Engström tar mandat 14

Femtiofyra procent svarar att de inte vet vilket parti de skulle rösta på i EUP-valet i Synovates mätning. Fortfarande är stora delar av valmanskåren inte mobiliserad. Många känner fortfarande inte till att det är val.

Piratpartiet får 5,1 procent i Synovates mätning. Undersökningen låg i fält 20-27 april. En period under vilken Piratpartiet hade god draghjälp av den inrikespolitiska agendan i form av den för fildelargenerationen nedslående domen i Pirate Bay-rättegången och efterspelet om domarjäv. Piratpartiet har en eventbaserad opinionsbildning. Partiet tycks vara beroende av de stora händelserna som tändvätska för medlemmar, sympatisörer och anhängare. När nyheter briserar sker opinionsbildningen mycket snabbt. Frågan alla ställer sig idag är om valrörelseagendan under de känsliga dagarna 1-7 juni kommer att gynna partiet.

Jag har kört mitt lilla mandatfördelningsprogram och fått fram en uppdaterad kandidatlista. Om Synovates mätning var valresultatet 7 juni skulle Christian Engström (PP) ta mandat nr 14.

1 Gunnar Hökmark (m)
2 Marita Ulvskog (s)
3 Anna Ibrisagic (m)
4 Olle Ludvigsson (s)
5 Marit Paulsen (fp)
6 Christofer Fjellner (m)
7 Åsa Westlund (s)
8 Carl Schlyter (mp)
9 Susanna Haby (m)
10 Göran Färm (s)
11 Eva-Britt Svensson (v)
12 Lena Ek (c)
13 Ella Bohlin (kd)
14 Christian Engström (pp)
15 Hans Wallmark (m)
16 Anna Hedh (s)
17 Olle Schmidt (fp)
18 Christoffer Järkeborn (m)
----------------------------------------
19 Jens Nilsson (s)
20 Isabella Lövin (mp)

Piratpartiets väljare finns samlade i ett mycket snävt segment av väljarkåren. Unga män. Det är en mycket svårmobiliserad grupp. I tidigare EUP-val har valdeltagandet varit omkring 25 procent. Även om PP mangrant lyckas mobilisera denna grupp till valurnorna 7 juni måste partiet sannolikt få fotfäste i fler väljargrupper för att lyckas ta mandat. Som tidigare inlägg har visat mobiliseras väljarna väldigt sent inför EUP-val. Enligt SVT Valu 2004 bestämde var femte svensk partivalet på självaste valdagen.

Vill du jämföra med mina mandatfördelningar från tidigare EUP-mätningar?

http://www.henrikoscarsson.com/2009/03/right-stuff.html
http://www.henrikoscarsson.com/2009/03/sveriges-eup-trupp-just-nu.html

Icke-röstarna förklarar sig

En av de vanligaste frågorna i dessa tider är varför så få deltar i EUP-valen? Varför inte fråga väljarna själva? Det gör vi förstås också i våra studier av svenskt väljarbeteende. I valundersökningarnas långa besöksintervju ställde vi en helt öppen fråga till icke-röstarna varför de valt att inte delta i EUP-valet 2004. Deras egna motiveringar (upp till tre per respondent) kan sedan kategoriseras på följande sätt:

• Okunskap om valet (32 procent)
  Huvudorsaken är informationsbrist, enligt väljarna själva. Man känner till för lite, är för dåligt insatt, vet för lite om EU-frågor eller saknar tillräckligt med information för att delta.


• Ointresse (25 procent)
  Det handlar framförallt om svar i termer av att man saknar intresse för politik rent allmänt, men också preciserat till just valet eller EU-frågor. Ointressemotiveringarna är förstås sammanflätade med okunskapsmotiveringarna.


• Förhinder (21 procent)
  Tiden inte räcker till (10 procent) eller att man var bortrest (9 procent). Det här är förstås vanligare förklaringar än i riksdagsvalen eftersom EUP-valen ligger illa placerat i tid.


• Valet har liten betydelse (15 procent)
  Europaparlamentsvalen är ett lågstimulival jämfört med riksdagsval. Många väljare uppfattar valen på det sättet också, förstås. Att det inte står lika mycket på spel och att EUP-valen är mindre viktiga än nationella riksdagsval uppges av var sjunde icke-röstare.
  
• EU-frågan (12 procent)
  Hänvisningar till EU uppges som motivering till icke-röstning av ungefär var tionde soffliggare. Innehållsligt handlar motiven i huvudsak om två saker; dels avstår väljare från att rösta p g a att de är motståndare till EU; dels avstår väljare att rösta på grund av att de är besvikna på EU eller det svenska medlemskapet.


• Bland övriga motiv till att avstå anges saknat förtroende för svenska politiker och för EU och upplevelser av att skillnaderna mellan partierna är små vilket innebär svårigheter att göra ett val.

En EUP-valrörelse som intresserar medborgarna och gör dem kunnigare om EU skulle alltså kunna höja valdeltagandet. Vi vet från många andra typer analyser att politisk kunskap har ett starkt samband med sannolikheten att rösta. Läs våra övriga analyser av faktorer som påverkar medborgarnas sannolikhet att rösta i EUP-valen i boken "Europaval" som du kan ladda ned från Valforskningsprogrammets hemsida.

Senare beslut i EUP-val

Med tanke på att det är så få som röstar i EUP-valen (37,9 procent 2004) skulle man kunna tänka sig att de som verkligen går och röstar skulle vara ovanligt engagerade och kanske också mer än vanligt partitrogna. Lågstimulusval som EUP-val borde inte mobilisera många osäkra och tveksamma väljare utan främst de mest engagerade, intresserade och övertygade. Sistaminutenbeslut under valspurtens avslutande dagar borde i så fall vara mindre vanliga i EUP-val än i ett riksdagsval.

Men så är det inte. I Europaparlamentsvalen tenderar väljarna att bestämma partivalet senare än i riksdagsvalen. Andelen väljare som uppger att de bestämt partivalet under sista veckan är 42-44 procent i EUP-valen jämfört med 33-36 procent i riksdagsvalen.






Källa: Svenska valundersökningar 1964-2006


Junilistans väljare 2004 var ännu senfärdigare med sina röstningsbeslut. Hela 69 procent av jl-väljarna bestämde partivalet under den dramatiska sista valrörelseveckan. Det var då junilistan nästan tredubblade sitt stöd på bara några dagar. Opinionsinstituten hann inte med när EUP-väljarna mobiliserades. SVTs vallokalsundersökning 2004, som först skvallrade om junilistans framgångar, möttes initialt med stor skepsis.

Alltså: Riggat för snabba förändringar av partiernas opinionsstöd under den sista valrörelseveckan även den här gången!? Eftersom valdeltagandet är lågt och många bestämmer sig väldigt sent är det en enorm utmaning att genomföra opinionsmätningar. Vi kan förvänta oss stora och snabba förskjutningar i folkopinionen 1-7 juni som inte nödvändigtvis kommer synas i opinionsmätningarna.


Senfärdigare väljare fäster också ökad fokus på hur den politiska agendan egentligen kommer att se ut första veckan i juni. Partistrateger och medierepresentanter gör klokt i att undersöka vad som är inplanerat då och som kan ha konsekvenser för valrörelsen. Det enda jag på rak arm kommer på är nationaldagen 6 juni och Bruce Springsteens konserter på Stockholms stadion.

SOM, PP och viktiga samhällsproblem

Igår gick den årligt återkommande SOM-dagen av stapeln i Göteborgs Universitet Vasaparken. De första rykande färska resultaten från den senaste SOM-undersökningen presenterades. Du hittar alla bilderna (193 st!) från de åtta forskarpresentationerna på SOM-institutets hemsida. Julafton alltså för alla som vill ta pulsen på svensk folkopinion. Så gott som varje bild skulle kunna ligga till grund för intressanta blogginlägg. Och det här är förstås bara början av redovisningen av SOM-undersökningen. Längre fram mot sommaren kan jag själv utlova fler analyser om FRA-opinionen och om piratpartiets sympatisörer.

Sören Holmberg presenterade rangordningen av svenska folkets viktiga samhällsproblem. Enkätfrågan som ställs är helt öppen. Svaren (upp till tre svar) kategoriseras i efterhand. Sysselsättning, sjukvård, utbildning och miljö ligger klart i topp hösten 2008, intressant nog med exakt samma skattningar av viktighet som 2007. Efter vinterns finanskatastrof lär Sveriges ekonomi ha sällat sig till de flitigast nämnda samhällsproblemen.


De flesta partier brukar kunna associeras med olika samhällsfrågor. I själva verket är svensk partipolitik mycket en agendakamp om att äga de sakfrågor som många väljare tycker är viktiga. Det är en av nycklarna till elektorala framgångar.

Det slog mig då att piratpartiets hjärtefrågor som i vid mening rör integritet, öppenhet och insyn inte dyker upp på radarskärmen i SOMs undersökningar (i kategorin "kommunikationer" handlar svaren framför allt om vägar och järnvägar). I en liknande undersökning från Sifo som specifikt handlade om EUP-valet gav nyligen två procent av respondenterna (5 procent av 15-29-åringar) spontant ett svar som gällde integritetsfrågor. Även om PP kan sägas äga frågorna är det alltså en mycket liten andel av svenska folket som spontant nämner frågan som ett viktigt samhällsproblem. Frågan för dagen är alltså: Är det tillräckligt många som tycker frågorna är tillräckligt viktiga för att lägga sin röst på PP?

Funkar politisk TV-reklam?

Det ser nu ut som att partierna kommer använda EUP-valet som ett slags testballong för politisk TV-reklam. Lockpriserna från TV4 var för attraktivt för partierna. Filmerna de ändå tänkt lägga ut på YouTube Obama-style (?) kommer vi nu också få se på TV4. Återstår att se om det blir korta 30-sekundare som är det vanliga amerikanska formatet eller om det blir längre filmer.

Hög tid att snabbt försöka läsa på. Vad säger forskningen? Man skulle kunna tro att forskningslitteraturen kring effekter av politisk TV-reklam på väljarbeteende skulle vara enorm med tanke på de summor som kandidater och partier satsar under amerikanska valkampanjer. Märkligt nog inte, enligt Franz & Ridout (2007). Det mesta av forskarkraften tycks ha ägnats åt att undersöka frågan huruvida negativt kampanjande verkligen leder till minskat valdeltagande. Denna kontrovers har genererat hyllmeter av studier (hoppas kunna återkomma i den intressanta frågan inom kort).

Så funkar verkligen politisk TV-reklam? Det korta svaret på frågan hämtat från den nyaste litteratur jag kunde hitta tycks vara: Ja, politisk TV-reklam fungerar. Omfattande och noggranna studier av väljares exponering för Republikanska och Demokratiska valbudskap under 2004 års presidentvalsbatalj mellan Bush och Kerry visar exempelvis att de typiska 30-sekundarna har en tydlig påverkan på såväl väljarnas evalueringar av kandidaterna som valet av parti.

Effekterna är också starkare bland personer med svaga politiska kunskaper än bland politiskt kunniga väljare. Ett svenskt Europaparlamentsval där väljarna är mindre kognitivt mobiliserade än i ett riksdagsval skulle alltså passa utmärkt för introduktion av TV-reklam.

"...we find ample evidence that exposure to advertising can move votechoice and influence attitudes towards candidates. Further still, we find that advertising’s influence is moderated most consistently through political knowledge, with those lower in political information more influenced by ad messages" (Franz & Ridout 2007).

Bakom enkla svar döljer sig som alltid en betydligt mer komplicerad verklighet som rör data, mätinstrument, undersökningsdesign och analysmetoder. En ännu olöst kontrovers gäller exempelvis om politisk TV-reklam har starkare effekter bland svagt partiidentifierade, flytande väljare (independents) än bland personer med starkare partianknytning (dvs de som betraktar sig som Demokrater eller Republikaner). En del studier pekar i den riktningen. Andra hittar inte sådana samband.

De relevanta följdfrågan är förstås: Funkar politisk TV-reklam i Sverige? Kan amerikanska forskningsresultat ge någon vägledning alls i ett partidominerat flerpartisystem som det svenska med en mycket annorlunda politisk kultur? Hur kommer väljarna reagera?

Socialdemokraterna tvekar att ge sig på politisk TV-reklam. Men om man får tro den här forskningen vore det ett mycket stort misstag för oppositionspartierna att avstå från TV-reklam: så länge väljare exponeras lika mycket från båda sidor tenderar nämligen effekterna att ut varandra. Att lämna fritt spelrum för motståndaren i TV-rutan är detsamma som att bjuda på väljare. Kapprustning är den logik som styr utvecklingen av amerikanska valkampanjer. Allianspartierna sätter nu press på oppositionen i ytterligare en dimension. Har v-s-mp råd att inte följa efter? TV-bolagen kan börja gnugga händerna inför 2010 års riksdagsval.

Frågan är också hur effekterna av TV-reklam slår i ett flerpartisystem där avsändarna (partierna) är fler än två. Kakafonin lär minska sannolikheten för andra effekter än att partier som är grannar till varandra i partisystemet mjukar upp och vinner varandras sympatisörer. Om reklaminsatserna i huvudsak leder till ökad inomblocksrörlighet är det rätt dåligt använda reklampengar för den som vill slåss om regeringsmakten. Borde de båda regeringsalternativen (v-s-mp) (c-fp-kd-m) samarbeta även när det gäller utformningen av TV-sända 30-sekundare inför 2010 års riksdagsval?

Källa: Franz, Michael M. & Travis N. Ridout (2007) "Does Political Advertising Persuade?" Political Behavior 29:465-491.

Vad kan väljarna om EU?

Medborgares politiska kunskap och sofistikation fortsätter att vara en av de intressantaste faktorerna i studier av opinionsbildning och väljarbeteende. Effekter av politisk information (skandaler, utspel, valbudskap) på väljares politiska värderingar, preferenser, sakfrågeåsikter och beteende är oftast omöjligt att korrekt uppskatta om man inte känner till saker som individers predispositioner (stabila föreställningar, värderingar och ideologier) eller politisk sofistikation. Opinionsförändringar är nämligen oftast olika stora, olika snabba och till och med i olika riktning i olika väljargrupper.

I valundersökningarnas timslånga besöksintervjuer med väljare i samband med varje val brukar vi ställa kunskapsfrågor. De fungerar bra. Mycket sällan blir det negativa reaktioner. De flesta svarspersoner tycker det är kul och vill hemskt gärna veta svaren på frågorna i efterhand.

Valet av indikatorer kan förstås ifrågasättas i oändlighet: Vad behöver egentligen en väljare vara kunnig om för att fatta ett förnuftigt röstningsbeslut? Och är det verkligen politisk kunskap som mäts eller handlar det bara om ett slags lexikografisk kalenderbitarkunskap?

Målsättningen med kunskapsfrågorna är inte i första hand att analysera svaren en fråga i taget utan att bygga fungerande kunskapsindex som kan effektivt fånga in den stora variation som finns i medborgarnas politiska kunskaper. Erfarenheterna visar att kunskapsindexen håller mycket hög kvalitet. Internationellt är de unika. Få andra länder har så många och så varierade kunskapsindikatorer i sina undersökningar. I amerikanska undersökningar använder man ofta formell utbildning som proxy för kunskap i sina modellere. I Sverige fungerar inte det eftersom utbildning och politisk kunskap inte samvarierar särskilt starkt. Många lågt utbildade har goda politiska kunskaper. Och tvärtom: många högutbildade har mycket svaga politiska kunskaper.

Jag gjorde en sammanställning av de kunskapsfrågor vi använt som berör EU. Som framgår av tabellen varierar vi lätta och svåra frågor. Lättast för väljarna att svara rätt på är påståendefrågorna om att kommissionen har sitt högkvarter i Bryssel och att Spanien är medlem i EU (80-90 procent). Hälften av väljarna brukar klara av att tala om hur många länder som är medlemmar i EU. Systemkunskapsfrågorna om hur Europaparlamentet fungerar och hur många parlamentariker Sverige har är klart svårast. Knappt var femte svensk kände till att (22 korrigerat) 19 parlamentsledamöter skulle väljas i EUP-valet 2004 (se tabell).


Källa: Kompilerat från böckerna Europaval och Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Vet ej-svar kategoriseras som felsvar.

Det är svårt att dra säkra slutsatser om huruvida svenskarna blivit kunnigare om EU. Det finns gott om indikationer åt båda håll. En intressant iakttagelse med utgångspunkt från just den här tabellen är att svenskarna var något mer kunniga om EU i samband med eurofolkomröstningen 2003 än i samband med EUP-valet 2004.


Du kan snabbläsa mer om de svenska väljarnas politiska kunskaper i rapporten Väljarkunskap som du laddar ner här. Analyser av väljarnas politiska kunskaper och effekterna av politisk kunskap finner du i Valforskningsprogrammets olika publikationer.

Piratpartiet goes "low tech"?

Piratpartiet behöver mobilisera drygt 100 000 väljare för att ta en plats i Europaparlamentet i valet den 7 juni. Uppskattningen bygger på att ungefär lika många svenskar röstar som i det förra EUP-valet, det vill säga två och en halv miljon.

32 000 medlemmar är förstås en bit på väg. Det är nästan lika många som verkligen röstade på partiet i 2006 års riksdagsval (35 000). Hur stor överlappningen är mellan tidigare väljare och nuvarande medlemmar finns såvitt känt ingen information om. Låt oss säga att PP i bästa fall, som ett maxestimat, är halvvägs till en plats i EU-parlamentet just nu.

Resonemanget förutsätter förstås att alla Piratpartiets medlemmar, sympatisörer och väljare verkligen går till valurnorna. Mobiliseringen av PP:s många unga väljare till ett lågstimulusval som Europaparlamentsvalet blir en stor utmaning. Sist röstade endast 27 procent av förstagångsväljarna i EUP-valet enligt SCB. För en valforskare blir det mycket spännande att följa partiernas kamp om att mobilisera ungdomarna.

Själva röstningshandlingen behöver piratpartisten i så fall göra "Away From Keybord". Dessutom betydligt mer low tech (stoppa ned papperslapp i kuvert) än vad jag misstänker att anhängarna är vana vid. Många uttrycker önskemål om att kunna e-rösta. Men jag är efter rätt mycket funderande fortfarande varm anhängare av dagens system. Det är en ofta bortglömd styrka i svensk valadministration att rösträkningen är manuell och starkt decentraliserad. Det är omöjligt att begå valfusk i större skala utan att det avslöjas. Om valförberedelserna går som det är tänkt kan röstsammanräkningen i princip genomföras i ljuset av stearinljus. Och trots en helt manuell rösträkning går det mycket snabbt att räkna rösterna. Efter knappt två timmar brukar ett preliminärt valnattsresultat föreligga. I en liten demokrati som Sverige behövs inga röstningsmaskiner. Öppenhet och insyn är utmärkt med dagens system. Vem som helst har rätt att övervaka rösträkningen i vallokalerna under valnatten.

Supervalåret 2014

Såg just i riksdagens kalender att våra [sakuppgifter korrigerade av Max, se kommentar] 349 folkvalda riksdagsledamöter är uppbokade med riksdagsarbete ända in i sista valrörelseveckan. Tisdagen fem dagar före valet 7 juni är det inplanerat utskottsarbete. Något liknande inför ett riksdagsval hade knappast varit möjligt. Våra förtroendevalda kan alltså inte delta helhjärtat i en valrörelse inför ett allmänt demokratiskt val. Jag har all respekt för att riksdagen har mycket att göra. Men vem lade det här schemat?

Vi får hoppas att EUP-valet ges en bättre chans under "supervalåret" 2014. Då blir det bara 15 veckor mellan EUP-valet i juni och riksdagsvalet den 14 september 2014. Upplagt för permanent kampanjande alltså. Då kanske det uppfattas stå mer på spel?

Sanningen och opinionsjournalistiken

Med en dåres envishet och välvillig läsning till trots kommer jag att fortsätta gnälla på opinionsjournalistiken. Här två exempel från morgonens suckande över rapporteringen av senaste Sifomätningen.

Vi börjar med neutrala och sakliga TT som låter meddela att oppositionen leder knappt över regeringen.

"De tre oppositionspartierna leder fortfarande knappt i opinionen över
regeringspartierna, rapporterar Sifo i sin senaste väljarrapport. Vore det val i
dag skulle oppositionen få 48,5 procent mot 47,3 för regeringspartierna."
(TT).

Bekymret i sammanhanget är att det är inte sant. Avstånden mellan blocken är inte tillräckligt stort för att man skall kunna dra slutsatsen att oppositionen leder. Rätt svar är förstås att ingen leder. Det är likaläge i opinionen.

GP drar på med jätterubrik på förstasidan att "S-raset fortsätter", fyller på med ny jätterubrik på ekonomi/politik-sidorna att "S fortsätter backa" (Har journalisterna verkligen kontroll över rubriksättningen?). Hur som helst, av rubrikerna får det bestämda intrycket (vilket väl är meningen, antar jag) att socialdemokraterna har backat i opinionen sedan senaste mätningen. Bekymret i sammanhanget är att det är inte sant. Socialdemokraternas april-notering är visserligen lägre men inte signifikant lägre än mars-noteringen. I själva verket är inga förändringar sedan mars statistiskt säkerställda förutom miljöpartiets uppgång. (Analysen att kd kan glädjas över att vara över spärren igen blir ju också underlig med tanke på att ökningen från 3,3 till 4,1 inte heller är säkerställd).

GP har också av någon outgrundlig anledning slutat presentera "detaljer om statistisk felmarginal" i tidningen. De hänvisar till gp.se. Vill de inte att läsarna skall syna korten?

En vacker dag gör någon en större systematisk studie över hur journalister presenterar och tolkar opinionsmätningar. Givet vad vi redan vet från ett par studentuppsatser kommer det antagligen inte bli särskilt upplyftande läsning. Politiskt färgade kommentarer och intresseväckande rubriksättningar tycks vara viktigare än att det blir rätt. Är inte nyhetskonsumenterna värda bättre opinionsjournalistik?

Valdeltagande i EUP-valen 1979-2004

På förekommen anledning redovisar jag här hur valdeltagandet i Europaparlamentsvalen har utvecklats sedan starten 1979. Snittdeltagandet har minskat från 63 procent i premiären 1979 till 46 procent 2004. Sverige intar en föga smickrande tjugondeplats. Valforskaren Mark Franklin har konstaterat att det finns ett slags nyhetens behag-effekt i så motto att många nya EU-länder har haft sitt högsta valdeltagande vid sitt första EUP-val.

Tabellen visar också att det finns undantag. I länder som Holland, Storbritannien, Finland och Irland ökade valdeltagandet mellan 1999 och 2004. Vid 2004 års Europaparlamentsval var det de nya medlemsländerna som tyngde ned EU-snittet. De nya medlemsländerna 2004 hade ett deltagandesnitt på 40 procent.

Medierna inleder i moll

Kris och katastrof och fiasko. Vi fick i början av veckan ta del av eländesrapportering i närmast orimliga proportioner efter ett par nya mätningar av röstvilja och kunskap om EUP-valet. Jag befarar nu att medierapporteringen håller på att utvecklas i samma riktning som före EUP-valet 2004. Då fastnade man enligt min uppfattning närmast ett frosseri i rapporteringen kring hur ointressant, ospännande, oviktigt och oengagerande ett EUP-val är. Det här är en av de första riktigt stora nyheterna om valet som svenskarna får ta del av. Och det sätter agendan för fortsättningen. Trist att börja medievalrörelsen med ett mollackord.

Mediernas valbevakning fokuserade 2004 så starkt kring problematiken kring lågt valdeltagande, ointresse och bristande politisk legitimitet att det till slut blev en självuppfyllande profetia. Blir det likadant den här gången? Ja, om medierna tänker ägna de närmaste åtta veckorna åt att snacka ned EUP-valet så är det inte så märkligt att många väljare också "dissar" tillställningen. Tänk om samma gnällspiksjournalistik präglade uppladdningen inför Allsvenskan eller Melodifestivalen?

Visst. EUP-valet befinner sig i slagskugga från nationella val över hela Europa. Valforskarna kallar dem för andra rangens val. Det står mindre på spel jämfört med nationella val. Europaparlamentsvalen leder inte till någon regeringsbildning. Det bedrivs inga alleuropeiska valkampanjer. Partigrupperna har inga partiledare. Och så vidare. Men det är ju knappast någon jättenyhet?

Det är rimligt att EUP-valet inte har lika högt nyhetsvärde som ett riksdagsval. Men medier och partier bär likafullt ett stort demokratiskt ansvar att prestera en anständig valrörelse. Trenderna är alarmerande. Oengagerande rapportering och lamt kampanjande leder till lågt valdeltagande. Lågt valdeltagande slår obönhörligt mot demokratins grundvärden: politisk jämlikhet och folkviljans förverkligande.

Medier och partier måste högprestera för att de väljare som ändå röstar skall ha en rimlig möjlighet att kunna göra ett upplyst val. Förra gången var det si och så med den saken. Många av junilistans väljare gick till valurnorna med den felaktiga uppfattningen att partiet var emot EU-medlemskapet. Misstag som svenska väljare inte begår i samband med ett riksdagsval.

Medierna brukar göra ett mycket bra jobb i samband med riksdagsvalen. Varför visar journalisterna inte upp den kompetens, professionalitet och infallsrikedom som de briljerar med då?

De senaste 90 dagarnas medierapportering har uppehållit sig avsevärt mer kring riksdagsvalet 2010 än Europaparlamentsvalet 2009. Söktermerna "Riksdagsvalet 2010" OR "Valet 2010" or "Nästa riksdagsval" or "19 september 2010" ger 985 träffar på Retriever. Samtidigt ger "EUP-valet 2009" or "Europavalet 2009" or "Europavalet" or "EUP-valet" or "valet 7 juni" or "7 juni 2009" endast 146 träffar. 985 mot 146.


Europaparlamentsvalet 2009 har alltså i bästa fall haft en sjundedel så mycket uppmärksamhet som riksdagsvalet 2010 i medierna under de senaste 90 dagarna. Det är alltså inte så konstigt att många väljare ännu inte känner till att det är val i juni. Med sådana förutsättningar börjar man så smått undra om inte fyrtio procent röstande i EUP-valet själva verket är en triumf och inte en katastrof.

Arbetslinjen och språkets makt

Surveyforskare och opinionsforskare har mycket gemensamt med socialkonstruktivister och diskursanalytiker: insikterna om språkets makt över tanken. Med hjälp av metodexperiment kan man exempelvis belägga hur användandet av enstaka ord och ordvändningar i en surveyfråga eller olika bruk av svarsalternativ eller till och med den inbördes ordningen på enkätfrågor kan, om omständigheterna är rätt, skicka iväg en nivåskattning flera tiotals procentenheter i olika riktningar.

Alliansen knyckte sakägarskapet i sysselsättningsfrågan från socialdemokraterna i 2006 års val. Men hur då, egentligen? Alliansen presenterade inga nya politiska lösningar på gamla problem. Istället lyckades man övertyga väljarna om att Alliansens beskrivning av verkligheten på arbetsmarknaden var mer trovärdig än socialdemokraternas. Man ändrade svenska folkets sätt att tänka och definierade om problemet genom att introducera termer som "utanförskap" och argument som att "socialdemokraterna har övergivit arbetslinjen". Väljarna greppade snabbt. Lösningarna säljer sig själv när problemet väl är sålt.

Jag roade mig med att undersöka användandet av ordet "Arbetslinjen" i Riksdagstrycket och i medierna under de senaste tjugo åren. Ser man till riksdagstrycket har termen använts men träffarna är rätt få med tanke på det enorma textmaterialet. Användandet av "Arbetslinjen" minskade mycket långsamt från 1980-talet fram till mitten av 2000-talet. Efter Alliansens bildande 2004 fick termen en renässans. De tre sista åren (2006, 2007, 2008) noterar termen sina högsta noteringar någonsin.

Frågan är hur Alliansens budskap om att socialdemokraterna övergivit arbetslinjen egentligen togs emot bland väljarna? Som ideologiskt begrepp bland den politiska eliten må "Arbetslinjen" ha varit väl känt. Men för de många väljarna var det sannolikt en nyhet att socialdemokraternas sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik kunde beskrivas som en "Arbetslinje". Kan det ha varit så att Alliansen anklagade socialdemokraterna för att ha övergivit något många väljare inte ens visste fanns?

I svenskt tryckt media och i samhällsdebatten förekom "Arbetslinjen" i stort sett inte alls förrän Alliansen återuppfann termen 2004. Med andra ord lyckades Alliansen samtidigt definiera de ideologiska grundvalarna för traditionell s-politik (Arbetslinjen) och kritisera motståndaren för att ha svikit sina egna ideal (för att ha övergivit Arbetslinjen).

Arbetslinjen tar nu ett allt större medialt utrymme. Under 2008 var antalet träffar i Retriever 1 906. En explosion! Ökningen beror förmodligen inte på att Alliansen använder termen flitigare än tidigare. Nej, det är socialdemokraterna och s-pressen som försöker ta tillbaka initiativet i sakfrågorna genom att också använda Alliansens begrepp. Nu finns det alltså flera olika arbetslinjer att hålla reda på (!). Man talar om att "Alliansens arbetslinje har havererat" och att socialdemokraterna har en mycket bättre arbetslinje än Alliansen (!).

Genom att använda samma term som Alliansen "uppfann" har socialdemokraterna valt att spela på bortaplan, på Alliansens planhalva. Copy cat-beteendet hos oppositionen fortsätter. Först kopierade man upplägget med ett långtgående partisamarbete. Och nu återbrukar man i stor omfattning just det språkbruk som ledde Alliansen till seger 2006. Hög tid att använda språkets makt och erbjuda nya slagkraftiga beskrivningar av samhällsproblemen som kan övertyga väljarna om att man har en rimligare beskrivning av verkligheten än Alliansregeringen?

Påskval

Glad påsk alla bloggläsare! Visste ni att påskhögtiden kunde ha blivit startpunkten för svenska riksdagsvalrörelser. Hur då? Jo, om 1999 års författningsutredning beslutat om att flytta valen till våren!

Tidpunkten för allmänna val i Sverige är av tradition den tredje söndagen i september. Ursprungsargumentet för valdagens förläggning är en nyttig påminnelse om förutsättningarna vid vår demokratis födelse: tredje söndagen i september är hela landet snöfritt och skörden bärgad. Mer moderna argument riktar snarare in sig på att demokratin är utvilad efter sommaren och att det är få andra konkurrerande aktiviteter i början av september.

Men det kunde alltså ha varit annorlunda. 1999 års författningsutredning utredde förutsättningar för och konsekvenser av att flytta de allmänna valen till våren. Att anordna vårval är praktiskt med hänsyn till den statliga budgetprocessen. Vid septemberval har en nytillträdd regering, menade man, mycket kort om tid på sig att göra förändringar i budgeten för nästa kalenderår. En ny regering skall slippa behöva lägga en tidigare regerings budget. (Alliansregeringen visade hösten 2006 att det visserligen är tajt, men ändå fullt möjligt att få snabbt och stort genomslag på budgeten).

Frågan om vid vilken tidpunkt vårval bäst anordnas var ett särskilt kapitel. Ursprungsförslaget var att förlägga vårvalen efter riksdagsårets slut, vilket i praktiken innebär ett sommarval och en väldigt kort tid för valrörelse. Visserligen är det ljust så partierna kan kampanja hela nätterna. Men det är också jobbstress, skolavslutningar, midsommar och, så som de svenska valen för närvarande ligger, uppladdning inför fotbolls-VM! Kort sagt ingen bra tidpunkt att mobilisera svenska folket till val.

Vi som låg bakom forskarantalogin Skilda valdagar och vårval? förde fram att en viktig förutsättning för ett vårval är att det går att planera en lång obruten valrörelse ungefär som vi är vana vid på hösten.

Svårt, eftersom det är så många helger på vårkanten. Men det finns en öppning. Man måste börja vid påsk eftersom den är styrande för hur alla de andra helgerna faller ut. Påskdagen infaller vid olika datum varje år, nämligen den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen.

Ett val skulle kunna klämmas in under de fyrtio dagarna mellan påsk och kristi himmelsfärd. Den perioden är helgfri sånär som första maj (!). Vårt förslag blev till slut att lämpligast är att anordna riksdagsvårval den söndag som infaller fem veckor (35 dagar) efter påsk, den så kallade bönsöndagen (!). Då hinner man med en traditionell svensk valrörelse.

2004 års grundlagsutredning hade också frågan om vårval på sitt bord. Man kunde inte finna någon bred uppslutning kring en flytt av valen till våren den här gången heller. Däremot beslutade man av hänsyn till just budgetprocessen att flytta valen en (!) vecka. Förslaget som nu ligger är att vi i framtiden skall anordna val den andra söndagen i september. Och så blir det nog också. Septemberval fungerar utmärkt i Sverige. Vi bör hålla fast vid den ordningen.

EUP-valet mot fiasko?

Just när det kändes lite hoppfullt kom ett par trista mätningar av röstvilja och kännedom om EUP-valet i juni. Medierna och partierna kan ha en brantare uppförsbacke än vad jag tidigare har trott när det gäller att entusiasmera och mobilisera inför 7 juni.

Endast sjutton procent av svenska folket känner till att EUP-valet är i juni enligt Synovate. Att trettiotre procent känner till att valet hålls i år (2009) är visserligen ett fall framåt jämfört med Eurobarometermätningen från maj 2008 som jag skrivit om tidigare (25 procent). Men ändå. Det är mindre än två månader kvar nu.

Novus Opinion skattar röstviljan till låga 34 procent. Den uppgiften är i så fall mer oroande eftersom väljare i allmänhet brukar överskatta sina intentioner att delta i allmänna val (ungefär som att många minns fel när man tillfrågar dem i efterhand om de faktiskt har röstat eller ej). I liknande mätningar brukar skattningarna hamna minst tio procentenheter högre än valdeltagandesiffran från EUP-valet 2004 (37,9 procent).

Socialdemokratiska Tjänstemannapartiet?

Debatten om socialdemokraternas ideologiska framtid har fått nytt bränsle efter AMF-skandalen och indikationerna om likaläge i väljaropinionen 18 månader före valet. Hur ser en arbetarrörelse ut i det framväxande informations- och nätverkssamhället där hjärnkraften driver ekonomin och individer gör sig behövda genom att odla unika kombinationer av kognitiva förmågor?

Sammansättningen av socialdemokraternas väljare har genomgått en stor förändring under de senaste trettio åren. Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) representerar inte längre arbetare i första hand utan olika tjänstemannagrupper. Tjänstemän av olika slag utgör idag en större andel av s-väljarna (49 procent) än gruppen arbetare (40 procent).


Figur
Andelen arbetare och tjänstemän bland socialdemokraternas väljare 1976-2006 (procent).



Orsaken till förändringarna är förstås inte att socialdemokraterna inte längre attraherar arbetare. Fortfarande röstar en majoritet av de personer vi i valundersökningarna objektivt definierar som arbetare på socialdemokraterna. Nej, förändringen beror förstås på att det helt enkelt inte finns lika många arbetare längre. Andelen arbetare enligt valundersökningarnas definition har halverats på trettio år från 50 procent av valmanskåren 1970 till 25 procent 2006.
Icke desto mindre representerar strukturella samhällsförändringarna en stor utmaning för ett arbetareparti. Särskilt om socialdemokraterna vill fortsätta vara ett catch all-parti. Blockbytaranalyserna från valet 2006 visar tydligt att regeringsmakten vinns bland storstädernas högutbildade tjänstemannagrupper, inte i arbetargrupperna. Det är välmående tjänstemannagrupper från medelklass och övre medelklass som i första hand måste vinnas tillbaka från Alliansen.

Socialdemokraterna lyckades under hela efterkrigstiden balansera sin ideologi så att den samtidigt svarade mot arbetarrörelsens intressen och vann stöd från en växande medelklass. Frågan är om partiet framgångsrikt kan gå denna balansgång även på 2000-talet? Förutsättningarna finns. Fortfarande finns bland svenskarna en eftersläpande arbetarklassidentifikation: om svenskarna själva får yrkesklassificera sig svarar mellan 40 och 50 procent att de betraktar sig som arbetare. Problemet för socialdemokraterna just nu är förstås att det finns fler partier som gör anspråk på att vara ett arbetareparti.

97% skulle inte rösta på SD

Om det vore riksdagsval idag skulle omkring 97 procent av de svenska väljarna inte lägga sin röst på Sverigedemokraterna utan på något av de andra partierna. Varför det?

Det är nyttigt att ibland vända upp och ned på frågeställningarna. För det börjar bli slut på uppslag när det gäller mediebevakningen av SD och SDs opinionsutveckling. Bevakningen är nästan helt spelorienterad. Kommer dom in i riksdagen? Får dom en vågmästarposition? Hur skall de andra partierna göra då?

Den som följer rapporteringen kan lätt tro att vägen mot ett mer intolerant, slutet, etniskt homogent, främlingsfientligt samhälle med social oro och etnisk-kulturella motsättningar närmast är ödesbestämd. Medan vi pratar om de senaste opinionsmätningarna pågår en politisk strid kring grundläggande värderingar och viktiga samhällsproblem. Eller?




Striden är mycket ojämn. Uppenbarligen är det fortfarande en fullständigt förkrossande majoritet av svenskar som inte ställer sig bakom de verklighetsbeskrivningar, visioner och lösningar som SD presenterar. För en opinionsforskare är den intressanta frågan i sammanhanget följande: Var i allsindar håller den toleranta folkmajoriteten egentligen hus? Varför är det så tyst? När skall alla toleranta medborgare träda fram som väljer att se möjligheterna och inte problemen i globaliseringens och mångkulturalismens utmaningar?

Alliansen är rökt

Min valforskarkollega Sören Holmberg använde sig av all tillgänglig historisk statistik när han tidigt dömde ut Alliansens möjligheter att vinna 2010 års val. I avsaknad av kristallkula kan man inte göra annat än att hänvisa till historisk statistik och etablerade modeller. Utsikterna var verkligen grymma. Regeringar tappar i genomsnitt -2,1 procentenheter på att regera i fyra år. Dessutom finns en tendens att västvärldens väljare bestraffar sina regeringar allt hårdare oavsett hur regeringarna sköter sig.

Två år efter valet, i september 2008, var Alliansregeringens opinionssiffror närmare nio procentenheter lägre än valresultatet från 2006 enligt Sifo. Ingen regering har varit i närheten av att hämta upp ett sådant opinionsförsprång.

Sedan kom finanskatastrofen. Alla politisk-ekonomiska standardmodeller vi känner till (och de är mycket väl belagda och vilar tungt på empiri från alla industrialiserade västländer sedan andra världskriget) säger att väljaropinionen skall bestraffa den sittande regeringen i ekonomiska kristider. Dubbelrökt för Alliansen alltså. Men historisk statistik är historisk statistik. Historien skrivs nu. Kartorna stämmer inte längre med terrängen.

Under oktober 2008-mars 2009 har Alliansregeringen istället lyckats med precis det motsatta: att sluta opinionsgapet. Vi väntar fortfarande på att fler mätningar skall bekräfta likaläget från gårdagens Demoskopmätning. Men en sak är redan klar: det har hänt någonting väldigt väldigt ovanligt med den svenska väljaropinionen under det senaste halvåret. Såväl omfattningen som riktningen på opinionsförändringarna utmanar etablerad kunskap.

Kommentar till figuren: Figuren visar opinionsavståndet mellan Allianspartierna och oppositionen sedan september 2006. Den grå linjen markerar nollpunkten (likaläge). De röda mätningarna är Demoskops mätningar sedan valet. De kännetecknas av relativt små urval och korta mätperioder. För mer info om statistiken hänvisas till tidigare blogginlägg.

Jag vill ventilera två förklaringar till varför Alliansen lyckats vinna opinionsstöd trots en närmast katastrofal utveckling. Förklaringarna är knutna till Alliansens smarta kommunikationsstrategier och oppositionens brist på densamma.

1) Allianspartierna har lyckats med konststycket att i detta pressade läge rikta strålkastarljuset mot oppositionen. Före jul handlade det om det nya samarbetet mellan vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet. Efter jul har man i tur och ordning lyckats ta egna politiska initiativ i försvarspolitiken, energipolitiken och, inom kort, miljöpolitiken, samtidigt som man satt enorm press på socialdemokraterna och vänstersamarbetet. Anders Borg har vunnit argumentationen att regeringen inte kan lastas alls för att den globala ekonomin rasat ihop. Tvärtom. Larmrapporterna har övertygat om att det är mycket värre på andra håll. Borg har vunnit väljarnas förtroende för analysen att en ansvarsfull ekonomisk politik under mandatperiodens inledning nu inneburit att Sverige står relativt sett starkare än andra länder. Relativiseringen av effekterna av en helt exogen ekonomisk kris ligger bakom framgångarna. Medvinden i opinionen under vintern har gjort Alliansregeringen fastare i övertygelsen om att man ligger rätt i den inrikespolitiska debatten.

2) Socialdemokraterna tycks ännu inte ha ställt om för att kommunicera strategiskt i oppositionsställning. Opinionsbildning fungerar inte på samma sätt när man inte har ett helt regeringskansli att sätta i arbete. Det går segare. Långt färre aktörer följer varje läpprörelse från en oppositionspolitiker än från ett statsråd. Väljarna är ännu inte tillräckligt nyfikna på "de nya socialdemokraterna" eller på v-s-mp-alternativet. Lanseringen av regeringsalternativet tycktes ske under galgen, för att man var tvungade därtill. Man lyckades också med konststycket att inte välja något slagkraftigt namn på samarbetet och det förekommer fortfarande många synonymer.

Den ideologiska förnyelse och omorientering som vi givet partiforskningslitteraturen förväntar oss av partier som lidit historiska nederlag väntar vi fortfarande på. Många, kanske alltför många, ansikten känns igen från den regering som väljarna röstade bort 2006. Idéer om hur den ekonomiska krisen skall lösas och arbetslösheten bekämpas känns inte spännande. I värsta fall tolkar väljarna dem som varande samma s-recept som prövades under 1990-talskrisen - ett recept vars effekter ingick i Alliansens verklighetsbeskrivning av utanförskapet på arbetsmarknaden och som bidrog till valsegern 2006.

Kommunikationsstrategiskt har Alliansen sopat banan med socialdemokraterna under den gångna vintern. Också lustigt, med tanke på socialdemokraternas långa tradition av stor strategisk fingertoppskänsla. Vi ser fram emot arton månaders härlig hjärnornas kamp mellan partisekreterarna Schlingmann och Baylan. Socialdemokraterna kanske är strategiska (!) och väntar med att spela ut ässen i rockärmen?

Därför ökar EUP-deltagandet

Drygt två månader kvar till Europaparlamentsvalet den 7 juni. Sverige är det EU-land som har störst deltagandegap mellan nationella (82,0 procent 2006) och EUP-val (37,9 procent 2004). Valdeltagandetrenden i EUP-valen är fallande liksom i de flesta andra EU-länder. Men hur blir det den här gången?

Det finns ett antal faktorer som talar för att valdeltagandet blir högre den här gången. Jag märker själv att det intresset för valet är större än i samband med 1999 och 2004 års EU-parlamentsval. Jag får fler samtal från kollegor och journalister och fler mejl från uppsatsskrivande studenter. År 2009 är utsett till Europaåret. Förutom EUP-valet kommer Sverige vara ordförandeland under hösten. Det står mer på spel. Finanskrisen och opinionskampen mellan regering och opposition inför 2010 års val har skruvat upp temperaturen rejält i svensk inrikespolitik. EUP-valet uppfattas av många som en förövning inför 2010. Valrörelseagendan kommer sannolikt att vara mer likt ett nationellt val än ett Europaparlamentsval.

Intresset för partiernas kandidater och personvalet är också högre än tidigare, bedömer jag. Kanske blir EUP-valet något av ett genombrott för personröstningen. Jag grävde fram våra analyser av väljarnas kandidatkännedom från 2004 års Europaparlamentsval (se boken Europaval). Precis som i samband med riksdagsundersökningarna frågar vi väljarna om de känner till namnet på någon som står på partiernas valsedlar. Trettionio procent kunde uppge namnet på en eller flera kandidater 2004. Det är visserligen en ungefär lika stor andel som i samband med riksdagsvalen. Men jämförelser är vanskligt eftersom det är mycket färre kandidater att hålla reda på för väljarna i ett EUP-val än i ett riksdagsval. Jämfört med andra typer av politisk kunskap är svenskarnas kandidatkännedom låg.

Slutsatsen stärks när man tittar närmare på resultaten. Mest känd 2004 bland väljarna var Jonas Sjöstedt (v) med 20 procent, följt av Nils Lundgren (jl) 18 procent. På tredje plats hamnade en person som inte ens kandiderade för något parti: Margot Wallström (s) 16 procent! Hopblandningen av kandidater och kommissionärer är ett misslyckande för svensk valdemokrati.

Förstanamnen på listorna var klart mest kända. Anna Hedh visade dock att det är möjligt också för personer långt ned på listan (plats 31) att bli kända (11 procent). EUP-kandidaterna har svårt att uppnå något stort kändisskap i hela valmanskåren. De får inrikta sig på att bli välkända bland det egna partiets väljare. Ännu så länge väljer svensken i första hand parti och i andra hand person. För att inte spilla kampanjkrut får kandidaterna inrikta sig på att mobilisera sympatisörer åt sitt parti och sedan försöka bli så kända som möjligt bland dessa potentiella partiväljare.

The I-word

Vänster-högerdimensionen fortsätter alltjämt att dominera svensk politik. De stora ideologiska vattendelarna gäller saker som skattenivåer, statligt ägande, arbetsrätt, hur mycket staten skall intervenera i näringslivet och hur stor den offentliga sektorn skall vara. I modeller för väljarbeteende i Sverige finns ingen starkare förklaringsfaktor än vänster-högerideologi. Internationella jämförelser visar att svenskarna är bäst i världen på att använda sig av vänster-höger som ideologisk kompass när de orienterar sig i det politiska landskapet.

Givet kraften i väljarnas ideologiska orienteringar är det lite av en gåta varför inte I-ordet används i debatten. Oppositionen anklagar regeringen för passivitet inför finanskrisen och för obenägenheten att utlova stimulanser till den offentliga sektorn. Men varför är det ingen som diskuterar det uppenbara, nämligen att regering och opposition har olika grundideologi om vad staten bör göra och hur stora dess åtaganden skall vara. Detta styr förstås bedömningar och ageranden. Det finns inte ett sätt att agera. Ideologiska grundvärderingar styr vilka åtgärder man tror på. Om kartorna inte ritats om helt är det ju ingen direkt överraskning om vänsteroppositionen önskar sig en större och mer aktiv stat än högerregeringen?

Visst hade det varit spännande att höra Anders Borg och Thomas Östros prata Ideologi just nu?