtrogen med när hon blev partiledare för Socialdemokraterna.

Min utbildade gissning är att Håkan Juholt just nu är mindre känd av svenska folket än vad Fredrik Reinfeldt var när han blev partiledare (Reinfeldt hade exempelvis varit gruppledare för M och därtill talesman i ekonomiska frågor sedan M-katastrofvalet 2002). Prediktionen är alltså att det kommer ta ungefär tre år för honom att bli allmänt känd. Om han följer Reinfeldts fotspår infaller detta allmänna kändisskap först efter valrörelsen 2014.

Resultaten är hämtade från kapitlet "Partiledarkännedom" som jag skrev till SOM-institutets huvudrapport 2008 Skilda världar (Holmberg & Weibull Red.); läs mer om svenskarnas partiledarkännedom här.

Vad kännetecknar en framgångsrik partiledare?

2011-03-10T15:02:00.000+01:00

Lägligt nog med tanke på valberedningens val av Håkan Juholt som kandidat för ny s-ledare publiceras idag äntligen boken Political Leaders and Democratic Elections på Oxford University Press. Boken handlar om vad som kännetecknar populära partiledare och om partiledareffekter på röstning. Ett tema som passar väl in i de diskussioner som pågår idag, med andra ord. Den bygger på systematiska analyser av väljarstudier från nio olika länder och från mängder av demokratiska val och sammanfattar på ett bra sätt vad som är värt att veta om partiledarimage och partiledareffekter

Jag har bidragit med två kapitel i boken, Party Leader effects on the Vote (tillsammans med Sören Holmberg) och Leader Traits, Leader Image and Vote Choice (tillsammans med Dieter Ohr). Boken kan nu beställas här eller här för alla som önskar fördjupa sig i akademisk forskning om betydelsen av partiledare. Jag har bloggat tidigare om några resultat från boken. Det finns många myter om partiledareffekter och vilka typer av egenskaper som betalar sig i form av väljarsympatier och röster. Ett litet korrektiv till dessa föreställningar som bygger på Political Leaders and Democratic Elections kan du läsa här.

Abstract:
Political Leaders and Democratic Elections unravels and evaluates the importance of political leaders in the vote decision. Outcomes of legislative elections are typically reported in terms of party support: how many votes and seats were obtained by each party? But in fact voters are faced with three choices which must be folded into one. They must decide which party they prefer, but in doing so they also choose among the policies advocated by these parties, and among the leaders who eventually have to enact them. This simple fact raises the question of the relative weight of these dimensions in vote choice, and particularly the relative importance of leaders. Surprisingly, the question has been largely neglected in the vast literature on voting behavior. The dominant traditions in voting behavior focus on political parties and party identification, and on political issues and ideology respectively. This volume systematically assesses the role of political leaders in the vote decision in nine democracies (Australia, Britain, Canada, Germany, the Netherlands, Norway, Spain, Sweden, and the United States), over a period of up to 50 years, using election surveys. It assesses the changes in political communication (particularly the rise of televized politics) over the past decades. It explains how important political leaders are in different types of political systems. It shows that the electoral system and other political institutions do affect the share of leader evaluations in vote choice. And it shows, in contrast with popular wisdom, how unimportant characteristics of the leaders themselves, characteristics of their parties, and characteristics of their voters are for vote choice. Finally, the volume shows that voters tend to let themselves be guided by the leaders they like rather than being pushed away from those they dislike.

SOM-seminariet 13 april

2011-03-03T20:27:00.000+01:00

Välkomna till SOM-institutets jubileumsseminarium den 13 april i Göteborg! Då presenterar vi de tolv första analyserna av data från höstens SOM-undersökningar (se program nedan eller här). Presentationerna handlar om allt från vargjaktsopinion och monarkins ställning till svenska folkets syn på alkohol och korruption. Du anmäler dig så här!

Regeringar är rökta

2011-02-26T20:58:00.001+01:00

"Alliansen är rökt" är en av de flitigast citerade statsvetarkommentarerna under senare år. Uttalandet från september 2007 om Alliansregeringens möjligheter att vinna 2010 års val var visserligen tillspetsat men likväl ett uttalande fast förankrat i internationell forskning om det opinionsslitage som kan förväntas drabba sittande regeringar. Den statsvetenskapliga forskningens hittills bästa svar på frågan om huruvida en sittande regering kommer att lyckas vinna nästa val är nämligen nej. Prediktionen om Alliansregeringens fall 2010 var varken uttryck för animositet eller effektsökeri. Resultat från systematiska empiriska undersökningar talar sitt tydliga språk. Väntevärdet är att sittande regeringar sliter ned sitt opinionsstöd och får därför mycket svårt att försvara regeringsställning.

Hanne-Marthe Narud & Henry Valen beräknade det genomsnittliga mellanvalsförändringarna av sittande regeringars röststöd (the incumbency effect) i sjutton etablerade västdemokratier under perioden 1945-1999 (ja, det blir rätt många empiriska observationer). Variationerna i regeringars fram- och motgångar är stora men huvudtendensen är mycket tydlig: Det kostar opinionsstöd att regera. Än mer intressant är att det har kostat allt mer att regera under de senaste sex decennierna. Det är numera mycket sällsynt att väljare belönar regeringar. Oavsett ekonomiska konjunkturer och andra omständigheter tenderar väljarna att bestraffa regeringar och bestraffa dem allt hårdare.

Källa: Narud, Hanne Marthe, and Valen, Henry. 2008. Coalition membership and electoral performance. In Cabinets and coalition bargaining: The democratic life cycle in western Europe, ed. Kaare Strøm, Wolfgang C. Müller, and Torbjörn Bergman, 369-402. Oxford, UK: Oxford University Press. Läs mer här:

Den intressanta frågan är förstås varför det har blivit svårare för regeringspartier att försvara sina röstetal? Beror det på att beslutstempot är betydligt högre idag än på femtiotalet? Fler beslut per tidsenhet innebär tätare löpor över minfälten och att regeringar riskerar att oftare trampa intressen på tårna. Varje beslut en regering tar minskar frihetsgraderna och manöverutrymmet för framtida beslut och leder till ökad regeringströtthet. Eller beror det på en allt mer kritisk medierapportering där väljarna får tätare rapporter om regeringars tillkortakommanden? Eller beror det på att väljarna tror att nationella regeringar fortfarande råder över mer än vad de i själva verket gör i en mer globaliserad och sammanflätad värld? Minskad auktoritetstilltro? Ökad politikermisstro? Minskade emotionella band mellan väljare och partier?

Med andra ord hände det något mycket ovanligt i 2010 års val. Alliansregeringens framgångar (+1,1 procentenheter) i valet 2010 var en högst osannolik händelse givet de ackumulerade erfarenheterna av regeringsslitage (observationen ligger långt från regressionslinjen för att tala ekonometrispråk). Om det var Alliansens eget agerande (hanteringen av finanskrisen?) eller oppositionens miss framför öppet mål (VSMP-samarbetet?) som var mest betydelsefullt kommer att fortsätta undersökas i kommande valanalyser. Den bästa prediktionen om den nuvarande regeringen förblir dock alltjämt densamma som för varje annan regering i etablerade västdemokratier: Rökt.

Omvalet: Revan(s)chlust eller äng(s)lighet?

2011-02-16T09:43:00.004+01:00

Efter kriskommissionens huvudrapport är frågan om det är revanschlust eller ängslighet som kommer bli de dominerande stämningarna inom socialdemokratin under de kommande veckorna. Omvalet i Västra Götaland förändrar helt förutsättningarna för partiets strategiska politiska kommunikation. I slutet av mars väljer Socialdemokraterna en ny ledare på en extrainsatt kongress. Mycket talar för att denna nyvalda partiordföranden kommer att bli prövad mycket tidigare än vad någon kunde ha föreställt sig för bara någon vecka sedan.

Partiet och dess nyvalde ledare kommer att kastas rakt in i en valrörelse vare sig han eller hon vill eller inte. Istället för att i lugn och ro ena och samla partiet inför den ideologiska nystart och kulturskifte som kriskommisionen menar måste genomföras blir det istället valrörelseläge direkt för den nya socialdemokratin. Ska bli intressant att följa hur partiet hanterar denna situation. Kavla upp skjortärmarna eller låtsas som det regnar?

En del av socialdemokratin tycks vara bekymrade över den uppkomna situationen medan andra lyckligt ser en möjlighet till omedelbar revansch efter katastrofvalet i höstas. Vilka sentiment kommer att vinna mark återstår att se. Kommer regionvalet spelas ned som ointressant och mötas med ignorans eller blir Västra Götaland skådeplatsen för en livfull nationell satsning från rikspolitiken och en intensiv valrörelse som anstår en etablerad demokrati?

Utanför Sverige är det en normal ordning att anordna regionala val separat från de nationella. Vår egen ordning med gemensamma valdagar är närmast unik. Det betyder att det finns gott om erfarenheter om hur regionala och lokala valrörelser brukar fungera i en nationell kontext. I den statsvetenskapliga litteraturen beskrivs dessa "mellanval" som lägre rankade. De tenderar i stor utsträckning att handla om de frågor som är aktuella på den nationella nivån, rikspartier och partiledare deltar därför i valrörelserna och valen brukar därför utveckla sig till ett slags folkomröstningar om hur den sittande regeringen sköter sitt jobb. Ett begrepp som används är barometerval (barometer elections). Barometervalen förutsätts ge en fingervisning om hur det allmänna opinionsklimatet utvecklas på nationell nivå.

Eftersom svensk inrikespolitik skriker efter en samlad och organiserad opposition och eftersom Socialdemokraterna väljer sin ledare så nära inpå den förestående VG-valrörelsen talar medielogik och internationella erfarenheter ett tydligt språk: min bedömning är att omvalet kommer att gestaltas som ett slags opinionsmätning av stödet för den nya S-ledaren.

Generna bestämmer hur liberal du är?

2011-02-14T21:51:00.001+01:00

Samla ihop DNA från 13 000 australiensare med olika starka släktband till varandra och låt dem sedan fylla i ett frågeformulär med femtio påståenden. Undersök sedan om det finns ett samband mellan genuppsättningar och liberala/konservativa attityder. Det är svårt att greppa men en forskargrupp under ledning av Peter K Hatemi har faktiskt genomfört en sådan studie. De publicerar resultat som visar vissa samband mellan gener och ideologiska grundvärderingar.

Det finns ingen teori som driver forskningen. Metoden (genome wide linkage) är helt explorativ och gör det möjligt att identifiera genmarkörer vars existens korrelerar statistiskt med vissa egenskaper, i det här fallet handlar det om ideologiska grundvärderingar. Författarna till studien har isolerat tre områden i våra gener (på kromosom 2, 4 och 9) som uppvisar systematiska samband med liberal-konservativa attityder. Förklaringskraften är dock inte särskilt imponerande; de mest intressanta "spikarna" i genomsökandet av DNA tycks kunna förklara 9-13 procent av variationen i liberal-konservativa attityder (Ingen genetisk determinism där inte). Förklaringskraften är inte särskilt imponerande ens med samhällsvetenskapliga mått mätt.

Studien har blivit en stor snackis i statsvetarvärlden. Trenden är tydlig. Intresset för genetiska förklaringar har nått mitt eget ämne. Statsvetarna tycks i det här fallet följa i samma fotspår som många andra forskningsfält nämligen att försöka hitta alltings ursprung i vårt genom. Författarna frågar sig den mer övergripande frågan om huruvida politiskt tänkande skulle vara distinkt skiljt från många av våra övriga egenskaper och beteenden.

"Do political temperaments spring from the same biological sources as other personal temperaments and psychological traits, or is political thought distinct from other components of our behavior? Which biological systems are connected to which political belief structures?"

Inom medicinsk forskning ger många läkemedelsföretag nu upp hoppet om att kunna ta fram effektiva målsökande mediciner som kan pussla i våra gener för att vi skall kunna bli friskare. Istället tycks uppkomsten av sjukdomar och skadliga beteenden vara ett mycket intrikat och komplicerat samspel mellan våra gener och olika miljöfaktorer.

Så det dröjer nog innan vi skickar med en tops tillsammans med våra frågeformulär. Politisk socialisation -- olika socialisationsagenters och miljöers sociala påverkan på individers normer och värderingar -- har åtminstone i min bok alltjämt en betydligt starkare förklaringskraft när det gäller ideologiska grundvärderingar än vad våra gener tycks ha.

Källa: Hatemi, Peter K., et al. 2011 "Genome-Wide Analysis of Political Attitudes." Journal of Politics 73(1):1–15

Omvalet: Konsekvenser av lågt valdeltagande

2011-02-14T07:06:00.001+01:00

Kommer omvalet i Västra Götaland få ett annorlunda utfall på grund av ett förmodat lägre valdeltagande? Svaret beror förstås på hur mycket lägre valdeltagandet blir. Det är just nu svårt att spekulera eftersom vi inte vet exakt när valet kommer hållas (när i maj?) och vi har ännu inga indikationer på hur mycket medier, partier och kandidater kommer att satsa på omvalet. Karaktären på valrörelsen är ännu oviss. Blir det en avslagen historia eller en rejäl tändvätska i den svenska demokratin? Den nyhetsvärdering som görs på landets medieredaktioner kommer vara mycket avgörande enligt min uppfattning.

Men skulle valdeltagandet röra sig ned mot de nivåer vi sett i Europaparlamentsval (45,5 procent senast) är det utan tvekan så att vissa partier kommer att gynnas och vissa andra missgynnas av att valdeltagandet är lågt. Beslutet att anordna omval kommer sannolikt få direkta politiska konsekvenser på styrkeförhållandena mellan partierna i regionen.

I den nyutkomna boken Väljarbeteende i Europaval genomförde Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet för fjärde gången analyser av de politiska konsekvenserna av lågt valdeltagande. Frågeställningen är om de svenska EUP-valen skulle ha slutat annorlunda om en större andel väljare gick och röstade? Resultaten har stor bäring på våra förväntningar om vilka partier som kommer att gynnas/missgynnas när valen i Örebro och Västra Götalandregionen görs om.

I tabellen nedan redovisas de officiella valdeltagandesiffrorna vid sidan av det valresultat som uppnåtts om alla icke-röstare faktiskt hade röstat i Europaparlamentsvalen 1995-2009. De politiska konsekvenserna av lågt valdeltagande måste betraktas som dramatiska. Resultat från fyra svenska EUP-val visar att Socialdemokraterna är det parti som lider mest av att valdeltagandet i Europaparlamentsvalen är så lågt. Om även icke-röstarna gjort slag i saken och gått till valurnorna visar analysen att Socialdemokraternas valresultat i EUP-valet 2009 hade varit omkring fem procentenheter bättre än vad det i själva verket blev.

Tabell
Hur hade EUP-valen slutat om alla väljare röstat? Valresultatet i svenska Europaparlamentsval 1995-2009 officiellt och beräknat inklusive icke-röstare (procent).

Källa: Svenska Europaparlamentsvalundersökningar 1995-2009: SCB/Svenska valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet.

Det finns på motsvarande sätt partier som kan gynnas av att valdeltagandet blir lågt. Exempelvis har Folkpartiet vid ett par Europaparlamentsval gynnats kraftigt av att inte fler väljare röstade.

Att försöka förutse vilka partier som vinner eller förlorar på ett lågt valdeltagande i ett unikt omval i regionen på basis av kunskaper om väljarbeteende i svenska Europaparlamentsval är förstås vanskligt. Valkontexten är inte helt jämförbar. Men vi har just nu inte några andra erfarenheter att falla tillbaka på. Jag hoppas verkligen att vi kommer att kunna få ett bättre svar. Men då behöver jämförbara undersökningar genomföras i samband med omvalet.

Omval med lägre valdeltagande?

2011-02-13T08:58:00.001+01:00

Förutsägelserna om lägre valdeltagande vilar till stor del på analyser som jag deltog i inom ramen för utredningen Skilda valdagar och vårval (2001). Förutsättningarna att nå ett högt valdeltagande är helt klart sämre i länder där nationella val inte ligger samtidigt som regionala/lokala val. Dessutom är det betydligt svårare att mobilisera väljare till valurnorna i maj och juni än under hösten. Valdagarnas placering har stor betydelse. Och inte nog med det: Vi vet från länder länder där man har s k rullande regionala val, det vill säga sprider ut dem i tiden (t ex Storbritannien), att förutsättningarna blir ännu sämre att uppbåda väljarintresse. Den brittiske valforskaren Mark Franklin har dessutom visat att val som kommer tätare än ett år leder till ökad väljartrötthet.

Etablerad kunskap grinar oss alltså i ansiktet: att anordna ett separat regionval i en enda region och under maj månad ställer förväntningarna mycket lågt när det gäller valdeltagande.

Om vi lät det aktuella forskningsläget informera oss om vad som kan göras för att öka valdeltagandet i regionvalet skulle det handla om att a) vänta med omval till tredje söndagen i September och att b) kombinera regionvalet med en eller två samtidigt anordnade regionala folkomröstningar.

Lågt valdeltagande gör det mycket svårare att uppnå två av demokratins kärnvärden: politisk jämlikhet och folkviljans förverkligande. Lågt valdeltagande leder undantagslöst till att det blir stora skillnader i valdeltagande mellan olika befolkningsgrupper och systematiska ideologiska skillnader mellan röstare och icke-röstare.

Kartorna nedan visar valdeltagandet i Västra Götalands 49 kommuner i samband med regionvalet 2010 (överst) och i samband med Europaparlamentsvalet i juni 2009 (nederst). Ju rödare färg desto högre valdeltagande. Kartorna liknar varandra men valdeltagandenivåerna är förstås dramatiskt annorlunda vid de båda valen.

I samband med regionvalet 2010 hade Strömstad lägst valdeltagande (70,8 procent) medan Öckerö hade högst valdeltagande (86,8 procent). I Europaparlamentsvalet 2009 var nivåerna betydligt lägre, som lägst i Dals Ed (32,1 procent) och som högst i Lerum (50,8 procent).

Källa: Officiell valstatistik hämtad från Valmyndigheten: www.val.se . Kartorna är gjorda med hjälp av Stata 10 SE och kommandot spmap.

Omval i Västra Götaland

2011-02-11T20:35:00.002+01:00

Valprövningsnämnden har beslutat att regionvalet i Västra Götaland skall göras om. Beslutet berör 1 240 519 röstberättigade svenskar. Det är faktiskt nästan var sjätte röstberättigad svensk som på nytt behöver ta ett demokratiskt ansvar och rösta på nytt. Valprövningsnämnden skickar en tydlig och viktig signal till de svenska medborgarna och till omvärlden att vi minsann inte ser mellan fingrarna när det gäller valadministration och att alla röster ska räknas korrekt.

Givet internationella erfarenheter från många andra länder pekar förväntningarna tyvärr mot ett avsevärt lägre valdeltagande. När regionala och kommunala val inte placeras samtidigt som högrankade nationella val har det visar sig vara mycket svårt att arbeta fram den kritiska massa av uppmärksamhet och dynamik som krävs för att också de mest svårmobiliserade väljarna ska finna vägen fram till valurnorna. Få väljare är helt på det klara vilka ansvarsområden och vilka sakfrågor som avgörs på regional nivå. Risken är alltså överhängande att vi på en gång får ett proceduriellt mer rättvist val men samtidigt ett valutslag som inte blir lika representativt för folkviljan.

Det blir med andra ord en rejäl utmaning för demokratins huvudaktörer -- medborgare, partier och medborgare. Omvalet innebär en möjlighet att bevisa att väljarforskarnas empiriska sanningar inte alltid gäller. Att ett ensamt regionval faktiskt kan stå på egna ben. Det här är ett unikt tillfälle för folkbildning och diskussion om regionernas Sverige.

Jag förväntar mig att alla inblandade aktörer gör sin demokratiska plikt och drar sitt strå till stacken för att det blir ett lyckat omval som ger medborgarna i Västra Götaland ett lika gott beslutsunderlag inför röstningsbeslutet som de skulle ha haft om det hade varit ett samtidigt riksdagsval. Partier och kandidater, medieredaktioner och journalister, förståsigpåare, samhällsdebattörer och valkommentatorer behöver högprestera för att det skall fungera. Att bevaka omvalet parentetiskt vore detsamma som att vända demokratin i sticket när den som bäst behöver det.

Jag förväntar mig att Sveriges Television, Sveriges radio och övriga nyckelaktörer inom de Stockholmscentrerade medierna nu går igång och planerar en valbevakning som är lika omfattande som om det hade varit omval till Stockholms stad. En dryg miljon väljare i Västra Götaland förtjänar utfrågningar, samhällsmagasin, debatter, utfrågningar och en valvaka som anstår ett demokratiskt val i Sverige.

Forskningsmässigt innebär omvalet ett utomordentligt sällsynt och fantastiskt tillfälle att studera väljarbeteende: Hur reagerar samma väljarkår på en valrörelse och ett val som är helt off context? Detta är inte en händelse som möjliggör att planera undersökningar långt i förväg, än mindre finns tid att söka forskningsmedel. Det är bara att hoppas att fler än jag själv är lika nyfiken på vad en väljarstudie i Västra Götaland kontrasterad mot våra stora valundersökningar i samband med 2010 års riksdagsval skulle ge för resultat. Tillsammans med SOM-institutet och ett gäng hungriga post docs sitter jag med möjligheterna att genomföra studier av mycket hög kvalitet i samband med omvalet. Men det krävs en slant för att det skall kunna bli verklighet.

Det nya opinionsklimatet

2011-02-05T12:32:00.001+01:00

Missa inte att anmäla dig till SOM-institutets vårseminarium "Det nya opinionsklimatet" i Göteborg den 13 april. Då presenteras de första spännande analyserna av data från höstens SOM-undersökningar.

Medverkande forskare (preliminärt):Annika Bergström, Sören Holmberg, Lennart Nilsson, Åsa Nilsson, Henrik Oscarsson, Ingela Wadbring och Lennart Weibull.

Anmälan och upplysningar:
Anmälan e-postas till ulrika.hedman@som.gu.se tfn 031 786 6134. Glöm inte att uppge faktureringsadress! Skriftlig bekräftelse, tillsammans med program och faktura för deltagaravgiften, kommer att skickas ut efter inkommen anmälan. Sista anmälningsdag är 25 mars, 2011. Anmälan är bindande.

Vad ska vi ha EU till?

2011-01-29T11:03:00.000+01:00

Svenska folkets inställning till den Europeiska unionen har genomgått en stor förändring under de senaste tjugo åren. I den nyutkomna boken Väljarbeteende i Europaval redovisas bland annat de svenska väljarnas uppfattningar om på vilken nivå -- nationell eller EU-nivå -- beslut på olika politikområden bäst bör fattas. Frågan vi ställde i besöksintervjuundersökningen i samband med Europaparlamentsvalet i juni 2009 var "Enligt din mening, i vilken utsträckning bör besluten inom följande områden fattas på nationell nivå respektive på EU-nivå?". Respondenterna fick bedöma 12 olika politikområden på en skala från 1="uteslutande på nationell nivå" till 7="uteslutande på EU-nivå". Resultaten kunde jämföras tillbaka till 2004 års Europaparlamentsval. I figuren nedan redovisas genomsnitt för de 12 jämförbara politikområdena.

Intressant att notera är att samtliga politikområden uppvisar högre medeltal 2009 än vad de gjorde 2004. Den allt mer positiva inställningen till EU och EUs allt starkare samband med och betydelse för lägre nivåer i flernivådemokratin har inneburit att svenskarna blivit mer positivt inställda till att EU spelar en tydligare roll på olika politikområden. Förändringarna är störst när det gäller utbildning, ekonomisk politik och miljö.

Liksom 2004 är det miljö, utrikespolitik och brottsbekämpning som svenska folket anser bör i huvudsak beslutas på EU-nivå. Välfärd, arbetslöshet och skatter är politikområden som fortfarande i störst utsträckning betraktas som nationella angelägenheter av de svenska väljarna.

Läs mer i Linda Bergs kapitel "Solidaritetens och identitetens gränser" i boken som finns att ladda ned från Valforskningsprogrammets hemsida:

Jaktvanor i Sverige

2011-01-17T13:29:00.000+01:00

Vargjakten har knappt inletts men det är snart redan färdigskjutet. Jag roade mig med att skapa en Sverigekarta över svenskarnas fritidsvanor när det gäller jakt. I SOM-undersökningarna förekommer "jagat" som en av de fritidssysselsättningar som omfrågas. Slår man samman information från flera nationella SOM-undersökningar erhåller man ett tillräckligt statistiskt underlag för att undersöka andelen svenskar i varje kommun som uppger att de jagat vid något tillfälle under de senaste tolv månaderna (för de riktigt små kommunerna när underlaget blir alldeles för tunt (n<40) imputeras istället länsmedeltalet). Resultatet blir en karta som visar var i Sverige de personer bor som någon gång ägnar sig åt fritidssysselsättningen att jaga.

Fritidssysselsättningen att jaga har mycket stor regional spridning vilket förstås till en del beror på att viltet också har regional spridning. Men kartan illustrerar också stora skillnader i livsstil och levnadsvillkor mellan stad och land. I princip motsvarar kartan en centrum-periferikarta där storstädernas kommunbefolkningar i mycket liten utsträckning ägnar sig åt jakt (0-5 procent av befolkningen) samtidigt som fritidsvanan är betydligt flitigare förekommande i inlandslänen och i Norrland där uppemot 15-18 procent av befolkningen någon gång jagat.

SOM-institutets mätningar av fritidssysselsättningen jakt genomförs i samarbete med bland annat forskningsprojektet Vem är rädder för vargen här? Biodiversivitet som politisk skiljelinje. Ansvariga är Ulf Bjereld, Linda Berg, Marie Demker, Ann-Marie Ekengren, Maria Pettersson och Annette Schnabel. Projektet är finansierat av Formas.

Social struktur i Europaparlamentsval

2011-01-16T08:02:00.001+01:00

Inledningskapitlet i Seymour Martin Lipset och Stein Rokkans Party Systems and Voter Alignments (1967) tillhör de sextiosju bästa och mest inspirerande sidorna som skrivits i mitt ämne. Det är närmast tjänstefel för en väljarforskare att inte genomföra systematiska analyser sociala skiljelinjer och dess påverkan på partiers och partisystems utveckling och väljares politiska beteende vid valurnorna. Skiljelinjemodellen (eng. the social cleavage model) är ett utmärkt verktyg för att avtäcka de infrastrukturella grundförutsättningarna för värdeallokeringen i ett samhälle.

I boken Väljarbeteende i Europaval genomför vi systematiska analyser av samvariationen mellan social struktur och partival vid de fyra Europaparlamentsvalen 1995, 1999, 2004 och 2009. Intressant nog är skiljelinjerna (sambanden mellan social struktur och partival) något starkare samband vid EUP-val än vid riksdagsval. De sociala skiljelinjerna har totalt sett mer spelrum i samband med Europavalen än i samband med riksdagsvalen. Svenska EUP-val ger upphov till större sociala skillnader i röstningen än riksdagsval. Det stora undantaget i sammanhanget är klasskiljelinjen – skillnaderna i röstning mellan arbetarklass och medelklass – som är starkare i samband med riksdagsval än i EUP-val.

Valbeteendet i Europaparlamentsval visar att det finns stor potentiell inneboende kraft även i andra skiljelinjer än den traditionella klasskiljelinjen i svensk politik. Köns- och åldersskillnader i partivalet är klart större i EUP-val än i riksdagsval. Slutsatsen gäller i synnerhet den regionala skiljelinjen och stad-landskiljelinjen som strukturerar partivalet hårdare i EUP-val än i riksdagsval. Här nedan illustrerat i form av en karta över Sverige som visar var Junilistan gjorde sina bästa valresultat (se alla kartor i boken!).

Figur: Junilistans röststöd i Europaparlamentsvalet 2009 i Sveriges kommuner (procent).

Kommentar: Sveriges kommuner har kategoriserats i fem grupper så att tjugo procent av kommunerna återfinns i vardera kategori (20-20-20-20-20). Ju mörkare färg på kartan desto starkare röststöd för partiet.

Junilistan var mycket nära att försvara ett av sina mandat i Europaparlamentet. Och om fler av Junilistans sympatisörer faktiskt hade tagit sig till valurnorna och röstat på junilistan hade resultatet blivit klart bättre: Eftersom partiet var dåligt på att omsätta sitt sympatikapital till röster landade partiet på 3,5 procent, blott fem tiondelar från fyraprocentspärren.

Läs mer i Väljarbeteende i Europaval kapitel 4.

Väljarbeteende i Europaval

2011-01-12T15:14:00.001+01:00

Idag presenteras en ny bok från det svenska Valforskningsprogrammet! Väljarbeteende i Europaval handlar om de fyra Europaparlamentsval som anordnats sedan Sverige blev medlemmar i den Europeiska unionen. Har svenska folkets kunskaper om EU ökat? Struktureras väljarbeteendet i Europavalen fortfarande efter svenskarnas inställning till EU eller spelar nationella frågor en större roll för varför EUP-valen slutar som de gör? Tänker svenskarna annorlunda på EU som arena idag än vad de gjorde när vi blev medlemmar?

Det senaste EUP-valet 2009 har förstås särskild fokus i analyserna. Varför ökade valdeltagandet? Varför lyckades Piratpartiet knipa två parlamentsmandat? Hur kunde Sverigedemokraterna och Junilistan missa fyraprocentspärren? Satte reklam-TV-premiären några spår i väljarnas beteenden? Hade kandidater som Gudrun Schyman, Sören Wibe och Marit Paulsen någon betydelse för väljarnas val av parti?

Elva statsvetare har bidragit till forskarantologin (se innehållsförteckningen nedan). Datamaterialet är unikt. Inget annat land än Sverige genomför regelbundet stora besöksintervjuundersökningar i samband med Europaparlamentsval.

Bokens analyser riggar våra förväntningar inför "supervalåret" 2014. Då anordnas EUP-val och riksdagsval med blott tre månaders mellanrum!

Ladda ned Väljarbeteende i Europaval från Valforskningsprogrammets hemsida.

Du kan också beställa ett fysiskt exemplar av boken för 200 kr (då ingår moms och frakt) genom att skicka ett mejl till henrik.oscarsson@pol.gu.se och uppge fakturerings- och leverensadress.

Professorns önskelista

2010-12-13T18:21:00.000+01:00

Riksrevisionen ger universiteten kritik för att de inte hinner spendera sina anslag för forskning och utbildning. Göteborgs universitet tillhör de som har miljarder sparade i ladorna. Inga problem, det saknas knappast idéer om hur man snabbt kan göra stor nytta för svensk forskning och utbildning. Här följer några punkter som snabbt kan förbättra University of Gothenburg (UoG) när det gäller internationell närvaro, synlighet och slagkraft.

UoG Press
Idén är gammal. Men det blir allt mer akut i bibliografihysterins tidevarv att öka synligheten för University of Gothenburg. Vi behöver ett universitetsförlag med ett internationellt redaktionsråd som kan vara en plattform för forskningssamarbete och kvalitetskontroll. Förslag på julklapp: Skapa ett universitetsförlag mallat efter de som finns på likstora universitet runt om i världen.

Ökad internationell spridning av svenskspråkig forskning
Medel som kan användas direkt och få snabb effekt i synlighet för UoG är stöd för språkgranskning och översättning. Särskilt i ämnen där det finns en lång god tradition att publicera och sprida forskningsresultat på vårt modersmål är det angeläget att denna forskning också finns på engelska. Förslag på julklapp: Dela ut ett stipendium om 20 000 kr för språkgranskning och översättning till varje aktiv forskare vid UoG.

Gästforskarprogram
Att kunna bjuda in gästforskare till den egna forskningsmiljön är mycket billigt i förhållande till den positiva effekt de har på lärare, forskare och doktorander. Förslag på julklapp: Tilldela alla institutioner medel för att bjuda in ytterligare en gästforskare under 2011.
Stärk grundutbildningen
Kursbudgetarna för att utveckla och anordna nya spännande kurser är närmast löjligt små. Det begränsar kraftigt det pedagogiska nytänket. Vi schemalägger lärarlösa idag heldagsseminarier för att studenterna också skall ges möjlighet att diskutera kurslitteratur eller kurs-PM med varandra. Förslag på julklapp: Öka kursbudgetarna med tio-femton procent med start ht2011.

Stärk forskarutbildningen
För tio år sedan tog Statsvetenskapliga institutionen in fem nya doktorander per år. Idag är det fyra vartannat år. Det blir svårare att uppnå en kritisk massa i forskarutbildningen. Med ett så litet intag kan minsta oflyt i rekryteringen leda till kompetensförsörjningsproblem inom exempelvis mitt eget ämne (forskning kring demokrati, val och väljarbeteende) under lång tid. Eftersom det är omöjligt numera att söka externa medel från forskningsråd för doktorander gäller att öka fakultetsmedlen avsatta till doktorandtjänster. Förslag på julklapp: Omelbar tilldelning av medel för 2011 som skapar en doktorandtjänst till i varje ämne.

Använd sommaren!
Vilken annan arbetsplats med 6 000 anställda anser sig ha råd med tomma lokaler tio veckor om året? Lokalutnyttjandet vid UoG är huvudlöst. Just när Sverige är som vackrast och trevligast, när för en gång skull internationella forskare skulle kunna lockas att spendera tid i denna underbara stad, ja då håller universitetet stängt. Göteborgsmiljön där jag själv är verksam har potential att kunna bli Nordens svar på Michigans Ann Arbor : ett center för demokrati och opinionsforskning med sommarskolor i bland annat avancerade statistiska analysmetoder. Förslag på julklapp: Fatta beslut om att införa en sommartermin med sommarkurser! Rekrytera de som är bäst i världen att undervisa studenter från hela världen i sommarstaden Göteborg.

Jag återkommer efter nyår med en uppdatering av vad som händer med min önskelista.

Vad imponerar på tjänstemän?

2010-12-07T12:19:00.000+01:00

När Ibrahim Baylan presenterade valberedningen inför s-kongressen på förtroenderådsmötet i helgen använde han en hel arsenal av interna s-kodord för att bygga förtroende för de utvalda. I presentationen av de personer som kommer att avgöra Socialdemokratins framtid användes meriter som "lång bakgrund inom SSU", "folkrörelsemänniska", "bred erfarenhet av partiarbete", "förankring i partiet", "tidigare fackombud", "metallarbetare" och "personlig assistent". Meritportföljerna fungerar förstås utmärkt inom Socialdemokratin; alla begriper vad de betyder och vad det hela handlar om. Men frågan är vilket värde dessa gradbeteckningar egentligen har bland potentiella s-väljare?

Socialdemokraterna behöver vinna tillbaka tjänstemannaväljare för att kunna göra valresultat kring 30-35 procent i kommande val. Väljarströmmarna talar sitt tydliga språk. Det är bland storstädernas högutbildade villaägare och barnfamiljer moderna svenska val avgörs. För att vinna förtroende i dessa grupper krävs sannolikt helt andra meriterande kodord på företrädarna. Socialdemokraterna måste marknadsföra sina företrädare och sin politik på ren tjänstemannasvenska. Man behöver tala med tjänstemän på tjänstemäns vis.

Så vad imponerar på tjänstemän? Vilka slags personer identifierar sig tjänstemän med? Vilken typ av bakgrund och meriter bygger förtroendeband mellan socialdemokratins företrädare och tjänstemannagrupper? Svaret tycks vara självklart. Bland tjänstemän handlar det om saker som långa utbildningar, högskoleexamina, långvarig erfarenhet av ledarskap inom stora organisationer, goda språkkunskaper, internationella kontakter, erfarenheter av att ha jobbat utomlands, stora nätverk. Att vara prisbelönt, diplomerad, kunnig, effektiv arbetshäst gör inte saken sämre. Fyll gärna på listan! Min huvudpoäng är att tjugohundratiotalets tjänstemannameritokrati inte är helt kompatibel med den socialdemokratiska partimeritokratin. Det kan vara ett stort problem för Socialdemokraterna är att det finns ont om s-politiker i de egna leden som passar in på informations- och nätverkssamhällets gradbeteckningar.

Redan Johan Galtung på 1960-talet pekade på att opinionsbildning sker från centrum till periferin i samhället. Likt ringar på vattnet flödar nya idéer och ny politik från maktcentran (läs: Stockholm) utåt mot maktperiferin. Därför är det särskilt viktigt för ett catch all-parti i Sverige att vinna de centralt placerade tjänstemännens hjärtan och hjärnor; "den chattrande klassen" eller "kreativa klassen" om man så vill. Förtroendeband byggs genom att väljare kan identifiera sig med politiska företrädare. Partibroilers med tjugo års partiintern värnplikt bakom sig står dåligt rustade inför denna utmaning. Metallarbetare och personliga assistenter med bred förankring i rörelsen behöver blandas upp med akademiker med meritportföljer som väljarna bättre kan värdera.

Unga väljare i Sverige 1956-2006

2010-12-04T11:06:00.001+01:00

Nu är min och Mikael Perssons populärvetenskapliga skrift om unga väljare i Sverige publicerad av ungdomsstyrelsen! Läs den i sin helhet här med början på sid 249. Vi använder svenska valundersökningar från perioden 1956-2006 för att kartlägga unga väljares politiska intresse, ideologiska orienteringar, partiidentifikation, valdeltagande och partival. Analysen demonstrerar användbarheten i de långa serierna av valundersökningar som vi har tillgång till i Sverige. För de olika indikatorerna jämför vi de unga väljarna med valmanskåren som helhet, visar på skillnader mellan första-, andra- och tredjegångsväljare och visar hur utvecklingen över tid ser ut i fem olika generationer.

Figuren nedan visar exempelvis hur den yngre generationen "sladdar" i vänster-högerkonjunkturerna. Under 1980-talet stod ungdomsgenerationen yngre än 25 år till höger om valmanskåren, framför allt vid "högervågens" crescendo i valet 1991. Under 1990-talet och fram till idag har svenska ungdomar stått längre till vänster än valmanskåren som helhet. (Lägg också märke till att ungdomar faktiskt stod till höger om valmanskåren som helhet i det beramade 1968 års val). Ska bli spännande att alldeles snart kunna komplettera figuren med 2010-data!

Figur: Unga väljares genomsnittliga ideologiska vänster-högersjälvplaceringar 1956-2006 i jämförelse med valmanskåren som helhet (Källa: SCB/Svenska valundersökningar). Vänster-högerskalan går från 0 "långt till vänster" till 10 "långt till höger". Ju högre genomsnitt desto längre till höger.

Det visar sig nu som så många gånger förut att uppdrag att författa populärvetenskapliga alster blir ett slags trampolin till fortsatta analyser med stor internationell publiceringspotential. Vi går nu vidare med formella tester av livscykel-, generations- och periodeffekter, kommer att försöka göra motsvarande analyser i Norge och Danmark för ett kommande konferenspapper tillsammans med Hanna Wass vid det nordiska statsvetarkonferensen i Vasa i augusti 2011.

Jörgen Westerståhl-seminariet 2010

2010-11-26T15:46:00.001+01:00

Den 30 november är det som vanligt dags att bevista det årligen återkommande Jörgen Westerståhl-seminariet vid Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Alla hälsas välkomna till ett underhållande samtal kring den statsvetenskapliga forskningen om val, demokrati, politisk representation, opinionsbildning och väljarbeteende: forskningsområden där professor emeritus Sören Holmberg varit verksam sedan mitten av 1960-talet. Under tre intensiva timmar kommer fyra inledare (Toivo Sjörén, Richard Öhrvall, Staffan Kumlin och Hanne-Marthe Narud) och fyra panelister (Bernt Aardal, Peter Esaiasson, Lena Wängnerud och Mikael Gilljam) att vägleda oss i ett samtal om trender, utvecklingslinjer och framtidsscenarier. Välkomna!

Onlinespelande

2010-11-24T11:33:00.000+01:00

I helgen går Dreamhack 2010 av stapeln i Jönköping. Dataspelandet har vuxit till en stor folkrörelse och kulturyttring som understundom har stor politisk sprängkraft. Det är inte för inte som kulturminister Adelsohn-Liljeroth besöker årets upplaga av Dreamhack. Jag passade på att ta fram lite ny statistik kring onlinespelande. Så här är lite färska data från nyfikenhetsfabriken:

I SOM-institutets regelbundna riksrepresentativa undersökningar uppger en fjärdedel (24 procent) av ungdomarna i åldern 15-19 år att de spelar onlinespel dagligen eller flera gånger i veckan (klicka på tabellen så syns den bättre). De flitigaste onlinespelarna återfinns bland skolungdomar och gymnasister, i storstäderna, och bland personer som går utbildningar med inriktning mot naturvetenskap, data och matematik. Onlinespelandet tenderar att vara större bland personer som uppger att saknar intresse för politik. Piratpartiets sympatisörer utmärker sig som de flitigaste onlinespelarna (31 procent).

I allt väsentligt bekräftar tabellen vad vi tidigare vet om onlinespelande svenskar. För en härlig och betydligt mer ingående analys, läs Monika Djerf-Pierres SOM-kapitel "Från hardcore till parent gamer. Onlinespelande, ålder och livsstil" här.

I tabellen har undersökningsresultat från 2007, 2008 och 2009 års SOM-undersökningar slagits samman för att få ett större statistiskt underlag.

Informations(S)amhället

2010-11-16T09:39:00.001+01:00

Socialdemokratin har under hela efterkrigstiden, i val efter val, lyckats att vara starkast i de grupper där det är viktigast att vara starkast: nämligen i de breda medelinkomstskikten. S har hela tiden lyckats förändra partiideologin i takt med väljarkårens ökade välstånd (eller förborgerligande om man så vill). Socialdemokratins största utmaning är att försöka göra om konststycket. Fast den här gången är förutsättningarna radikalt annorlunda: Moderniseringsepoken är över. Industrisamhällets logik och maktstrukturer är obsoleta. Hjärnkraft driver ekonomi och samhällsutveckling, inte muskel-, ång- eller elkraft. Kollektivistiska ideal och värderingar står i nedan. Sverige rör sig in i ett globaliserat, mångkulturellt informations- och nätverkssamhälle. Svenskarna är världens mest individualistiska folk enligt WVS. Det är i denna kontext Socialdemokratin söker ett nytt raison d'être (läs Jonas Hinnfors mycket läsvärda debattartikel i GP idag).

Hur skall Socialdemokratin möta dessa utmaningar? Och hur skall Socialdemokratin kunna möta dessa utmaningar tillräckligt snabbt? Eftersom 2000-talets nya sociala hierarkier i huvudsak kommer att byggas kring individers olika kognitiva förmågor och färdigheter: Kanske en tok(S)atsning på utbildning och forskning? Eftersom kollektiv behövs men inte främst för att lösa kognitivt mobiliserade individers eventuella problem på arbetsmarknaden (Koppla loss LO från Socialdemokratin?) utan för att lösa 2000-talets största samhällsutmaningar (mångkultur och klimathot): tok(S)atsa på infrastruktur för att rusta Sverige för att möta klimathotet och bygg bort segregationen?

Valanalysen kan inte bara handla om vad som gick fel vid de två senaste valen. Genomgripande strukturella samhällsförändringar och demografiska förhållanden grinar socialdemokraterna rakt i ansiktet. Andelen väljare som med objektiva mått kan klassificeras som arbetare har minskat från 50 till 25 procent sedan mitten av 1970-talet: framtidens val vinns bland välmående högutbildade tjänstemannagrupper, inte bland arbetargrupper. Det demografiska trycket är ännu större: I varje tillkommande generation är socialdemokraternas röststöd lägre än i varje utgående. Generational replecement innebär att det krävs stor S-mobilisering enbart för att hålla kvar partiet kring den nuvarande nivån 30-35 procent.

Andel röstande på Socialdemokraterna i fem olika generationer väljare 1956-2006 (procent).

Kommentar: Stödet för Socialdemokraterna i olika åldrar bland fem generationer (födda 1880-1988). Källa: Svenska valundersökningar 1956-2006. Ett smakprov från ett kommande kapitel till en rapport från Ungdomsstyrelsen (Mikael Persson & Henrik Oscarsson).

Partiforskarna menar att två förnedrande valnederlag efter varandra brukar vara nödvändigt för att en partiorganisation skall orka med en ideologisk kursändring. När man betraktar topplistorna över potentiella efterträdare till Mona Sahlin är det svårt att bli entusiastisk inför möjligheterna till verkligt nytänk. För socialdemokraterna kan det komma att krävas ett tredje nederlag 2014 innan någon verklig förändring tar sin början. Det är inte främst en ny ledare som partiet behöver utan nya väljare (!).

Andel av socialdemokraternas väljare som är arbetare (blå linje) respektive tjänstemän (röd linje) vid riksdagsvalen 1976-2006 (procent).

Kommentar: Källa: Svenska valundersökningar 1956-2006. För fler analyser av hur sammansättningen av socialdemokraternas väljare har förändrats under de senaste sextio åren, se Oscarsson & Holmberg (2008). Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Stockholm: Norstedts Juridik.

Svenska folket och monarkin

2010-11-04T20:12:00.000+01:00

I skrivande stund är de stora riksrepresentativa SOM-undersökningarna i fält och det kommer därför att bli särskilt spännande att analysera hur de senaste händelserna har påverkat svenska folkets förtroende för kungahuset och inställning till monarkin.

Lennart Nilsson har under lång tid genomfört analyser av svenska folkets inställning till monarkin. Med hjälp av data från valundersökningen 1976 och från SOM-institutets regelbundna mätningar har han sammanställt spännande tidsserier över opinionsutvecklingen. Presentationen från SOM-dagen 2010 finns att ladda ned här.

Som aptitretare visar jag Nilssons sammanställning av utvecklingen av svenska folkets förtroende för kungahuset. Sedan 1995 har förtroendet för kungahuset minskat tydligt. Siffrorna i figuren är balansmått, vilket betyder att det fortfarande hösten 2009 fanns en positiv opinionsövervikt (+12) vilket betyder att andelen som uppger att de har ganska eller mycket stort förtroende för kungahuset är tolv procentenheter större än andelen som har ganska eller mycket litet förtroende för kungahuset.

Stödet för SD i Sveriges kommuner

2010-10-27T13:59:00.000+02:00

Intresset från internationella forskare att lära sig mer om SD är mycket stort. Sitter därför en del och plockar med SD-analyser just nu. Jag har en förkärlek för att visualisera data. På kartan nedan är stödet för Sverigedemokraterna i riksdagsvalet 2010 i landets kommuner. Jag har delat in kommunerna i fem lika stora grupper (20-20-20-20-20) precis som jag gjort i en del tidigare inlägg som presenterats här på bloggen. Alltså: I tjugo procent av landets kommuner är stödet för SD 7,64 procent eller högre (de mörkast orangea områdena).

SD klarade sig sämst
Danderyd 1.684221

Umeå 2.305997

Täby    2.32886
Norsjö   2.345181
Robertsfors    2.39245
Piteå   2.395272
Bjurholm   2.439024
Vännäs   2.613176

Malå 2.652771

Vaxholm 2.654243

SD klarade sig bäst

Svalöv   13.13693
Svedala   13.31244
Tomelilla   13.39454

Skurup 13.50281
Östra Göinge 13.74205

Trelleborg 13.75467
Hörby 13.97428

Bjuv   14.89284
Bromölla   15.40812
Sjöbo   15.83698

Källa: Valmyndigheten bearbetat i STATA 10SE (spmap)

Dom där politikerna

2010-10-21T09:31:00.001+02:00

Det finns medborgare i vårt land som inte är som vi andra. De som låter sig väljas i förtroende för att representera våra åsikter och intressen i samband med demokratiskt beslutsfattande. De som tar på sig att driva, förankra, genomföra och förklara beslut kring våra gemensamma angelägenheter. De rår över hur huvuddelen av våra skattepengar används. Och de flesta (närmare bestämt 97,6 procent) är inte proffs utan amatörer som ägnar mycket tid och kraft åt sina uppdrag. De förtroendevalda medborgarna kategoriseras ibland under beteckningen politiker. Vilka är dessa medborgare? Vad har de för utbildning? Tror de på Gud? Representerar de våra åsikter? Vad tycker de om olika typer av deltagar- och direktdemokratiska inslag? Hur kunniga uppfattar de sig själv vara när det gäller de saker de beslutar om? Vilken acceptans har de för olika typer av medborgerliga protestaktioner?

Mikael Gilljam, David Karlsson och Anders Sundell har just kommit ut med boken Politik på hemmaplan. Boken analyserar resultat från en webbenkät till närmare 10 000 (!) svenska fullmäktigeledamöter, vilket sannolikt är den största studien i sitt slag någonsin någonstans. Det blir obligatorisk läsning för alla som förväntar sig kunna uttala sig auktoritativt kring tillståndet i svensk representativ demokrati.

2010 års val en demokratisk framgång?

2010-10-10T20:51:00.002+02:00

2010 års val blev i flera avseenden en demokratisk framgång, åtminstone om vi ser till några av de populära utvärderingskriterier. Fler medborgare hittade hem till ett politiskt parti genom en mycket god mobilisering av tidigare soffliggare, av tidigare blankröstare och i gruppen förstagångsväljare. Resultatet blev ett högre valdeltagande än tidigare (84,6 procent). Valadministrationen firade nya triumfer tack vare förbättrade möjligheter att förtidsrösta (närmare 4 av 10 svenskar förtidsröstade i valet). Sverigedemokraternas intåg i riksdagen gör troligt att åsiktsrepresentativiteten mellan väljare och valda något förbättras i förhållande till tidigare, framför allt i frågor som rör flyktingar/invandring (mer intolerant) och den Europeiska unionen (mer EU-kritisk). Och sist men inte minst, förtroendet för svenska politiker ökade något alldeles kolossalt, från 54 procent 2006 till hela 70 procent svenska väljare som uppger att de har mycket eller ganska stort förtroende för politiker.

Det ökade politikerförtroendet och mobiliseringen av nya grupper medborgare till valdemokratin framstår just nu som bland det intressantaste med riksdagsvalet. Varför ökar förtroendet för politiker? Och vilka partier lyckades bäst att mobilisera de tillkommande väljarna?

Med hjälp av SVTs vallokalundersökning kan vi få en preliminär uppskattning av bruttorörligheten i väljarkåren mellan 2006 och 2010. Jag brukar räkna om rörlighetssiffrorna i bytarmatrisen till tusentals väljare för att få bättre känsla för storleken på strömmarna. Bruttorörligheten är de väljarströmmar som blir kvar när man tagit hänsyn till nettoflödena till och från de partier/grupper som ingår i bytarmatrisen.

Eftersom Vallokalundersökningen naturligt nog endast inbegriper röstare 2010 är skattningarna preliminära; i Valu finns bara minnesuppgifter om röstning 2006 vilket innebär att ingångsvärdena för en del partier röstetal 2006 hamnar långt från målet. Det blir betydligt säkrare skattningar när vi kan använda Valundersökningarnas tvåvalspaneler men de data är inte framme förrän tidigast i februari.

Varenda skattning i matrisen är värd sin egen mässa. Tabellen läses radvis: Moderaterna tappade väljare till alla Allianskamraterna: Centerpartiet -64 000, Folkpartiet -11 000 och Kristdemokraterna -72 000 väljare. (I fallet C och KD handlar det sannolikt till stor del om Moderata stödröster). Moderaterna vann hela 67 000 väljare direkt från Socialdemokraterna och gjorde också mindre bruttovinster från Vänsterpartiet (+1 000) och Miljöpartiet (+4 000 väljare). Moderaterna gjorde bruttoförluster till Sverigedemokraterna (-48 000 väljare) men mobiliserade stort både från gruppen blankröstare (+27 000), soffliggare (+74 000) och förstagångsväljare (+140 000 väljare).

Några av de största väljarströmmarna totalt sett gick från gruppen icke-röstare (soffan) till de båda huvudmotståndarna i valet. Socialdemokraterna mobiliserade 174 000 väljare från soffan och Moderaterna omkring 140 000 väljare (låt vara att vi ännu inte kan ta hänsyn till väljartrafiken i motsatt riktning, det vill säga från de etablerade partierna till sofflocket).

Representation eller signalverkan?

2010-10-06T21:15:00.000+02:00

Hyperindividualiseringen ställer själva förutsättningarna för den representativa demokratin inför tuffa utmaningar. Hur kan en representativ demokrati fungera om huvuddelen av väljarkåren betraktar representationsidén som i grunden befängd? Om individer inte längre tror på den representativa demokratins affärsidé, nämligen att någon annan än individen själv kan närvara på platser och i sammanhang där individen själv inte kan närvara, och dessutom är bättre skickad att representera hennes intressen och åsikter bättre och mer effektivt än vad hon själv kan, ja vad händer då?

Jag har läst hundratals fritextsvar från vår stora webbpanelundersökning i samband med valet som gäller potentiella SD-väljare, det vill säga personer som inför riksdagsvalet uppgav att de överväger att rösta på SD. Det återstår förstås mycket jobb att systematisera och katalogisera dessa svar. Men en sak står klart. Ett vanligt förekommande resonemang bland SD-väljare är att en röst på SD uppfattas vara en mycket effektiv signal till andra aktörer om att samhällsproblem (främst brottslighet, invandring och välfärd). Väljarna anteciperar den signalverkan en SD-röst kommer att ha på mediernas sätt att bevaka ett SD i riksdagen, på samhällsdebattörers eftervalsanalyser och på de etablerade riksdagspartiernas sätt att reagera och agera i SDs närvaro.

Liknande resonemang känns igen från många Piratpartiväljare i samband med 2009 års Europaparlamentsval. En röst på PP var ett sätt att markera att det gått för långt med övervakningssamhället, att politiker inte begrep sig på informationsteknologins effekter på viktiga politikområden som immaterial och patenträtt.

Gemensamt för dessa resonemang är att de inte handlar om att uttrycka en stark vilja att bli representerad av de partier eller företrädare man röstar på. Det handlar snarare om ett helt igenom instrumentellt agerande där det politiska beteendet (t ex en röst på SD) blir en förhandlingsbricka i ett spel där såväl medielogik som etablissemangsreaktioner redan tänkts in i ekvationen. Ett exempel är att många SD-väljare i vår e-panel gärna ser att SD som parti inte ges något reellt eget inflytande så länge effekterna av SD-rösten blir de rätta, det vill säga en förändrad politisk agenda där man kan få bekräftelse för vissa verklighetsuppfattningar och en större uppmärksamhet för de samhällsproblem man tycker är viktiga. Valsedeln är för dessa väljare inte något mandat till ett specifikt parti utan en passning till alla de andra. Liknande resonemang för en del trogna S-väljare som ändå övergav S i omsorg om partiet: man anteciperar att ett dåligt valresultat leder till ett välbehövlig nystart och ideologiutveckling inför 2014. Återigen: signalverkan snarare än representation.

När SDs tjugo riksdagsledamöter tågade ut ur Storkyrkan, kände sig 339 610 väljare representerade?

När avgjordes riksdagsvalet 2010?

2010-10-03T20:48:00.000+02:00

Mandatperioden 2006-2010 är sannolikt den stormigaste i historien om vi ser till opinionsförskjutningarna. Alliansen och regeringsbildare Reinfeldt fick en dålig start med ministeravhopp vilket innebar att s-blocket (som vi då kallade s-v-mp) snabbt kunde ta initiativet. Ystra efter tolv år i opposition satte en hel generation borgerliga politiker som aldrig varit i regering igång med att sjösätta nya reformer. Reformtakten under Alliansens första år har kanske aldrig varit högre. Smart förresten att göra alla stora förändringar tidigt under mandatperioden.

Stärkt av debatten kring A-kassan och (minnet är kort!) med en nyutsedd oppositionsledare i Mona Sahlin fortsatte s-blocket att vinna nya framgångar i väljaropinionen under 2007. I november det året hade s-blocket en nära tjugo procentenheter stor ledning över Allianspartierna. Givet opinionsgapet och det faktum att det blir allt svårare för regeringar att bli omvalda i etablerade västdemokratier räknade nationalekonomer och statsvetare ut Alliansen. Enligt alla gängse prediktionsmodeller var sannolikheten för omval nära noll. Men det var före Lehman-katastrofen i september 2008. Nånstans i halvtid på mandatperioden förändrades förutsättningarna helt. Kartan stämde inte längre med terrängen.

Finanskrisen kom ungefär samtidigt som samarbetet mellan de rödgröna partierna drogs igång i november 2008. Dessa båda faktorer återkommer gång på gång i de eftervalsanalyser som nu presenteras som avgörande för varför riksdagsvalet slutade som det gjorde. Svenska folkets förtroende för Alliansregeringen stärktes av att hantera finanskrisen. I efterhand delade väljarna ut ett gott betyg enligt den senaste SOM-undersökningen. Samtidigt började de rödgröna partiernas samarbete att ifrågasättas, ett ifrågasättande som fortfarande urgröper möjligheterna att bygga ett nödvändigt förtroende för ett rödgrönt regeringsalternativ. Att finanskrisen var en räddande ängel för Alliansen står helt klart. Att det rödgröna samarbetet uppfattades som en belastning för framför allt socialdemokraterna är lika klart. Mer detaljerade analyser kommer kunna visa vad som var viktigast. Jag sätter själv en slant på finanskrisen.

Miljöpartiet fick ett starkt lyft i samband med Europaparlamentsvalet 2009 vilket innebar att partiet ensamt kom att bära den fortsatta opinionsledningen. Ännu i januari 2010 ledde de rödgröna med tio procentenheter över Alliansen. Oppositionen stärktes framför allt i diskussionerna om en hjärtlös allianspolitik i sjukförsäkringarna. Alliansens defensiv vändes till offensiv när de fyra borgerliga partierna slutade regera och började kampanja under våren 2010. Redan kring den 1 maj var agendan mer i Alliansens smak tack vare en helt exogen faktor: Greklandskrisen, finanskrisens andra våg. Samtidigt presenterade de rödgröna sin vårmotion som var en blek version av det gemensamma manifest som allt för sent kom att presenteras under valrörelsen (efter Sahlin-utfrågningen!). Reaktionerna på vårmotionen lät inte vänta på sig. Det blev en mycket snabb opinionsförskjutning, långt snabbare än vad SCBs stora partisympatiundersökning mäktade med. Redan i junimätningarna var Alliansen ikapp och förbi. Alliansens knappa opinionsledningen stod sig över sommaren och började långsamt öka i slutet av augusti. När en vecka återstod till riksdagsvalet hade Alliansen i stort sett avgjort kampen om att bli större än de rödgröna. Det blev inte den spännande, ideologiska och jämna kamp som de flesta av oss trodde.

Det finns en etablerad föreställning om att demokratiska val avgörs alldeles i slutet och att det som händer under valkampanjer och valrörelser är helt utslagsgivande. Inte den här gången. Den här gången var riksdagsvalet avgjort långt tidigare. Kanske redan i november 2008, kanske i början av maj 2010. Frågan man ställer sig är om Alliansen verkligen vann på egna meriter eller om den rödgröna oppositionen missade öppet mål från en meter.

Robert Maričić vann valtipset 2010

2010-09-25T08:43:00.006+02:00

Robert Maričić (M) i Malmö vann Henriks valtips 2010. Robert hade ett genomsnittligt medelfel per parti på 0,4667, och krossade därmed alla opinionsinstitut, poll of polls och viktade index. Dessutom tippade Robert valresultatet hela tre månader före riksdagsvalet den 19 september!

Men konkurrensen var stenhård. Drygt åttahundra personer deltog i tipset. Robert var inte ensam på förstaplatsen men vann på utslagsfrågan: han tippade valdeltagandet bäst.

Han vinner ett bokpaket med böcker om svenskt väljarbeteende och svensk opinion. De senaste väljarböckerna från Valforskningsprogrammet ingår, liksom den senaste rapporten från SOM-institutet. Bestyckad med dessa böcker står han väl rustad för framtida valtips!

Grattis Robert!

En komma fyra

2010-09-21T10:37:00.005+02:00

Just nu är det mycket frågor och förbryllan kring egenheterna i vårt svenska valsystem. Att det blir svårt att nå proportionalitet med många små partier är väl känt. Grundlagsutredningen (2004-2008) hade frågan om valsystemets utformning på sitt bord men kunde eller vågade inte föreslå några förändringar. Däremot beställdes ett stort antal intressanta simuleringar av olika varianter av vårt valsystem från Valmyndigheten i samband med utredningen. Läs mer i Lars Davidssons rapport (se t ex sid 31).

Det låter enkelt att transformera ett valresultat till en mandatfördelning så att mandaten fördelas proportionellt. I själva verket är det däremot rätt komplicerat. Vi använder oss nämligen av ett slags "regional kvotering" för att se till att riksdagen består av ledamöter från alla delar av Sverige.

Statistikern cch bondeförbundaren (med en bakgrund vid rasbiologiska institutet) Sten Wahlund uppfann vårt jämkade uddatalssystem i början av 1950-talet. Istället för ett renodlat uddatalssystem (delningstal 1-3-5-7-9-11 o s v) förelog han istället 1,4 som delningstal i första mandattilldelningsomgången när partiernas jämförelsetal beräknas (1,4-3-5-7-9-11 o s v). I den första omgången divideras alla partiers röstetal med delningstalet 1,4 istället för 1.

En komma fyra tycks vara helt hämtat ur luften. Men bakom detta tal döljer sig partitaktiska överväganden av den högre skolan. I början av 1950-talet satt företrädare för det halvstora partiet bondeförbundet och räknade ut vilket delningstal som skulle gynna dem själva mest, samtidigt som riktigt små partier (läs: kommunistpartiet) missgynnades. Efter att ha prövat alla möjliga varianter kom man fram till att delningstalet 1,4 var bättre än alla andra eftersom det ökade det halvstora bondeförbundets stöd samtidigt som det lilla kommunistpartiet hölls utanför riksdagen. Koalitionspartnern socialdemokraterna köpte Wahlunds idé och vårt jämkade uddatalssystem såg dagens ljus. Sen dess rullar det på. Ingen utredning av valsystemet har lyckats nå någon överenskommelse om att förändra spelreglerna. En anledning är förstås att det är svårt för partierna att överblicka konsekvenserna av denna förändring.

Det preliminära valnattsresultatet i 2010 års riksdagsval genererar en mandatfördelning som avviker rätt mycket från ett proportionellt utfall. Socialdemokraterna har fått kanske tre mandat "för mycket" i förhållande till sitt röstetal. I morgon räknas de så kallade onsdagsrösterna. Om utfallet blir mer proportionellt än valnattsresultatet (vilket är troligt) kommer sannolikt Alliansen att få fler mandat. Läget är spänt eftersom det bara saknas tre mandat till egen majoritet.

Källa: Oscarsson, Henrik (2008) Det svenska parti- och valsystemet. I Bennich-Björkman, Li & Paula Blomqvist [Red] Mellan folkhem och Europa: Stockholm: Liber.

Reinfeldt II

2010-09-20T10:26:00.003+02:00

Alliansregeringen går fram med en dryg procentenhet (+1,1) i valet 2010 tack vare direkta röstvinster från Socialdemokraterna (c +47 000 väljare) och en stark mobilisering från soffan (c +52 000 väljare). Alliansen får ett mycket klart starkare röststöd än de rödgröna (5,7 procentenheter). Fredrik Reinfeldt pekas ut som ett mycket viktigt skäl för partival av 45 procent av Moderaternas väljare - den i särklass starkaste siffran någonsin för en partiledare i Valu-sammanhang. Någon annan regeringsbildare än Fredrik Reinfeldt förefaller helt orimligt.

Men vad spelar det för roll egentligen? Det är inte det procentuella röststödet som är betydelsefullt i sammanhanget. Mandatfördelningen är allt. Alliansen backar med fem mandat och mister därmed sin riksdagsmajoriet. Med andra ord: Fredrik Reinfeldts majoritetsallians så som vi lärt känna den har fallit. Jan Björklund sa i sitt valnattstal att medan andra regeringar i Europa "faller som käglor" så blir den svenska Alliansregeringen återvald av svenska folket. Men vad betyder återvald? Förlåt mig, men kan Alliansen (C+M+FP+KD) verkligen sägas ha vunnit valet? Måste vi inte avvakta rösträkning och eventuell regeringsbildning innan vi kan föra Alliansseger till protokollet?

Statsministern har bjudit in Miljöpartiet för diskussioner om det uppkomna parlamentariska läget. Historiska förhandlingar stundar som gäller huruvida ett stabilt, långsiktigt parlamentariskt samarbete som sträcker sig över hela mandatperioden kan skapas ur ett prekärt parlamentariskt läge. Mycket står på spel både på kort och lång sikt. Stora politiska kostnader kan väntas för alla inblandade.

MPs inledande kallsinnighet kan tolkas som förberedelser inför förhandlingar. Wetterstrand hade begått tjänstefel om hon sagt något annat på valkvällen än att ett samarbete med Alliansen är uteslutet (samtidigt nämnde hon faktiskt i samma mening ett antal områden som framstår som nödvändiga förutsättning för fortsättningen, så som kärnkraften och sjukförsäkringsreglerna). Ingen inblandad partiföreträdare kommer förstås säga flaska om någonting förrän en överenskommelse är träffad (det kan ta tid, kanske får vi vänta ända till 8 oktober). Gamle Per Gahrton poängterade pragmatiskt att det är det sakpolitiska innehållet i en överenskommelse som är det centrala: hur mycket miljöpolitik kan MP få för den kostnad det innebär att stödja Alliansen?

Regeringen Reinfeldt måste alltså gå MP-väljarna rätt långt till mötes (varav 75% placerar sig till vänster i politiken och endast 21 procent önskar sig en blocköverskridande regering!). Priset är högt men är heller inte utan fördelar: a) SD får inget inflytande som han lovat väljarna, b) söndring hos huvudmotståndaren när det rödgröna samarbetet avslutas, c) MP kompletterar på just det politikområde där Alliansen får klart sämst betyg av väljarna: framtidsfrågan miljön, d) MP blir ett slags extra säkerhet för fortsatta M-regeringar om och när något av de andra små borgerliga partierna utplånas i framtida val.

Om det var mycket spelteoretiska resonemang före valet blir det antagligen outhärdligt under de kommande veckorna. De kortsiktiga och långsiktiga politiska kostnaderna för alla inblandade partier vid olika scenarior kommer att stötas och blötas in absurdum.

Mest kommer det förstås surras om en blocköverskridande fempartiregering med M+C+FP+KD+MP. Skulle det bli fråga om en helt ny fempartiregering kommer den i historieböckerna kallas för Reinfeldt II. Reinfeldt II blir i så fall något mycket annorlunda än Reinfeldt I. Det är ett ansenligt ideologiskt avstånd som måste överbryggas om man vill motverka SD-inflytande. Och bryter förhandlingarna ihop kan Reinfeldt skylla på Miljöpartiet.

Spekulationerna kommer bli ännu yvigare. Alliansen är just nu bara tre mandat från egen majoritet (avståndet till den magiska 175-mandatgränsen kan krympa ytterligare på onsdag när alla röster har räknats, men det är ytterst osannolikt att det blir mer än ett extra mandat). Riksdagsmandaten är personliga. Man måste inte träffa överenskommelser med hela partier. Det kan i teorin räcka att övertyga tre riksdagsledamöter från någon eller några av de rödgröna partierna att lämna sina partier, agera politiska vildar och axla ett historiskt demokratiskt ansvar som "röstboskap" åt Alliansen för att säkra en riksdagsmajoritet. Då kan regeringen aldrig beskyllas för att ha gjort sig beroende av SD.

Sista minuten-guide

2010-09-19T06:39:00.005+02:00

Om någon timme öppnar vallokalerna i det tjugosjunde riksdagsvalet i den svenska demokratins historia. En av tio väljare uppger i undersökningar att de bestämmer partivalet idag, på valdagen. Och många av de som redan har bestämt sig har en hög beredskap att ombestämma sig.

Partimanifesten är bästa kristallkulan!
Vallöftesforskaren Elin Naurin och forskarna hennes internationella forskarnätverk har visat att partimanifesten ger en mycket god ledning när det gäller att bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt kommer att ske under den kommande mandatperioden. Helt i strid med gängse uppfattningar visar systematiska studier att partier håller sina vallöften. Inga andra dokument kan ge dig lika god vägledning för framtiden. Läs Alliansens manifest och De rödgrönas manifest!

Fortfarande informationsbrist?
Om du fortfarande saknar ledning så titta på den avslutande partiledardebatten igen om du inte gjort det tidigare. SVTs slutdebatt blev en proffsig tillställning. Se debatten här.

Gå på känslan!
Det kan vara oförnuftigt att lägga ned för mycket tid och kraft åt att informera dig om partiernas politik. Socialpsykologiskt inriktade väljarbeteendeforskare menar vi människor behöver mycket lite information för att kunna fatta ett beslut som inte ligger särskilt långt alls från det beslut vi hade tagit om vi varit fullt informerade. Det här tvistas naturligtvis om, men det finns faktiskt gott om empiriskt stöd för att känslan i maggropen, den första ryggmärgsreaktionen, ingivelsen, intuitionen leder dig (tillräckligt) rätt även i politiken (low information rationality). Låt känslan vara med när du röstar!

Ångrat dig?
Tvåmiljoneretthundrasjuttioåttatusenfyrahundratjugofem (2 178 425) väljare har redan röstat i riksdagsvalet enligt Valmyndighetens statistik över lämnade förtidsröster. Om du känner ångest över din redan lämnade röst har du möjlighet att använda din ångerröst. Gå till din vallokal och rösta en gång till. Har du slängt röstkortet gör det ingenting, men ta med dig legitimationen. Valdagsrösten gäller före förtidsrösten.

Långt ifrån din vallokal idag?
Det spelar ingen roll. Du kan lämna din röst på röstmottagningsställen över hela landet. Sök snabbt upp var de finns på Valmyndighetens hemsida. Glömt röstkortet? Vissa kommuner erbjuder att skriva ut röstkort på plats i röstningslokalen. Det som är kul med att rösta långt hemifrån på söndag är att din röst räknas först på onsdag-torsdag. Det kan alltså bli din röst som avgör riksdagsvalet om frågetecken kvarstår efter valnattsräkningen.

Rysaren

2010-09-18T11:47:00.004+02:00

De rödgröna tycks ha fått sitt opinionsbreak någon gång i onsdags-torsdags. Men 10 000-kronorsfrågan är om det inte är alltför sent? I Ekots och min egen sammanvägning (där dagens Sifo och Synovate-mätning räknats med) befinner sig Alliansen i en ledning på kring sex procentenheter.

Räknar vi ut en mandatfördelning på basis av dagens sammanställningar av väljaropinionen blir det så här:

Ekot/SR Väljarindex

M: 30,3 procent, 108 mandat
C: 6,6 procent, 23 mandat
FP: 7,1 procent, 25 mandat
KD: 6,3 procent, 22 mandat

ALLIANSEN: 178 mandat

V: 5,5, 20 mandat
S: 29,4, 104 mandat
MP: 8,8 procent, 31 mandat

RÖDGRÖNA: 155 mandat

SD: 4,4 procent, 16 mandat

--------------------------------------------------------------

Henrik Oscarssons poll of polls (Mätningarnas mätning 18/9):

M: 30.9 (110 mandat)
C: 5.7 (20 mandat)
FP: 7.5 (27 mandat)
KD: 5.5 (20 mandat)

ALLIANSEN: 49.7 (177 mandat)

V: 5.9 (21 mandat)
S: 29.4 (104 mandat)
MP: 8.5 (30 mandat)

RÖDGRÖNA: 43.7 (155 mandat)

SD: 4.7 (17 mandat)
ÖVR: 2.0 (0)

Institutens sistamätningar inför valen har avvikit mycket litet från valresultatet vid de senaste fyra valen, endast en procentenhet i medelfel per parti. Men det känns ändå ovisst efter den opinionsmässigt kanske mest turbulenta och dramatiska mandatperioden i historien. De rörligare väljarna kommer allt senare till beslut och kan komma att bjuda på överraskningar på söndag. Osvuret är bäst.

Givet opinionsmätningarna är det mest sannolika scenariot just nu att Alliansen vinner och får egen majoriet. Hundrasjuttiofem mandat räcker för att Fredrik Reinfeldt skall regera vidare. Men marginalerna är små. Om trendbrottet i onsdags betyder att de rödgröna knappar in kan de pressa Alliansen under den magiska 175-mandatgränsen. Det näst mest sannolika scenariet är att vi får vi en minoritetsregering där Alliansen regerar vidare med parlamentariskt stöd från Miljöpartiet.

Tidpunkt för röstningsbeslut

2010-09-16T19:40:00.000+02:00

Svenska väljare bestämmer partivalet allt närmare valdagen. Andel som efter valet uppger att de bestämde partivalet under valrörelsen har ökat i stadig takt från 18 procent 1964 till 58 procent 2006.

Källa: Svenska valundersökningar 1964-2006

I 2006 års svenska valundersökning uppgav en tredjedel av väljarna att de bestämde sig för hur de skulle rösta under sista veckan. I SVTs vallokalundersökningar ingår också frågan om tidpunkt för röstningsbeslut. Svarsalternativet "bestämde mig på valdagen" samlade 10 procent av väljarna 2006.

Sena beslut brukar nästan undantagslöst tolkas som att de senfärdiga väljarna tillhör de osäkra och villrådigas skara. Att vänta till valdagen med att bestämma sig skulle vara något irrationellt och flackande. Kommentatorer tolkar resultaten som att valrörelserna spelar en alltmer avgörande roll och att det är spännande ända in i det sista. Partiernas representanter suckar över det moment av osäkerhet som förföljer moderna valkampanjer.

Med hjälp av data från kampanjpaneler kan man undersöka i vad mån respondenternas eftervalsuppgifter om tidpunkt för röstningsbeslutet egentligen överensstämmer med röstningsintentioner före valet. E-panelen 2006 är en sex stegs panelundersökning som genomfördes under sommaren (våg 1), valrörelsen (våg 2-5) och efter riksdagsvalet den 17 september (våg 6). Genom att undersöka mönstren i väljarnas röstningsintentioner insamlade vid de fem tillfällena före valet kan man avgöra vid vilken tidpunkt en paneldeltagare inte längre förändrar sin röstningsintention.

Resultaten visar på låg överensstämmelse mellan röstningsintentionstabilitet och uppgiven tidpunkt för röstning. Att uppge att man bestämt sig sent är exempelvis vanligt även bland paneldeltagare som haft en stabil röstningsintention genom hela valrörelsen. Bland de som efter valet uppgav att de bestämt partivalet sista veckan hade hela 63 procent en stabil röstningsintention före denna tidpunkt.

Med andra ord: Att ha bestämt sig sent betyder alls icke alltid att man ombestämmer sig. Majoriteten av sista minuten-väljarna röstar på ett parti som de fastnat för tidigare under valrörelsen eller haft som röstningsintention hela vägen.

Tolkningarna av trenderna mot allt senare röstningsbeslut måste därför nyanseras, menar jag. Det finns olika typer av väljare som bestämmer sig sent. En del är genuint osäkra och villrådiga. Andra tycks ha stabila röstningsintentioner men avvaktar det slutgiltiga beslutet. Man lämnar dörren öppen för andra alternativ i händelse valrörelsen och debatten skulle bjuda på nyheter eller överraskningar. För dessa väljare är det fullt rationellt att invänta all valrörelseinformation innan det slutgiltiga beslutet behöver tas.

Valspurten så långt

2010-09-15T12:00:00.000+02:00

Som målsökande robotar närmar sig nu mina kurvor över partiernas röststöd sitt slutmål. Det är tydligt att opinionsförändringarna under den här valrörelsen har varit betydligt mer dramatiska än i samband med förra riksdagsvalet 2006. Och dramatiken kvarstår förstås ända in på valnatten.

Så här har det gått för partierna hittills i valspurten: Gröna Miljöpartiet har förlorat opinionsstöd under valrörelsen men tycks ha brutit den nedåtgående trenden under de sista dagarna. Blåa Folkpartiet har gjort en bra valrörelse även om det finns tecken på ett visst tapp i de sista mätningarna. Mörklila Vänsterpartiet gick mycket starkt i inledningen av valrörelsen men har fallit tillbaka sista veckan. Ljuslila Kristdemokraterna hade tydlig kräftgång i opinionen i inledningen av valrörelsen men har haft en mycket positiv sista tio dagar. Gröna Centerpartiets rörelser är mer blygsamma med totalt sett är valrörelsen en positiv upplevelse för partiet. Sverigedemokraternas opinionsstöd låg stabilt nära fyraprocentspärren ända fram till omkring 1 september, därefter är opinionsstödet växande (aktuell ställning i opinionen syns i högerkant på bloggen).

Kommentar: Småpartiernas sammanvägda opinionsstöd analyserat med hjälp av Demoskop, Sifo, Synovate och Novus mätningar 15 april-15 september 2010.

Koordinerad taktikröstning via sociala medier?

2010-09-14T18:07:00.011+02:00

Vårt politiska system med proportionellt valsystem och fyraprocentspärr skapar inte bara en omättlig aptit på färska opinionsundersökningar utan uppmuntrar också strategiskt agerande vid valurnorna. Taktikröstning i alla de former har diskuterats flitigt under veckan. Med taktikröstning avses en rösthandling där väljaren också väger in den strategiska kontext i vilken valsituationen äger rum. Den typiska taktikröstningen är att rösta på ett annat parti än det man tycker bäst om/står ideologiskt närmast. Huvudanledningen handlar nästan alltid om att försöka antecipera en politisk process som väljarna i vårt politiska system faktiskt inte har något att säga till om annat än indirekt, nämligen regeringsbildningen. I Sverige väljer vi partier, inte regering.

Och visst finns det gott om rutin i valmanskåren när det gäller att stödrösta. Vi har haft ett blocksystem med många små partier under lång tid. Kamrat fyra procent (VPK), kyrkobroder fyra procent (KD), skogsmulle fyra procent (MP) och traktor fyra procent (C). Historiskt har det varit socialdemokratiska väljares stödröstande på VPK under 1970- och 1980-talet samt moderata väljares stödröstande på Kristdemokraterna i 1994 års val (KD fick 4,06 procent av rösterna) som haft störst politiska konsekvenser.

I skrivande stund (20:19 den 14 september) tycks inget av de mindre riksdagspartierna vara hotande nära spärren. Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet ligger i snitt mellan fem och sex procent sammanställningarna av opinionsläget.

Att agera helt rationellt vid valurnan i vår typ av politiska system kräver i princip att man känner till hur alla andra väljare tänker rösta. Full information kan endast uppnås i efterhand. Opinionsmätningar är ett bra verktyg men ger ändå ingen hundraprocentig garanti när marginalerna är mycket små både i relation till spärren och i relation till tänkbara framtida riksdagsmajoriteter.

Så vad kan väljare egentligen göra för att minska underskottet på information? Kanske är svaret att använda de sociala medierna för att öka sin information om hur andra tänker göra i olika situationer. Man kan leka med tanken att sociala medier som Facebook och Twitter med sin omedelbarhet skulle kunna användas för att koordinera olika former av taktik- och stödröstning. Låt mig ta några exempel:

För en allmänborgerlig väljare som vill att Alliansregeringen skall få flest mandat och regera vidare är det helt centralt att både Centerpartiet och Kristdemokraterna klarar fyraprocentspärren. Så länge ett av partierna ligger nära fyra procent är det inga problem att räkna ut vilket parti som behöver en stödröst. Men om det handlar om två partier som befinner sig nära spärren: hur skall man då veta vilket av dem som "behöver" en stödröst? Svaret skulle kunna vara att koordinera taktikröstandet genom att bilda två Facebook-grupper: 1) "Vi som tänker stödrösta på Centerpartiet" och 2) "Vi som tänker stödrösta på Kristdemokraterna". Genom att anmäla sig till en av dem och sedan hålla koll på att de båda grupperna är ungefär lika stora kan man försäkra sig om att stödrösterna fördelar sig jämnt på de båda partierna. Då riskerar man inte en situation där alla borgerliga stödröster skulle råka gå till ett av partierna medan det andra blev utan (och kanske hamnar nedanför spärren).

En annan variant är de riktigt små partierna (läs PP och FI) som alltid brottas med att de ligger långt spärren för att kunna omsätta hela sin maximala elektorala potential till röster. Om alla deras potentiella väljare skulle göra slag i saken och faktiskt rösta på partiet är det ingen omöjlighet att nå den där magiska fyraprocentspärren. Det stora hindret i sammanhanget är att så länge sympatisörerna inte vet säkert att alla andra sympatisörer faktiskt kommer att rösta på partiet är det kanske bättre att rösta på ett parti som faktiskt når riksdagen (annars används ju inte ens röst för att fördela riksdagsmandat). I det här fallet handlar det i så fall om att koordinera flera hundra tusen väljare genom ett slags gemensamt kontrakt: "Om den här FB-gruppen får fler än xxx 000 medlemmar före söndag den 19 september så förbinder vi oss alla att rösta på småparti X, annars lägger vi allihop våra röster på riksdagsparti Y för att försöka få till stånd ett regeringsskifte".

När fördämningarna släppt kan taktikspekulationerna varieras in absurdum. Självaste statsminister Fredrik Reinfeldt har redan anteciperat en parlamentarisk situation efter valet där Alliansen inte nått riktigt ända fram till 175 mandat utan vänder sig till Miljöpartiet för att få parlamentariskt stöd för en stabil minoritetsregering och därigenom säkra att Sverigedemokraterna inte får någon politisk makt även om de kommer in i riksdagen. En röst på något Alliansparti i första hand och (om det skulle ta emot för mycket) MP i andra hand skulle, enligt Reinfeldt, utgöra ett effektivt vaccin mot SD-inflytande under nästa mandatperiod. Att en statsminister för fram en sådan tanke mitt i en valrörelse är faktiskt rätt intressant som fenomen.

Ett förslag på ett slags taktikröstning för att minska SDs procentuella röststöd finns för övrigt redan lanserat på sociala medier: att försöka mobilisera blankröstare och icke-röstare att rösta på något parti, vilket som helst utom SD, för att därigenom försöka trycka partiet under fyra procent i den slutliga röstsammanräkningen (döpt till Wernbloom-effekten efter landslagsspelaren Pontus Wernblooms politiska ställningstagande mot SD).

Vem byter när och till vad?

2010-09-14T17:06:00.006+02:00

Andelen väljare som (uppger att de) bestämmer partivalet under sista veckan av valrörelsen har ökat från 10 procent 1964 till 33 procent 2006.

Men hur skall utvecklingen mot allt fler sista minuten-väljare egentligen tolkas? Är sena valbeslut orsakade av genuin osäkerhet till följd av ointresse eller okunskap om de olika valalternativen? Eller handlar det om en rationell inväntan av så mycket valrörelseinformation som möjligt? Är de senfärdiga väljarna genuint osäkra eller rationellt avvaktande, eller finns båda kategorierna väljare representerade?

I boken Regeringsskifte (2008) genomförde jag och Sören Holmberg en analys av valet 2006 där vi delade in väljarna i fyra grupper efter bytesbeteende: stabila partiväljare som inte bytt parti mellan 2002 och 2006 (62 procent), inomblocksbytare som bytt parti inom s-blocket eller inom b-blocket (22 procent), mellanblocksbytare som bytt mellan de två blocken (12 procent), och övriga partibytare som bytt till eller från något övrigt parti mellan 2002 och 2006 (4 procent). I tabellen nedan har vi redovisat fördelningen av dessa väljartyper efter vid vilken tidpunkt de
uppgett att de bestämde hur de skulle rösta i 2006 års val: de som visste sedan länge hur de skulle rösta, de som bestämde partivalet tidigare under sommaren och hösten, samt de väljare som bestämde partivalet under den sista veckan av valrörelsen. Sammanlagt handlar det alltså om tre gånger fyra lika med tolv olika grupper (se tabellerna nedan).

Avsikten med analysen är förstås att undersöka följande frågeställning: Vilket slags beteende är vanligast vid vilka beslutstidpunkter?

Källa: Svenska valundersökningar 2002-2006. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen/SCB

Som väntat är andelen stabila partiväljare som störst bland väljare som bestämt partivalet sedan länge. Trettioåtta procent av väljarna (drygt 2,1 miljoner av de röstande i 2006 års val) kan betraktas som i princip oåtkomliga för all form av kortsiktig opinionspåverkan nära inpå valet (se tabell 2.5). I huvudsak består denna grupp av äldre, relativt lågt utbildade men politiskt kunniga och intresserade, starkt övertygade partianhängare. Dessa 38 procent stabila väljare – varav de flesta är väl ideologiskt förankrade längst ute till vänster eller till höger i partisystemet – representerar ett stort stabilt element i den svenska väljarkåren. Gruppen har knappast någon avgörande roll för utgången av enskilda riksdagsval men bidrar förstås till att upprätthålla politisk stabilitet.

Bland väljare som bestämt sig tidigt förekommer förstås partibytare. Men det rör sig om små väljargrupper (totalt omkring fem procent eller 327 000 väljare 2006) och nästan alla partibytare i den här kategorin är inomblocksbytare. De bestämmer sig tidigt under mandatperioderna att lämna sitt parti för ett annat parti inom samma block. Det kan förstås också vara stabila väljare som tillfälligtvis röstade på ett annat parti än de brukar 2002 och vände hem till sitt ”normala” parti 2006.

Väljare som uppger att de bestämt partivalet ”tidigare under hösten eller sommaren” består till hälften av stabila partiväljare. Tidpunkten för beslutet ligger alltså visserligen nära valet, men de har ändå till slut valt att rösta på samma parti som de gjort fyra år tidigare. Det kan tolkas som att de har använt inledningen av valrörelsen för att ompröva tidigare röstningsbeslut, alternativt för att återbekanta sig med de politiska alternativen i svensk politik. I princip öppnar de upp för att kunna påverkas av valdebatter och partibudskap. De som byter parti i det här skedet var (vid valet 2006) till två tredjedelar inomblocksbytare (8 procent) och till en tredjedel mellanblocksbytare (4 procent).

Bland de väljare som bestämde partivalet under sista veckan återfinns en klar majoritet av alla mellanblocksbytare (7 procent). För balansen mellan de båda regeringsalternativen var alltså den sista valveckan 2010 viktig i så måtto att det var då blockbytarna bestämde sig för att göra slag i saken och ta klivet över blockgränsen. Sena blockbyten är klart vanligast bland personer som saknar partipreferens, aldrig läser nyheter om politik, står ideologiskt i mitten, bland politiskt ointresserade och bland personer med låg politisk kunskap. Det politiska beteende som har störst faktisk betydelse för regeringsfrågan – mellanblocksbyte – är vanligast bland de mest svårmobiliserade, ointresserade och politiskt okunniga medborgarna.

Kampen kring 4 och 50 procent

2010-09-13T14:10:00.006+02:00

Jag roade mig just med att sammanställa några av de signifikanstest som jag alltid genomför varje gång jag uppdaterar min Mätningarnas Mätning. Med ledning av institutens uppgifter om antalet svarande i undersökningarna använder jag helt vanliga signifikanstest för att se om de små partierna får skattningar som är tillräckligt stora för att vara skild från fyra procent respektive om något av regeringsalternativen får en skattning som är skild från 50 procent (egen majoritet).

Resultaten visar att av de femton mätningar som publicerats under augusti och september 2010 (och som ingår i min poll of polls) har KD varit signifikant större än fyra procent i elva mätningar, SD signifikant större än fyra procent i två mätningar och centerpartiet signifikant större än fyra procent i elva mätningar. Alliansen har trots skattningar över femtio procent aldrig varit signifikant större än femtio procent i någon mätning under denna period.

Avgörandets ögonblick!?

2010-09-12T20:06:00.003+02:00

Den vanligaste frågan jag fått från journalister de senaste tre dagarna är om riksdagsvalet bör betraktas som avgjort nu när opinionsmätningarna bekräftar att Alliansen tycks gå in i sista veckan med en trygg opinionsledning och med en ljum medvind i ryggen. För det första tillhör det knappast min uppgift att deklarera valutgången. Vi får ju faktiskt veta väldigt snart. Sju miljoner röstberättigade skall säga sitt. För det andra håller jag inte med om att riksdagsvalet är avgjort. För även om Alliansen skulle få fler röster än de rödgröna finns det fortfarande gott om osäkra parametrar. Jag förstår inte hur någon kan vara i stånd att göra någon bedömning av hur valet kommer att sluta.

När bläcket har torkat på Valmyndighetens protokoll den 22-23 september vet vi hur svenska folket röstade i 2010 års Allmänna val. Det är upplysningsvis nämligen fortfarande så att mandaten i Sveriges Riksdag fördelas efter hur många röster de olika partierna får, inte efter hur opinionsläget ser ut veckan före valet.

Osvuret är alltid bäst efter att ha upplevt en mandatperiod med osedvanligt stora opinionsförändringar. De rödgröna tröstar sig just nu med att en tredjedel av väljarna uppger att de bestämmer partivalet under sista veckan. Att en av tio väljare väntar med det slutgiltiga beslutet till självaste valdagen. Att en majoritet av alla blockbytare tillhör gruppen väljare som bestämmer sig under den vecka som nu ligger framför (resultat hämtade från Valforskningsprogrammets studier). För de som är övertygade om att slutskedet i moderna valrörelser är helt avgörande för valresultatet kan allt fortfarande hända.

Alliansen kan istället ta fasta på motbilden: att valresultat formas i huvudsak av händelser som ligger långt tidigare än valrörelsernas larm. Att långsiktigt verkande faktorer som kan ligga långt tillbaka i tiden lägger grunden för valframgångar och valmotgångar; att valrörelserna när allt kommer omkring kanske spelar en relativt liten roll i sammanhanget och snarast kan beskrivas som att "räkna kassan när dagen är slut": omsättningen strax före stängning bidrar förstås men det är intäkterna under hela dagen som är avgörande för det totala kassaflödet.

Vi vet rätt mycket om att väljarnas uppfattningar av kampen om regeringsmakten är viktig för deras röstningsbeteenden. Om kampen mellan rödgrönt och blått betraktas som avgjord i många väljares ögon förändras nämligen deras sätt att tänka och agera. Vi kan i så fall räkna med en viss demobilisering, att somliga väljare inte längre tycker det är tillräckligt spännande eller ovisst för att det skall kännas meningsfullt att rösta. Och vi kan räkna med att många av de röstande och väljer andra partier (läs: utmanarpartier) än de skulle ha gjort om de hade uppfattat valet som mer spännande och ovisst. Just nu är det från forskningssynpunkt den mest intressanta frågeställningarna: hur den snabbt förändrade strategiska kontexten under de sista två veckorna påverkar individers valdeltagande och partival. Så som valrörelsen just nu utvecklar sig ökar sannolikheten för att de rödgröna drabbas av en "råttorna lämnar skeppet"-effekt.

Ny bok: Folkets representanter

2010-09-09T15:39:00.005+02:00

On-line publikationer i all ära. Inget går upp mot taktil beröring av nytryckta publikationer. Två av dem landade på skrivbordet idag: Senaste numret av Scandinavian Political Studies där Mikael Perssons och min artikel Did the Egalitarian Reforms of the Swedish Educational System Equalise Levels of Democratic Citizenship? finns med.

Den andra publikationen är den verkligt stora nyheten för dagen, nämligen forskarantologin Folkets representanter (Martin Brothén & Sören Holmberg) där jag bidragit med kapitlet Folkets författning? Jag jämför riksdagsledamöternas och svenska folkets åsikter när det gäller förändringar av det svenska valsystemet. För alla som gillar att läsa om hur det står till med den svenska representativa demokratin finns massor av godbitar i boken. Här nedan ser du en bild av innehållsförteckningen:

Politisk åsiktsreklam

2010-09-09T09:50:00.002+02:00

Under nästa vecka kommer MOD/Valforskningsprogrammet att visa och ställa frågor kring ett urval av partiernas reklamfilmer för deltagarna i vår kampanjpanel (E-panelen 2010). Om någon tycker att det saknas någon central valfilm i nedanstående lista är bloggläsarna välkomna att komma med förslag. Tack på förhand!

Moderaterna
http://valstugan.moderat.se/?x=video&mid=F81551F5
http://valstugan.moderat.se/?x=video&mid=4ADCC122

Folkpartiet
http://www.youtube.com/watch?v=f_bp5y_llPA&feature=player_embedded
http://www.youtube.com/watch?v=9Djj9jYDNow&feature=channel

Centerpartiet
http://www.youtube.com/watch?v=6GRvv1Y5T6w&feature=player_embedded

Kristdemokraterna
http://www.youtube.com/watch?v=XIRCq_lSgfs&feature=player_embedded#at=13

Socialdemokraterna
http://www.youtube.com/watch?v=cTEWs43wnH0&feature=player_embedded

Miljöpartiet
http://www.youtube.com/watch?v=poddA45oUq8&hd=1

Sverigedemokraterna
http://www.youtube.com/watch?v=XkRRdth8AHc

Opinionsläget -11 dagar

2010-09-08T12:27:00.003+02:00

Snittledningen för Allianspartierna har varit stabilt kring fyra procentenheter i min poll of polls under de senaste fjorton dagarna. Dagens notering är 4,2 procentenheters ledning när jag matat in morgonens Novusmätning -- några tiondelar större än för en vecka sedan. Alliansledningen är alltså något större nu än vid motsvarande tipdpunkt under 2006 års valrörelse. Jag betraktar fortfarande valet som "too close to call" som det brukar heta i engelskspråkiga valvakor (Det är bara i ett fåtal mätningar Alliansledningen är tillräckligt stor för att vara statistiskt signifikant). Nya mätningar kommer dagligen. En tredjedel av väljarna håller det slutgiltiga valet av parti öppet till sista veckan. En femtedel av väljarna byter parti under valrörelsen. Och det är under valrörelsen de flesta blockbyten äger rum.

Bloggat om väljarbeteende

2010-09-06T13:44:00.003+02:00

Svårt att hinna blogga särskilt mycket just nu. Men jag kan hänvisa till en del grundinformation som redan finns på den här bloggen. Använd sökfunktionen till höger på bloggen för att söka i gamla blogginlägg om svenskt väljarbeteende.

Idag har jag hänvisat till följande sidor/resultat från forskningen om väljarbeteende:

Storstadsväljare: http://www.henrikoscarsson.com/2009/09/storstaderna.html
Högervind: http://www.henrikoscarsson.com/2009/03/hogervind-i-40-ar.html
Trafik mellan soffan och valurnan: http://www.henrikoscarsson.com/2010/03/okande-trafik-mellan-soffan-och.html
RUT-avdrag: http://www.henrikoscarsson.com/2010/03/om-rut-och-blockbyten.html
Sjuka och arbetslösa: http://www.henrikoscarsson.com/2010/02/hur-rostar-sjuka-och-arbetslosa.html
Förstagångsväljare: http://www.henrikoscarsson.com/2010/02/forstagangsvaljarnas-valdeltagande.html

Och, på förekommen anledning, så här ser svenska folkets egen karta över det svenska partisystemet ut. Resultaten är hämtade från svenska valundersökningar under perioden 1979-2006. Vi ber väljarna placera ut partierna på elvagradig vänster-högerskala från 0 till 10. Här ser du partiernas genomsnittliga placeringar.

1461 dagar eller Vad är ett valresultat?

2010-08-26T17:48:00.005+02:00

Nu vet vi resultatet av valet. Och då är det inte resultatet av 2010 års val jag tänker på. Nej, jag menar resultatet av 2006 års val! Ett valresultat är mer än resultatet av en röstsammanräkning. Ett resultat av ett riksdagsval är summan av allt som hänt (och inte hänt) under ettusenfyrahundrasextioen dagars regerande. Vad är resultatet av 1 461 dagars maktinnehav?

Svenska valrörelser handlar väldigt lite om vad som varit och fokuseras nästan helt på samhällsproblem som behöver lösas under kommande mandatperiod. Trots att mekanismerna för ansvarsutkrävande ofta lyfts fram som betydelsefulla kvarstår faktum: svenska valrörelser blickar framåt, inte bakåt. Svenska väljare ägnar sig i huvudsak åt framåtblickande mandatgivning, betydligt mindre åt bakåtblickande ansvarsutkrävande. När partierna vill debattera dåtid, ansvar och resultat är journalisternas ryggmärgsreaktion att avbryta. Det finns inga nyheter i dåtiden.

Ur ett normativt demokratiteoretiskt perspektiv finns anledning att vara bekymrad när diskussioner om sådant som skulle underlätta väljarnas möjligheter till ansvarsutkrävande inte uppfattas som relevant eller nyhetsvärdigt. Medievalrörelserna blir därefter: Nästan tomma på diskussioner kring uppnådda politiska resultat och duglighet i regerande.

Under de närmaste veckorna kommer vi därför inte få höra särskilt många debatter som möjliggör för väljarna att värdera Alliansregeringens och oppositionens! göranden och låtanden under ALLA de 1 461 dagarna av mandatperioden (de tidiga avhoppen, svininfluensan, Köpenhamnsmötet, EU-ordförandeskapet, hanteringen av finanskrisen, splittringen kring kärnkraft och homovigslar, turerna kring Saabkrisen).

Vilken medieredaktion vågar bryta mönstret och göra en ny, fräsch och ambitiös uppsummering och sammanfattning av den sittande regeringens och den nuvarande oppositionens! ageranden under HELA den mandatperiod som gått? Låt väljarna uppleva de 1 461 dagarna igen!

Det förtidsröstande folket

2010-08-24T20:51:00.007+02:00

Svenskarna är ett förtidsröstande folk. Sedan mitten av 1980-talet har regelmässigt omkring en tredjedel av svenskarna utnyttjat de internationellt sett frikostiga möjligheterna att förtidsrösta. I valet 2006 förtidsröstade 31,8 procent av de svenska väljarna. Numera kan vi gå och rösta upp till 18 dagar före valet. Sju av tio förtidsröster läggs under den sista veckan före valet.

Ibland diskuteras rimligheten i att ge väljare möjligheter att rösta långt i förväg trots att valrörelsen inte är avslutad. Argumentet är att väljaren inte har tillgång till all information innan de går till beslut. Vad alltför få känner till är att vi väljare faktiskt har möjlighet att ändra oss. En röst i vallokalen på valsöndagen annullerar din förtida röst (förtidsröstningskuvertet med ditt röstlängdsnummer och valkuvert makuleras om det redan finns en notering i röstlängden att du redan har röstat).

En mer kontroversiell fråga är om vissa partier gynnas av att vi har ett generöst utbyggt förtidsröstningssystem? Historiskt vet vi att moderaterna har haft ett något starkare stöd bland förtidsröstare än bland vallokalsröstare. För socialdemokraterna har det varit tvärtom: ett starkare stöd bland vallokalsröstare än förtidsröstare. Även folkpartiet har haft något starkare stöd bland förtidsröstare än bland vallokalsröstare. Avvikelserna i partistöd hos dessa väljargrupper har ansetts bero på skillnader i livsstilsmönster som i sin tur beror på socioekonomiska faktorer: att borgerliga fp- och m-väljare tenderar att vara mer upptagna och mer på resande fot och därför utnyttjar möjligheterna till förtidsröstning i högre grad än andra partiers väljare (Holmberg 2003).

Efter att kommunerna har tagit över ansvaret för den förtida röstningen har skillnaderna mellan förtidsröstare och vallokalsröstare minskat. I samband med 2006 års val var avvikelserna betydligt mindre än vad de varit historiskt. Ökad tillgänglighet -- ett ökat antalet röstmottagningsställen kombinerat med ökad mångfald när det gäller typen av lokaler där man kan förtidsrösta -- kan ligga bakom denna utjämning.

Källa: Dahlberg, Oscarsson & Öhrvall (2008) Förtida röstning i Sverige. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen.

Partisimulator LIVSSTIL/DEMOGRAFI

2010-08-19T10:57:00.005+02:00

Nu är båda våra partisimulatorer publicerade. Partisimulator LIVSSTIL finns att avnjuta på Facebook som en applikation där du kan dela resultatet med dina vänner. Partisimulator DEMOGRAFI finns att nå via Sveriges Radios hemsida.

På basis av de uppgifter du matar in beräknar simulatorerna hur fördelningen av partisympatier ser ut bland personer som har samma livstilsmönster/demografiska profil som du själv. Till skillnad från de många partitesterna görs ingen matchning mellan dig själv och partierna. Resultaten från simulatorerna är alltså inte tänkta att användas som en handlingsrekommendation för röstning. Simulatorerna är applikationer som kan användas för att informera sig om hur partisympatier är fördelade i olika befolkningsgrupper. Det handlar alltså om en tillämpning av valforskningens modeller för att förklara partisympatier. Mycket nöje!

Ni som vill veta mer om hur simulatorerna är gjorda med all härlig teknisk dokumentation klickar här.

Valresultatet fryser sakta fast

2010-08-18T07:28:00.003+02:00

Diagrammet över opinionsutvecklingen under mandatperioden 2006-2010 saknar nu bara några prickar. Valresultatet börjar nu långsamt frysa fast. Men vi vet fortfarande inte om det blir rödgrönt eller blått. Bortsett från några strövis avgivna brevröster i utlandet har svenskarna ännu inte börjat rösta i 2010 års riksdagsval. Räkneverket är nollställt. Alla partier står på noll. Mobiliseringen blir avgörande. Vilken sida förmår bäst att dra även de politiskt sömnigare väljargrupperna och de ljumna sympatisörerna till valurnorna?

Vi går in i den intensiva sista fyraveckorsperioden med ett avstånd mellan blocken som i varje enskild mätning är alltför litet för att vara statistiskt signifikant och med nästan var sjunde väljare som inte vill uppge vilket parti de tänker rösta på.

I Mätningarnas Mätning leder Alliansen med två och en halv procentenhet. Gånger sju miljoner röstberättigade motsvarar ledningen ungefär 180 000 väljare. Räknar man med ett åttioprocentigt valdeltagande handlar det om 145 000 väljare. Det räcker att drygt 70 000 väljare byter block så får vi vänta till onsdagen efter valet när söndagsförtidsröster och utlandsröster är färdigräknade.

Andelen svenska väljare som just nu överväger att rösta på partier som tillhör olika block (blocköverskridande kombinationer av tänkbara partival) är mycket lägre än vad man skulle kunna tro. Vid det senaste valet 2006 var det bara femton procent av väljarna som uppgav att man stod och valde mellan partier från två olika block (t ex S och M eller FP och MP). Två tredjedelar av all väljarrörlighet handlar om partibyten inom blocken. Denna inomblocksrörlighet har bara konsekvenser för regeringsmakten om den leder till att något av riksdagspartierna nära spärren skulle ramla ur riksdagen.

Övertro på partitest?

2010-08-16T18:46:00.012+02:00

Medieföretagen erbjuder från nu en hel serie av valkompasser och partitest för de väljare som vill kunna matcha egna sakfrågeåsikter med de olika partiernas ståndpunkter (SVT, TV4, DN, SvD, Aftonbladet, Axess, GP). Partitest är populärt. Vid förra valet 2006 uppgav 27 procent av väljarna att de genomfört ett partitest under valrörelsen. Den gången hade testerna till och med tydliga effekter på partivalet.

Huvuddelen av partitestarna betraktar kompasserna som ren politainment, ett slags politisk underhållning för vederbörandes höga nöjes skull. Men partitesterna lanseras samtidigt som ett seriöst verktyg för att hitta fram till ett parti som åsiktsmässigt ligger nära den egna uppfattningen. I Valundersökningen 2006 uppgav omkring sju procent av väljarna (framför allt unga oerfarna väljare) att de tagit intryck av resultaten från testerna. Ambitionen och förevändningen är att ge ett (oberoende?) handlingsrekommendation till enskilda väljare om vilket parti de (borde) rösta på.

Jag tycker själv partitest är kul och har själv deltagit i utformningen av partitest för att lära mig mekaniken bakom testkonstruktionerna. Men det finns samtidigt anledning att höja ett varningens finger för överanvändning och övertro på detta interaktiva valrörelsefenomen.

Partitesterna vilar på en ofullständig modell för väljarbeteende som endast inbegriper sakfrågeåsikter och partiståndpunkter. Kompasserna vilar med andra ord tungt på ett ohållbart normativt ställningstagande att väljares väg fram till "rätt" parti skulle handla enbart om positionstaganden i konkreta politiska sakfrågor (eller i det här fallet: grovt förenklade och korthugget formulerade förslag). Väljarforskningen visar nämligen att rena åsiktsröstningsmodeller för att predicera partival har klara begränsningar. Även när vi använder uppemot ett femtiotal sakfrågeåsikter i våra modeller hör det till ovanligheterna att vi kommer i närheten av att kunna predicera partivalet rätt för hälften av väljarna (50%).

Vad partitestarna kan hoppas på är att kompasserna placerar dem i rätt politiskt block. En ordentligt utprovad åsiktsröstningsmodell klarar normalt av att predicera 80-90 procent av väljarna i rätt politiskt block (och då är det förstås de klassiska vänster-högersakfrågorna om jämlikhet, skatter, privatiseringar, arbetsrätt, ersättningsnivåer i försäkringssystemen, ambitionsnivån i välfärdsstaten och storleken på offentlig sektor som gör huvuddelen av jobbet).

Varför klarar inte renodlade åsiktsröstningsmodeller av att predicera partivalet bättre? Svaret är rätt enkelt: det finns en hel lista med utvärderingskriterier väljare använder sig av (och bör använda sig av) när de bestämmer sitt partival som faktiskt inte alls har med sakfrågeståndpunkter att göra. Bedömningar av duglighet och kompetens, erfarenhet, tidigare uppnådda resultat, förmåga att leda, beslutsamhet även de dagar då solen inte skiner, trovärdighet, partisammanhållning, grad av interndemokrati, förmåga att samarbeta, förhandla och kompromissa, lyhördhet, folklighet, uppträdande, egenskaper hos ledande företrädare, moraliskt handlande, pålitlighet. Ja listan kan göras hur lång som helst.

Eller omvänt: Bara för att en kandidat eller ett parti tycker exakt som du gör just idag behöver det faktiskt inte nödvändigtvis innebära att det kommer att fattas beslut under den kommande mandatperioden som ligger i linje med dina intressen. Sen finns det anledning att påminna om några andra former av representativitet utöver renodlad åsiktsrepresentativitet: symbolisk representativitet, social representativitet, intresserepresentativitet och ageranderepresentativitet för att nämna några.

Partiideologier består av tre huvudkomponenter: verklighetsbeskrivningar (är), samhällsvisioner (bör) och handlingsrekommendationer (gör). Partitesten berör endast en av dessa dimensioner (de konkreta lösningarna). På lite sikt kan alltså dagsaktuella partiståndpunkter i konkreta valfrågor vara en rätt dålig vägledning för väljarna. Ideologier ger partierna långsiktig vägledning vid prioriteringar, när man måste välja mellan två goda ting, när kriser tvingar fram impopulära beslut samt, inte minst, vid situationer under kommande mandatperiod som vi inte kan förutse idag.

Slutligen: ett stort minus med de flesta partitest är att väljarna ingenting lär sig om partiståndpunkter. Ur folkbildningssynpunkt är partitesterna oftast värdelösa. De flesta test levererar nämligen inget annat än ett procenttal för hur god matchningen är mellan egna (icke delibererade!) sakfrågeåsikter och partiernas ståndpunkter. Efter testerna vet väljarna normalt sett inte mer om vilka partier som intar vilka ståndpunkter i vilka sakfrågor. Genvägen att hitta rätt parti kan göra väljaren en otjänst.